Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Gränser, läge och areal - Kuster och hav - Landformer och vattendrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Europa
16
Europa bortföres. Pompejansk väggmålning. Museo
nazionale, Neapel.
som gräns, och vanl. anges nu gränsen gå längs
Uralbergen, Ural floden, Kaspiska havet,
Manytj-sänkan till Dons mynning i Svarta havet. På
övriga sidor är gränsen tydligt angiven i
naturen. Bosporen, Marmarasjön och
Dardaneller-na bilda en visserligen smal men tydlig gräns
mot Mindre Asien, om ock tvivel kan råda om
var gränsen bör gå i Egeiska havets övärld.
Från Afrika skiljes E. av Medelhavet, som s. v.
om Sicilien och vid Gibraltar sund bildar
relativt smala sund. Mot v. och n. begränsas E. av
Atlantiska oceanen och Ishavet. Till E. räknas
Färöarna och Island liksom också Spetsbergen,
Björnön och Frans Josefs land samt Novaja
Zemlja. Arealen är i runt tal 10 mill. km2,
d. v. s. c:a 7°/o av jordens fastland.
Om man bortser från de ovannämnda perifera
öarna och ögrupperna, är E:s nordligaste punkt
Knivskjellodden (710 11’ n. br.) strax v. om
Nordkap (710 10’), båda på ön Mageröy;
fastlandets nordligaste punkt är Nordkyn (710 8’).
Fastlandets sydligaste punkt är Kap Tarifa
(Punta Marroqui, 36° n. br.) vid Gibraltar sund,
under det att Kretas sydligaste udde, Kap
Lithi-nos, når 340 57’ n. br. Den västligaste udden
på fastlandet, Kap da Roca i Portugal, ligger
9° 30’ v. Igd fr. Gr., Dunmore Head på
Irland io° 30’ v. Igd. I öster nå Uralbergen i
n. till ung. 65° ö. Igd.
Kuster och hav. Av alla världsdelar har E.
den rikast utbildade kusten. Mot 1 km kust
svara omkr. 120 km2 landyta, en oerhört låg siffra,
jämförd med proportionen annorstädes.
Halvöar och öar intaga en betydande del av hela
arealen; de förra utgöra omkr. V4 av
världsdelen, de senare omkr. V12. Avståndet till havet
är i allm. ringa, i medeltal blott 340 km;
en
dast på gränsen mot Asien är största avståndet
till havet över 1.200 km. På norra kusten
inskjuta från det i s. grunda Ishavet flera vikar,
Petjoraviken, v. om Novaja Zemlja, Tjesjska
viken innanför ön Kolgujev samt Vita havet
mellan Kanin- och Kolahalvöarna. Med
Varanger-fjorden börja de talrika fjordarna på
Skandinaviska halvön. Mellan Skandinavien och Brittiska
öarna skjuter det grunda randhavet Nordsjön
in, genom Skagerak, Kattegatt och de tre
sunden förbundet med det likaledes grunda
innanhavet Östersjön samt genom Engelska kanalen
i s. v. förenat med Atlanten, som mellan
Frankrike och Pyreneiska halvön skjuter in den
delvis djupa och öfattiga Biscayabukten. Genom det
grunda Gibraltar sund står världshavet i
förbindelse med Medelhavet, som genom Italienska
halvön och Sicilien delas i ett västligt bäcken,
med Balearerna, Korsika och Sardinien, samt ett
östligt och djupare. Från detta skjuter
Adriatiska havet upp mot n. v. mellan Italienska
halvön och Balkanhalvön samt går det örika Egeiska
havet mot n. och står genom Dardanellsundet
och Bosporen i förbindelse med Svarta havet.
De nordliga rand- och innanhaven äro alla
grunda, belägna på kontinentalsockeln och
uppkomna genom postglaciala nivåförändringar.
Endast ”Norska rännan” i Skagerak och Nordsjön
har ett maximidjup av 809 m och har
uppkommit genom större förkastningar, liksom smärre
delar av östersjöbäckenet. Medelhavet har ett
helt annat ursprung. Detta delvis mycket djupa
hav har bildats genom instörtningar under
tertiär och kvartär tid.
Landformer och vattendrag. Även med
avseende på landformerna är E. ett område med stark
omväxling; särskilt gör denna sig gällande i v.
Någon större enhet förefinnes endast i
Östeuropa, som är ett enformigt lågland, blott
på några få ställen nående över 300 m ö. h.
Det har sin mot v. avsmalnande fortsättning i
Nordtysklands och Frankrikes samt ö. Englands
lågländer. N. härom ligga Finland och
Skandinaviska halvön., vars låglänta, av gamla
bergarter uppbyggda s. och ö. delar mot n. v. avlösas
av Skandinaviska fjällkedjan,
halvöns paleozoiska ryggrad, som dock ej når mer
än 2,468 m höjd (Galdhöpiggen). Denna
bergskedja sänker sig långsamt mot s. och ö. men
stupar mot v. brant ned mot Atlanten. Även n.
England, Skottland och Irland utgöra mer
kuperade områden; i s. äro de isolerade delar av
Mellaneuropeiska berglandet, i n. av
Kaledonisk-skandinaviska bergskedjan. S. om Mellan- och
Västeuropeiska låglandet höjer sig
Mellan-och Västeuropas bergland, en
permo-karbonisk bergskedja, som genom senare
förkastningar sönderstyckats till en mosaik av högre
belägna skållor och slättbygder. Det omfattar i
v. Franska centralmassivet, med utlöpare mot v.
i Bretagne och Sydirlands berg och mot ö.
övergående i Mellantyska berglandet. Ännu längre
mot ö. fortsättes det av Karpaterna, som i s.
begränsas av Ungerska slätten samt till bildning
och historia höra samman med Alperna, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
