Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epifyter - Epigastrium - Epigenes - Epigenetisk - Epiglottis - Epigoner - Epigrafik - Epigram - Epigyn - Epik - Epikles - Epikris - Epiktetos (vasmålare) - Epiktetos (filosof) - Epikuré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Epigastrium—Epikuré
757
Java växande Taeniophyllum Zollingeri och några
andra orkidéer ha dylika rötter övertagit
bladens roll vid assimilationen.
Epiga’strium, den övre, i vinkeln mellan
revbenen belägna delen av buken, ”mag-”, ”bröst-”
el. ”hjärtgropen”.
Epigenés [-je-], individens el. ett organs
utveckling ur ett odifferentierat anlag.
Epigenètisk [-je-] (av grek, epi’, efteråt, och
ge’nein, alstra, bilda) säges en malmförekomst
vara, om den är bildad senare än de omgivande
bergarterna, syngenetisk, om den uppstått
samtidigt med dessa.
Epiglo’ttis, struplock, se Struphuvud.
Epigoner [-ä’n-] (grek. epi’gonoi, eg. ”senare
födde”), i den grekiska sagan sönerna till de
sju furstar, som under ledning av Adrastos
och Polyneikes drogo i härnad mot det beotiska
Tebe. E. företogo tio år senare ett nytt
fälttåg och förstörde staden. De voro A1 k m a i o n,
son till Amfiaraos, A i g i a 1 e u s, son till
Adrastos, D i o m e d e s, son till Tydeus, P
ro-rn a c h o s, son till Parthenopaios, S t h e n
e-1 o s, son till Kapaneus, Thersandros, son
till Polyneikes, och E u r y a 1 o s, son till
Me-kisteus. Efter K. Immermanns roman ”Die
Epigonen” betecknar epigon en person, som utan
originalitet följer stora föregångare.
Epigrafik (av grek, epigrafé, inskrift),
in-skriftskännedom, den gren av fornkunskapen, som
sysselsätter sig med tolkningen och den
vetenskapliga bearbetningen av de inskrifter, som äro i
behåll från äldre tider. Traditionellt behandlar
e. framför allt uppteckningar på sten och metall.
Epigra’m (grek. epi’gramma, påskrift,
inskrift), hos forntidens greker urspr. sådan
inskrift, som brukade anbringas på gravvårdar,
votivgåvor, minnesmärken o. s. v. för att angiva
deras bestämmelse. E. tvingar till strängaste
begränsning, i det att åt en enda tanke gives ett
i möjligaste mån sammanträngt och tillspetsat
men på samma gång fulländat och poetiskt
avrundat uttryck. På 300-talet f. Kr. utvecklade
sig epigramdiktningen till en litteraturart för
boken. Epigramdiktningen odlades ivrigt under
den hellenistiska tiden. Bland romerska
epigram-matister intager Martialis främsta rummet.
Det moderna e. är vanl. satiriskt, och man
kräver, att det skall samla och tillspetsa
innehållet i slutraden till en formell poäng, den s. k.
udden. — De lärda humanisterna på 1500- och
1600-talen idkade flitigt epigramdiktning. I
England följdes Martialis’ exempel av John Owen,
och senare skrevos e. av bl. a. Dryden, Swift,
Addison, Goldsmith, Young och framför allt
Pope. I Frankrike har e. blomstrat rikt, särskilt
det polemiska; Marot, Boileau, Voltaire,
Mar-montel och Lebrun må nämnas. I Tyskland ha
e. merendels haft en didaktisk tendens och
utgjort Sinngedichte. Det konstmässiga e. fick
fart på 1600-talet med Logau m. fl.; under
1700-talet följde bl. a. Wernicke, Kästner, Lessing,
Schiller och Goethe,
758
I Sverige upptogs epigramdiktningen av
1600-talets skalder efter tyskt föredöme. Logau och
hans skola stodo modell för Carl Arosells ”Ett
hundrade öfwerskrifter”, Olof Wexionius’
”Poetiske bi- och öfverskrifter”, Carl Gripenhielm
m. fl. Under senare frihetstiden och Gustav HI:s
tid nådde det svenska e. sin blomstring; Dalin,
Kellgren, Oxenstierna, Leopold och Lenngren
förtjäna framhållas liksom något senare
Franzén, Tegnér och Erik Sjöberg. Med Atterboms
xenier omplanterades i Sverige det litterärt
polemiska e. efter Goethes och Schillers förebild.
I Sverige liksom annorstädes ha distikon och
rimmade jamber varit de vanligaste versformerna.
Epigrammätiker el. epigramm
a-t i’s t, författare ave. — Epigrammätisk,
kort, fyndig, bitande.
Epigyn säges blomkronan el. hyllet (och
ståndarna) vara, när fruktämnet är undersittande.
Epik, episk diktkonst, se Epos. — E’p i k e r,
episk författare.
Epiklés, en bön om den helige Andes sändande,
genom vilken i den gamla kyrkan (och ännu i
den österländska) elementen, till en början endast
i dopet (vatten och olja) men längre fram även
i nattvarden (vin och bröd), invigdes för sitt
ändamål.
Epikris (grek, epi’krisis), vetenskapligt
utlåtande om ett sjukdomsfalls uppkomst, utveckling,
förlopp och behandling.
Epiktétos (grek. Epi’ktetos), attisk
vasmålare, verksam vid slutet av 500-talet f. Kr., en
av de främsta och fantasirikaste banbrytarna för
den rödfiguriga stilen. Han målade företrädesvis
skålar och andra kärl med flack och öppen
form; behandlade mytologiska motiv men oftare
scener ur vardagslivet.
Epiktétos, romersk filosof (omkr. 50—
omkr. 138 e. Kr.). Han var född i Frygien,
vistades i Rom först som slav och sedan som
frigiven samt gjorde sig där känd som filosofisk
lärare. Sedan han fördrivits från Rom vid en av
kejsar Domitianus’ filosofförföljelser, grundade
han en skola i Nikopolis i Epirus. Hans rykte
var redan under hans livstid mycket stort, och
ännu är han mycket känd genom ett utdrag ur
hans skrifter, ”Encheiridion” (handbok; på sv.
senast 1945). Av E:s skrifter, som upptecknats
av Arrianus, finnas kvar fyra böcker av
”Dia-tribai” (underhållningar) och fragment.
Filosofiens uppgift är enl. E. att lära, vad man bör
begära och vad man bör undvika. Filosofen blir
därför en själens läkare, och det botemedel, som
anbefalles, är att draga sig tillbaka in i sig själv
och att underordna sig gudomens lag. Enl.
modernare uppfattningar överensstämmer E:s lära
i hög grad med den äldsta stoicismen och står
ofta kristendomen ganska nära. — Litt.: A.
Bonhöffer, ”E. und die Stoa” (1890), ”E. und
das Neue Testament” (1911).
Epikuré, lärjunge, anhängare till Epikuros;
person, som främst eftersträvar förfinade
njutningar. — E p i k u r e i’s m, en e:s
levnads-lära. — Adj.: Epikurèisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
