Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Förhistorisk och historisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
Europa
38
Norge, stodo ofta under starkt tyskt inflytande
men konsoliderades alla som självständiga
kungariken och vunnos för kristendomen i dess
katolska form. Längst i ö. förenades mot 900-talets
slut de av vikingar grundade slaviserade
fursten-dömena Kiev och Novgorod, varigenom
grunden lades till ryska riket. Detta knöt nära
förbindelser med bysantinska riket och kristnades
därifrån.
I v. E. besteg 987 med Hugo Capet en ny
dynasti den franska tronen, som den därefter
behöll i 800 år, men de äldsta kapetingernas makt
var inskränkt till det område kring Paris
(domänen), varöver de direkt härskade, och var
underlägsen åtskilliga av vasallernas. Av dessa
voro hertigarna av Normandie, särsk. efter den
normandiska erövringen av England 1066, samt
grevarna av Anjou, som 1152 bestego Englands
tron, de mäktigaste och behärskade vida större
områden av Frankrike än landets konungar. Först
under 1200-talet började de franska konungarnas
försök att utvidga sin domän att krönas med
verklig framgång. Härvid motarbetades de av
Englands konungar, som hade stora intressen
att bevaka i Frankrike. Kungariket
Skottland, vars uppkomst dateras till omkr. 800
men som först på 1 ooo-talet nådde betydelse,
erkände i allm. Englands överhöghet. Under följ,
årh. utsträcktes det engelska inflytandet till
Irland. Island, som under vikingatiden
koloniserats av norrmän men’ utgjort en egen
fristat, anslöts under högmedeltiden till Norge.
I n. Spanien blev vid tiden omkr. 1000 kungariket
N a v a r r a den ledande kristna makten; dess
territorium uppdelades 1035 mellan Navarra,
Aragonien och Ka stil ien. Förstn. stat
sjönk snabbt ned i obetydlighet. Aragonien
förenades 1150 med grevskapet Barcelona och nådde
därefter stor betydelse som sjömakt. Kastilien var
fr. o. m. 1037 i union med Leon, men
Portugal utsöndrades som ett särskilt rike 1109.
De kristna makternas ständiga kamp mot
muhammedanerna gynnades av kalifatet Cördobas
förfall under 1 ooo-talet: men från Afrika anlände
förstärkningar, och det muhammedanska Spanien
infogades 1090 i almoravidernas, vid t t
ootalets mitt i almohadernas västafrikanska
välden. Under 1200-talets förra del fingo
emellertid de kristna definitivt övertaget, och
det muhammedanska Spanien var från denna tid
inskränkt till konungariket Granada längst i s.
Under 1 ooo-talet tog en högkyrklig riktning
makten och satte helt sin prägel på den katolska
världen. Den genomdrev vittgående reformer på
det kyrkliga området. Ett egenartat uttryck för
den religiösa väckelsen voro korstågen fr. o. m.
1096. Dessa ledde till grundandet av
västeuropeiska stater i orienten och medförde en stark
stegring av handeln över Medelhavet, som
fortsatte efter korsfararrikenas totala undergång
1291. Italiens städer, särsk. Venedig, Genua
och P i s a, men även Aragonien voro de
ledande handelsmakterna och upprättade verkliga
handelsvälden. De begagnade korsriddarhärarna
för sina syften; särsk. var detta fallet, när på
venetianskt initiativ det 4:e korståget 1204
riktades icke mot muhammedanerna utan mot det
bysantinska riket. Detta störtades, ett ”1
a-tinskt kejsarrike” upprättades, likaså
ett antal andra västeuropeiska stater på
Balkanhalvön, av vilka * A k a j a och Aten voro de
viktigaste och längst bestående. Den siste
latinske kejsaren störtades redan 1261, och det
bysantinska riket återupprättades men nådde
aldrig mer verklig styrka. För E:s näringsliv
fingo korstågen stor betydelse, och de
merkantila näringarna blomstrade mer än förr.
Framför allt i Italien tillväxte städerna i antal och
betydelse men även på flera andra håll, bl. a. i
Tyskland och Frankrike, längs Rhen, i
Flandern, där ett viktigt industriellt centrum var
beläget, och vid Östersjön.
Den högkyrkliga rörelse, som inspirerat
korstågen, begärde först kyrkans oberoende, senare
rent av dess överhöghet över statsmakten. Det
kom till våldsamma konflikter mellan kyrkans
och statens representanter, särsk. mellan påve
och kejsare. Striden mellan dem utbröt på
1070-talet och präglade E:s historia i stort under omkr.
200 år. Påvarna sökte hjälp både i Frankrike
och England samt i öst- och Nordeuropas
små-riken, främst Ungern, Polen och Danmark,
vilka sökte hävda sig mot det tyska trycket.
Den nordiska kyrkans frigörelse från beroendet
av den tyska 1103 kan infogas i detta
sammanhang. Men striden utkämpades främst i Italien
och Tyskland. I det förra området sökte påven
först stöd i s. Italien, där normandiska
riddare slagit sig ned. Dessa konsoliderade sin
makt över hela Syditalien och det från araberna
erövrade Sicilien. 1130 blev en normandisk
furste Roger av påven erkänd som konung av
Sicilien. Sedan dennes ätt utslocknat, tillföll riket,
som jämväl omfattade s. Italien, genom
gifter-målsförbindelser kej sardynastien Hohenstaufen.
Andra bundsförvanter vann påven i de
norditalienska städerna, som slöto sig samman i
mäktiga förbund och bekämpade kejsaren för att
vinna oberoende. Även i Tyskland hade påven
kraftfulla hjälpare i flera av kejsarens vasaller,
vilka på hans bekostnad sökte vinna ökade
territorier och större maktbefogenheter. Dessa
motståndare blevo kejsaren övermäktiga, och fr. o. m.
dynastien Hohenstaufens fall efter 1200-talets
mitt hade kejsarmakten icke mer samma
karaktär som förut. Kejsarrikets område inskränktes,
kejsarens makt över vasallerna sjönk och blev
flerstädes närmast nominell. I Italien övergick
under Hohenstaufens slutstrid kungariket
Sicilien 1266 till en sidogren av det franska
kungahuset, ätten Anjou, men redan 1282 bemäktigade
sig Aragonien ön Sicilien, som därefter utgjorde
ett eget kungarike, skilt från s. Italien
(kungariket Neapel). Även sistn. rike kom med
tiden under en sidogren av Aragoniens kungahus.
N. Italien uppdelades vid kejsarmaktens
undergång i ett antal självständiga stadsstater. Främst
märktes Milano, som med tiden underlade
sig de två städerna P a d o v a och V e r o n a,
Mantova, Ferrara, Florens, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
