Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
681 Engelska språket 682
engelskans riksspråk. 3) De ken t iska,
jutarnas språk, litterärt de minst betydande.
Medelengelskan. De medelengelska
dialekterna äro direkta fortsättningar av de
forn-engelska, men motsättningen mellan nord- och
sydhumbriska skärpes, skillnaden mellan saxiska
och kentiska utjämnas. De meng. dialekterna
delas därför i nordengelska, me 1
länen ge 1 s k a (Midland) och sydengelska.
I nordengelskan bevaras fneng. ä, medan det i
övriga dialekter blir ö (jfr stone med nordeng.
stane, fneng. stän). Ändeisen för 3:e pers. sing.
presens av verb är ~(e)s mot övriga dialekters
-eth. Under denna period utvecklas språket
alltmer i riktning mot det nuv. Nordengelskan
förändras snabbare än övriga dialekter.
Diftongerna övergå till enkla vokaler, t. ex. fneng. rèad,
eoröe bli meng. red, erthe. Å andra sidan
utvecklas nya diftonger, som i meng. day, wey
av fneng. dæg, weg. Böjningssystemet undergår
en genomgripande förenkling och har vid
periodens slut väsentligen samma skick som nu.
Substantiven få allmänt i gen. sing. och i plur.
ändeisen -es. Känslan för substantivets genus
försvinner alltmer. I syntaktiskt hänseende
märkas en bestämdare ordställning och ökat bruk
av prepositioner: genitiven bildad med
prepositio-nen of utvecklar sig i medelengelsk tid.
Stora förändringar skedde i ordförrådets
sammansättning. Massor av lånord strömmade in i
språket, samtidigt som, delvis till följd därav,
många inhemska ord kommo ur bruk. De
viktigaste källorna för lånen voro nordiska språk
och franskan; därtill kommo latinet, i synnerhet
under periodens senare del, holländskan och
lågtyskan. Under trycket av anglo-normandiskan,
som efter den normandiska erövringen 1066 blev
det officiella språket i England, mister
väst-saxiskan sin rangplats. Under århundradena
närmast efter erövringen finns intet erkänt
engelskt riksspråk, utan varje författare skriver sin
dialekt. Men sedan engelskan under 1300-talet
undanträngt franskan, visa sig snart tendenser
till ett engelskt riksspråk. Detta grundar sig på
språket i London, som under 1200-talet definitivt
blivit landets huvudstad. London ligger i
Middle-sex, och språket där var urspr. och ännu på
1200-talet en saxisk dialekt. Men därefter
inträder en förskjutning av språkets karaktär.
Urkunder, skrivna i London under senare hälften
av 1300-talet, visa ett väsentligen mellanengelskt
(östmidländskt) språk. På grund av Londons
alltmera växande betydelse kom det där gängse
språket snart att betraktas som det mönstergilla.
För riksspråket var det av stor betydelse, att
Englands förste boktryckare, Caxton, hade
öppet sinne för Londonspråkets företräden och
kraftigt bidrog till att giva det enhetlighet och
stadga.
Nyengelskan. En skarp gräns mellan
medel- och nyengelskan finns ej. De
förändringar, som givit nyengelskan dess karaktär,
börja inträda redan i senare medelengelska.
Förskjutningen av de betonade vokalernas uttal tager
sin början i denna period. Långt ”slutet” e och
ö hade före 1500 övergått till t-, resp, u-ljud
— i uttalsbeteckningarna här angivet med o —
(som i see, do). Långt ä, som i name, hade
börjat utvecklas till ett ü-ljud och de långa
vokalerna i ord som I, now till diftonger. I neng.
tid fortsätta dessa utvecklingar. Det långa
”öppna” é, som i sea, blev först omkr. 1700 i,
och irländarna ha ännu olika vokal i see och sea.
Diftongerna i new och few hållas i sär ännu på
1600-talet. Vokalen i sun o. dyl. börjar på
1500-talet förändras i riktning mot det moderna
uttalet. Förut uttalades samma vokal som i wolf.
Ändelsevokalen -e förstummades i stor
utsträckning redan i meng. tid; i neng. tid är e
stumt även i ändelser som -es, -ed. Många
konsonanter förstummas. Så falla k, g framför n (som
i knee, gnat), w framför r (som i write) på
1600-talet. Det med gh betecknade ljudet i ord
som light har fallit i tidig nyengelska; förut var
uttalet som i ty. Licht. Dessa och likartade
förändringar ha vanl. icke fått något uttryck i
stavningen, där skillnaden mellan äldre och yngre
språk föga framträder. Med avseende på formlära
och syntax ha förändringarna varit mindre. I
allm. har språket utvecklats till större
regelmässighet. I äldre nyengelska visa t. ex. de starka
verben rätt mycken formväxling. I 3:e pers,
sing. presens undantränger ändeisen -j den äldre
-th, först i talspråk, från 1600-talet även i skrift.
Its börjar brukas som possessivt pronomen till
it i st. f. det äldre his. I syntaktiskt hänseende
kan nämnas, att hjälpverbens användning
regleras enl. modernt bruk samt att mg-formen av
verb får allt rikare användning. En viktig
förändring, som framför allt gäller uttalet, är, att
Londonspråket under denna period får allt vidare
spridning, icke blott som gemensamt skriftspråk
utan även som talspråk.
Tillflödet av främmande element i ordförrådet
har under den nyengelska perioden fortsatt.
Franskan har fortsatt att utöva inflytande.
Latinets inverkan blev starkare tack vare de
klassiska studiernas uppblomstring. Det har
beräknats, att de franska och latinska orden tills, äro
mer än dubbelt så talrika som de inhemska.
Men av de romanska orden är en stor procent
i sällsynt bruk el. i huvudsak begränsad till
skriftspråket, medan bland de inhemska befinna
sig språkets allmännaste och viktigaste ord,
särskilt de för satsbildningen oundgängligaste. E:s
sammansatta karaktär ger å ena sidan tillfälle
till stilens omväxling och uttryckens nyansering,
i det att valet ofta står öppet mellan synonyma
ord, men å andra sidan blir en stor del av
litteraturens ordförråd mer el. mindre främmande
för den stora mindre bildade massan av
folket.
Engelskan utanför England. —
Skottland. Den angelsaxiska erövringen
omfattade även s. Skottland (låglandet), som
länge hörde till det northumbriska riket. Senare
kom detta område att för en lång tid politiskt
skiljas från England. Till följd därav
utvecklades ett särskilt skotskt-engelskt skriftspråk, som
ägde bestånd till 1500-talet. De bildades uttal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
