Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskatologi - Eskeland, Lars - Eskelhem - Esker - Eski - Eskil, den helige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
Eskeland—Eskil
850
i Kasavasjön, profetens son, ”som kommer
fromheten att förökas”. Tusen år senare födes
övernaturligt ännu en son till profeten, ”den, som
kommer bönen att förökas”. Efter det sista
årtusendet födes den tredje, senare gemenligen
kallad Saosjyant (”frälsaren”, ”hjälparen”). Han
uppväcker de döda i femtonåringars och
fyrtio-åringars gestalt. Alla människor församlas från
jordens trakter, från paradis och helveten.
Endast de, som begått vissa särskilda synder, vilka
göra människan här till en kroppslig och
efter döden till en andlig djävul, dela
djävlarnas lott att förbrännas i världsbranden. En
meteor smälter malmen i alla berg. Metallen
står som ett grunt hav över jorden. De
ogudak-tiga känna svedan, men för de fromma är det
som ljum mjölk. Nu utkämpas den sista striden
mellan Herren och hans änglar samt ondskans
andemakter. Till sist återstår endast den onde
själv. Han jagas ned i helveteshålan och
brän-nes i metallen. De renade människorna samlas i
fröjd på den jämnade jorden. De tala samma
språk och göras odödliga; ”allt blir himmel”.
Inom Israel och judendomen har en
liknande sedlig och religiös framtidstanke sett
dagen och utbildats ur den egna religionens
förutsättningar. Det äldsta profetiska stället om
Jahves dag är Amos 5: 18 ff., från 700-talet
f. Kr. Enl. den allmänna meningen på profetens
tid skulle tydligen Herrens tillkommelse bli
gynnsam för Israel. För profeten betydde den
straffdom och förödelse. Profeterna rubba den
nationella självsäkerheten och predika bot, men
de vänta även bättring och frälsning. I den
djupaste nödens och ringhetens tider ljödo några
av de härligaste framtidshymnerna. I den
profetiska e. ingå brokiga, mytiska element. Senare
sammanarbetas de fastare till ett helt i
apokalyp-tiken. Med naturen skall ett nytt förbund ingås
(Hos. 2: 18 ff.; Hes. 34: 25). Herren skall
sluta ett nytt förbund med sitt folk (Jer. 31:
31). Så länge Davidsätten härskade, lärdes dess
eviga bestånd. Efter dess fall väntades en
kommande ättling av Davids hus. I århundradena
f. Kr., men icke någonstädes i G. T., kallas han
M e s s i a s, Herrens ”smorde”, beteckning för
konungen. I den judiska apokalyptiken spelar
han en viktig roll i slutdramat men är ej en
nödvändig beståndsdel. Vissa apokalypser sakna
honom. Uppståndelsetron är med
säkerhet betygad först i Daniels bok (100-talet f. Kr.).
En allmän uppståndelse tillfogas till de frommas
i Joh. Upp. el. läres ensam, ss. i 4æ Esra bok
och annorstädes. Uppståndelsen är enl. fariséerna
— Josefos — och i talmud gemenligen Israels
förmånsrätt; aldrig gäller den alla döda. 1 Kor.
15 talar endast om de frommas uppståndelse.
Stundom kvarstår ett längre el. kortare
Messias-rike el. ett ”tusenårsrike”, innan världsloppet
ändas. Judendomens e. har övertagits och utbildats
av kristendomen och sedan, i sin tur, av islam.
Urkristendomen levde i väntan på
slutkatastrofen och Herrens snara återkomst (Matt.
16: 28; 1 Tess. 4: 15). Redan för Paulus sköts
väntan på Herrens återkomst i skyn senare
nå
got undan av tanken på den egna döden och
himmelsk salighet (2 Kor. 4 och 5). Men den
eskatologiska stämningen med väntan på
världens snara slut har behärskat flera av kyrkans
största personligheter, även Luther. Den judiska
apokalyptiken fortsattes i kristendomen (Mark.
13 och Joh. Upp.). Ett särdeles omtyckt tema var
den från skriften och dogmatiken hämtade
föreställningen om Antikrist som personifikatior
nen av ondskans höjdpunkt och sista utbrott
före Kristi återkomst.
Litt.: L. Marillier, ”La survivance de l’åme”
(J893); N. Söderblom, ”La vie future d’après
le mazdéisme” (1901); A. Olrik, ”Om Ragnarök”
(2 bd, 1902—13); H. Gressmann, ”Der Messias”
(1929); J. Wellhagen, ”Anden och riket” (1941);
H. Sandblad, ”De eskatologiska
föreställningarna i Sverige under reformation och
motrefor-mation” (1942).
E’skeland [-lan], Lars, norsk skolman och
författare (1867—1942). Han upprättade 1895
tills, m. O. Alvestad Voss’ folkhögskola och
var 1898—1927 ensam dess ledare. E:s
betydande personlighet och varma, starkt känslobetonade
förkunnelse gjorde honom till en mycket använd
talare och hans skola till en av landets mest
besökta. Sedan E. 1925 övergått till katolicismen,
satte stortinget E:s avgång som villkor för
fortsatt statsbidrag till hans skola. Utom en rad
mycket använda läro- och läseböcker i
modersmålet har E. utgivit flera saml. föredrag och
biogr. samt lyrik och skådespelet ”Kong Olav
bed velfar med Vossabönderne” (1934). Inom
landsmålsrörelsen har E. intagit en framskjuten
ställning.
Eskelhem, socken på mellersta Gotland, Banda
ting, Gotlands s. härad; 37,62 km2, 610 inv. (1951).
Når med två flikar v. kusten n. om
Västergarn. Centrala delar väl uppodlade, däromkring
huvudsaki. skogs- och myrmark. 1,375 har åker.
Talrika fornlämningar (bl. a. järnåldersgravfält
och kämpagravar). Av den urspr. kyrkan från
uoo-talet finnes kvar endast en del av det nuv.
skeppets syd fasad. Tornet och långhuset
uppfördes på 1200-talet. Bland inventarier märkas ett
triumfkrucifix från omkr. 1250 och en romansk
dopfunt. Bildar med Tofta ett pastorat i Visby
stift, Medelkontraktet; tillhör storkommunen
Stenkumla.
Esker, engelsk term för rullstensås.
Eski, turk., gammal; ofta i ortnamn, t. ex.
Eski-Stambul, gamla Konstantinopel.
Eskil, den helige, biskop, Södermanlands
apostel, engelsk munk, som jämte andra
missionärer under 1000-talet kommit till Sverige.
Omtalas först i en dansk källa från omkr.
1120, sedan i ett påvebrev från 1231.
Legenden, som knappast är äldre än från
1200-talets slut, förtäljer, att E. av den helige
Sigfrid i Husaby utsändes och vigdes till biskop
över hela det ännu hedniska Sverige
nordanskogs. Hans residens blev Tuna, sedermera
kallat Eskilstuna. Om E:s verksamhet berättar
legenden, att han ”nedbröt altaren, tempel och
belåten och fällde heliga lundar med sin yxa”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
