Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - E. romersk provins (43 e. Kr.—omkr. 400 e. Kr.) - Den angelsaxiska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
701
England
702
ön till en romersk provins. Erövringen
fullbordades av den duglige och kraftfulle A g r i c o 1 a
(78—84), som utvidgade provinsen mot n. till
Solway och Tyne. Till försvar mot de vilda
kaledonierna (pikterna) i n. Skottland uppförde
Agricola en rad befästningsverk mellan Clyde
och Forth, och 122 lät kejsar Hadrianus bygga
en mur el. vall, som gick tvärs över landet
från Solway till Tyne och var försedd med
starka fort. Dessa fästningsverk blevo
romarrikets nordgräns, ty kejsar Septimius Severus’
försök (208) att erövra Kaledonien misslyckades.
Den romerska erövringen av E. medförde ökad
kultur och allmän blomstring. Den allmänna
upplösning, som från slutet av 200-talet hotade
det romerska riket, visade sig även i Britannien.
Den förste ”motkej saren” i Britannien var
Carausius (reg. 286—293), efterträdd av
Allec-tus, som 296 besegrades av Constantius Chlorus.
Den angelsaxiska tiden. Under senare delen
av 300-talet tilltogo anfallen av skotska stammar
i styrka, och sedan under inflytande av politiska
tilldragelser på kontinenten E. under 400-talets
första årtionden blottats på romerska trupper,
kom landet att gå egna vägar. Till
bundsförvanter mot de frän n. inträngande skotska
stammarna inkallade E:s invånare germaner i stort
antal. Utvecklingen gick här på samma sätt
som eljest i Europa: hjälptrupperna blevo
härskare. Jorden kom åtm. till mycket stor del i
germanernas ägo, och den politiska makten
tillföll dem helt. Mer än i andra delar av det
romerska riket synes romarkulturen ha gått
under i E. Endast v. Britannien, Wales, Cornwall
och Cumberland, förblevo keltiska. De
germanska stammar, vilka övertogo makten i E.,
tillhörde anglernas och saxarnas folk; de kallas
senare med ett gemensamt namn angelsaxare.
Alla ha ej kommit direkt från sina hemländer
i n. v. Tyskland och v. Danmark. En del ha
sannol. tidigare varit bosatta vid prov.
Galliens nordkust samt där varit utsatta för romersk
påverkan. Härigenom har även i E. övergången
i rån romersk till angelsaxisk tid varit något
mjukare, än man förr ofta trodde.
Den angelsaxiska tidens äldsta skede är i stort
sett okänt. Först efter landets kristnande på
500-talet genom missionsverksamhet från Irland och
Rom kunna vi se, hur förhållandena voro i E.
Erövrarna grundade ett antal småriken, i
historien kallade heptarkien (”sjuväldet”),
emedan sju äro historiskt kända: Kent, Susse x,
Wessex, Essex (syd-, väst- och östsaxarnas
land), ös t ängeln (Eastanglia, östanglernas
rike) , M e r c i a (mark- el. gränsmännens land, vid
gränsen mot britterna i Wales) och
North-umberland (Deira och Bernicia).
Bland folket funnos fria och trälar, de senare
till största delen avkomlingar av brittiska fångar.
Bland de fria märktes i sin tur två klasser, en
högre, eorls, ett slags bördsadel, och en lägre,
ceorls. De olika stammarna anfördes av
hövdingar, heretogas el. ealdormen. Dessa omgåvo sig
med beväpnade följen, vilkas medl. kallades
gesithas, senare thegns. Den hårda kampen mot
britterna tvingade emellertid stammarna att
sammansluta sig och överlåta makten på en hand,
varför konungadömet snart blev allmänt.
Konungens makt berodde vanl. på styrkan av hans
hird men var under den äldsta tiden starkt
beskuren genom folkförsamlingen, folk-moot, som
bl. a. rådde över krig och fred. Samhällsskickets
demokratiska karaktär försvann dock rätt hastigt,
och utvecklingen gick liksom på kontinenten
mot feodala förhållanden.
Smårikena lågo i ständiga fejder inbördes.
Långvariga strider utkämpades sålunda mellan
Wessex och Mercia, och dessa ledde slutligen
till Wessex’ seger under E g b e r t (omkr. 775
—839), vilken lyckades tilltvinga sig
erkännande som hela landets överherre. Då smårikena
samlades till större enheter, indelades dessa i
grevskap, shires. I varje shire höllos två
gånger årl. shire-moots, som ersatte de forna
folk-moots. Viktigare riksärenden avgjordes på wD
tanagemot (”de vises möte”), där konungens
witan (”vise män”), de största jordägarna och
biskoparna, hade säte. Resultatet av
utvecklingen 400—800 var socialt en stark minskning av
de fria böndernas antal med en uppdelning av
folket i skarpt avgränsade klasser och politiskt
en, låt vara täml. lös, sammanfogning av
smårikena till ett välde.
Den lösa enheten fick emellertid snart en
farlig fiende i vikingarna. Dessa, till större
delen danskar, visade sig f. ggn i E. 793 och
plundrade klostret Lindisfarne. Från mitten av
800-talet uppträdde de som verkliga erövrare,
besatte större delen av östangeln och
Northum-berland, inträngde i Mercia och hejdades först
i Wessex av Egberts sonson Alfred den
store (reg. 871—901), som i grund slog
vi-kingahären vid Ethandun (878). Danskarna fingo
behålla den s. k. D a n e 1 a g e n, som omfattade
Northumberland, halva Mercia, östangeln och
en del av Essex. Alfred erövrade dock tillbaka
en del av Danelagen. Hans son och efterträdare,
Edvard den äldre (reg. 901—924),
lyckades tilltvinga sig erkännande som herre över
hela E. Då danskarna sedan gjorde uppror mot
Ethelstan (reg. 926—940), besegrades de
grundligt vid Brunanburh (937). Efter ett par
årtiondens strider mot vikingarna inträdde fred
och lugn under Edgar (reg. 959—975)- Med
Edgars söner Edvard Martyren (reg. 975
—978) och den oduglige Ethelred II (reg.
979—1016) började vikingarna, anförda av bl. a.
Olof Tryggvesson och Sven Tveskägg, ånyo sina
anfall. 1013 var hela E. i Sven Tveskäggs våld,
och Ethelred flydde till Normandie. Efter Svens
död (1014) valde danskarna sonen Knut till
konung i E. Ethelred återvände och upptog
kampen, som efter hans död (1016) fortsattes av
sonen Edmund Järnsida (reg. april—nov.
1016). Denne vann efter slaget vid Assandun
(1016) halva E. tillbaka men dog s. å. Knut
den store (reg. 1016—35) blev då ensam
härskare. Knut blev 1018 konung jämväl i
Danmark och 1028 i Norge. Efter Knuts död blev
hans oäkta son Harald Har fot (reg. 1035
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
