Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk konst - Medeltidens arkitektur - Medeltidens skulptur - Medeltidens måleri - Nyare tidens arkitektur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
687
Engelsk konst
688
treskeppig anläggning med ett, ibland två,
tvärskepp, rikt utbildat östparti, två västtorn och
ett mittorn. Interiörens kraftiga pelare el.
kolonner, det långsträckta, smala mittskeppet med
emporer i två våningar, de trånga, rundbågiga
öppningarna i de tjocka murarna, allt
samverkade till att framhålla denna arkitekturs
fästnings-artade stränghet och kraft. Portalernas bågar
fingo en kärv utsmyckning av geometrisk
orna-mentik, sicksacklinjer, diamant- och st järnstavar
o. dyl. Katedraler med övervägande normandisk
prägel finna vi i Norwich, Durham,
Peter-borough, Rochester. Även i mindre kyrkor kan
ornamentiken vara överflödande rik (Iffley vid
Oxford). Efter en kort övergångstid infördes
gotiken i England under uoo-talets sista
fjärdedel. Men också denna stil får redan tidigt
en nationell utprägling i early English style,
som den under 1200-talet florerande tidigare
gotiken kallas i England. Fönstren — ofta i
grupper, särdeles stora på västfasaden — ha
enkla spetsbågformer (utan rosverk), särsk. den
s. k. lansettbågen, varav stilen stundom kallats
lancet style. Jämte katedralerna i Salisbury och
Wells, S :t Albans klosterkyrka och korpartiet
i Lincoln m. fl. ombyggdes vid 1200-talets mitt
Westminster Abbey i London, där åter det
franska inflytandet gör sig starkt gällande. Den
äldre gotiska stilen avlöstes vid 1200-talets slut
av den s. k. decorated style, utsmyckad stil, som
utmärkte sig särsk. genom en rikare dekoration
av fönster och spetsgavlar med olika sorters
”pass”, även blås- och flamformiga.
Karakteristiska drag hos denna engelska höggotik, som
härskade under 1300-talet och praktfullast
framträdde i katedralerna i Wells och York med
deras kapitelhus, äro också de rikt indelade
knippepelarna samt valvens rika förgrening med
solfjäderformigt utbredda ribbor, som också
kunna bilda stjärn- och nätformer. Från omkr. 1375
inträder sengotiken, som visar nya drag, t. ex.
i fönsterindelning och övrig dekoration, den s. k.
perpendicular style, perpendikularstilen. Denna
stil införde främst i innerarkitekturen en
rikedom på lodräta linjer, som, oberoende av
byggnadens konstruktiva element, fortsatte upp i
valven i dekorativt syfte. De yppigt dekorerade
altarväggarna i kapellen till Magdalen, All Souls’
och New Colleges i Oxford från 1300-talets slut
och 1400-talet med den starka vertikala och
horisontala linjebetoningen visa den dekorerade
stilens konsekventa utveckling till
perpendikular-stil. Huvudskeppet till katedralen i Winchester,
1390—1410, är ett mera nyktert verk, medan i
kapellet till King’s College i Cambridge, 1440
—J5T5, denna interiörstil nått kulmen. Lika
eleganta sol fjädersvalv slogos omkr. 1400 över
Gloucesterkatedralens korsgång. Under detta
årh. fulländades också en annan innertaksform,
typisk för engelsk gotik och renässans, näml,
bjälktaket, exempelvis det i Westminster Hall.
Flera aV Englands förnämsta slott uppfördes
under 1400-talet. I Henrik VH:s kapell vid
Westminster Abbey, London, sammanfattas, kan man
säga, periodens stilideal.
Medeltidens skulptur. Jämte den arkitektoniska
skulpturen framträdde bildhuggeriet, särsk. i
gravskulpturen fr. o. m. 1200-talet, i praktfulla
monument i Winchester, Canterbury och
Westminster Abbey samt vidare i de verk, som
utfördes av den s. k. purbeckskolan (arbetande
med musselkalksten från Purbeck, Dorsetshire).
Ett särsk. för England utmärkande material är
alabastern, varav praktfulla gravvårdar med
realistiskt målade gestalter utfördes och som
brukades ännu under 1500-talet; åtskilliga arbeten
i detta material blevo även exporterade till
utlandet.
Medeltidens måleri. Monumentalmåleriet synes
i England icke ha vunnit samma omfattning och
utbredning som på kontinenten el. i Skandinavien.
Däremot stod bokmåleriet särdeles högt även
efter den normandiska erövringen. Beröringen
med utlandet blev nu än livligare, och inflytanden
från Frankrike, Burgund och Nederländerna
gjorde sig efter hand gällande; men självständiga
uppslag och betydande målarskolor framträdde
även i England. En sådan målarskola var under
1100- och 1200-talen klostret S:t Albans vid
London; något senare framträdde klosterskolan
i Norfolk-Suffolk. Ett stort namn vann vid
1200-talets slut den engelske munken Mathias av
Paris, vars färglagda pennteckningar (”Historia
Anglorum” m. fl. i British Museum, London)
också fingo betydelse för tavelmåleriet både i
England och i utlandet, särsk. i Norge. F. ö.
finnas få rester av detta måleri i England,
något mera av glasmåleri (särsk. i katedralen i
York) samt av textilkonst (vackra prov i
Victoria and Albert Museum, London). Inom den
sistn. konsten blev från noo-talet opus
anglica-num (ett slags sömnad) särsk. berömt.
Nyare tidens arkitektur. Fr. o. m. Henrik
VHI:s tronbestigning 1509 till in på 1600-talet
blandades italienska och tyska renässansdetaljer
med engelsk gotik till en kaotiskt formrik stil,
som brukar kallas Tudorstilen. De olika
stilelementen nyttjades för den måleriska effekten
utan större hänsyn till det konstruktiva; i detta
avseende följde således 1500-talet
perpendikular-stilens principer. Under hela 1500-talet fortgick
importen av främmande arbetskraft, och
Elisa-bettidens byggnadskonst — uteslutande profan —
kännetecknas av tyskpåverkad proportionering
och tysk-nederländsk bandornamentik. Till
Tudor-stilens tidevarv höra flera väl bevarade
kors-virkesbyggnader, de präktigaste i Lancashire,
ofta av betydande storlek och med rikt snidade
detaljer. Den italienska, palladianska
renässansarkitekturen nådde England först med I n i g o
Jones i början av 1600-talet. Hans geniala
utkast till återuppbyggande av slottet Whitehall
i London realiserades ej i sin helhet, men
ritningarna studerades ofta för sin rikedom på
uppslag; deras stil blev för lång tid bestämmande
för den engelska arkitekturen. Jones’ bäste
lärjunge var John W e b b, som arbetade i sin
mästares förnäma, väl avvägda stil.
Chris-topher Wren är det andra verkligt stora
namnet i den nya tidens arkitekturhistoria i Eng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
