Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Förhistorisk och historisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Europa
46
Ryssland av Sverige Finland med Åland och en
del av Västerbotten, 1812 av Turkiet Bessarabien.
Efter den fransk-ryska brytningen, Napoleons
misslyckade fälttåg till Moskva, befrielsekriget
och Napoleons fall gjorde Wienkongressen 1814
—15 revolutionstidens nydaningar om intet och
fastställde E:s politiska karta. Frankrike erhöll
ung. den omfattning det haft 1789. F. d. spanska
el. österrikiska Nederländerna sammanslogos med
Förenade Nederländerna till konungariket N
e-d e r 1 ä n d e r n a. I st. f. Tyska riket
upprättades Tyska förbundet, i vilket
Preussen och Österrike — liksom Danmark — ingingo
med de delar av sina territorier, som av ålder
tillhört Tyska riket. Av de urspr. polska områden,
som Preussen och Österrike under napoleonstiden
avträtt till hertigdömet Warszawa, återvann
Preussen endast en del, Österrike intet.
Kompensation för det sålunda förlorade erhöll Preussen i
v. Tyskland, Österrike i Italien, där det återfick
Milano och förvärvade hela Venedigs gamla
område (inkl, de illyriska provinserna). Eljest
förblev Italien uppdelat på ett flertal smärre stater,
av vilka Sardinien utökades med Genuas forna
område. Hertigdömet Warszawa omskapades till
ett konungarike Polen under Rysslands tsar men
miste gradvis, slutl. helt sin särställning. Norge
skildes från Danmark och ingick realunion med
Sverige, som nu avstod från sina sista tyska
besittningar. Island förblev under Danmark.
Tiden efter 1815. Den politiska kartan
av 1815 förblev länge i stort sett oförändrad,
men balansen mellan stormakterna växlade.
Österrike och särsk. Ryssland voro under skedets
begynnelse de dominerande, men Englands och
Frankrikes makt var stadd i tillväxt. Under
seklets förra del skedde inga andra nämnvärda
territoriella förändringar än att omkr. 1830
Belgien separerade från Nederländerna som
särskild stat och Grekland vann oberoende
av Turkiet. Eljest nådde de i styrka tilltagande
nationalitetsrörelserna först efter 1800-talets mitt
väsentliga resultat. Med fransk hjälp men mot
avträdande av delar av Savojen till Frankrike
kunde Sardinien 1859 erövra det österrikiska
Lombardiet; genom anslutning till Sardinien av
övriga självständiga italienska stater
(hertig-dömena Parma och M o d e n a, storhertigdömet
Toscana, n. och ö. delarna av Kyrkostaten,
kungariket Bägge Sicilierna) uppstod så
1861 konungariket Italien, som fick
stormakts ställning. I detsamma införlivades 1866
det österrikiska Venetien, 1870 den dittills av
franska trupper skyddade återstoden av
Kyrkostaten. Vid samma tid fick den tyska
nationalitets frågan sin lösning. Gemensamt erövrade
Tyskland och Österrike 1864 Schleswig-Holstein
från Danmark. 1866 utbröt mellan de två tyska
huvudmakterna ett krig, som ändade med
Preussens seger. I Preussen införlivades utom
Schleswig-Holstein vissa av de stater, som i kriget
ställt sig på Österrikes sida, bl. a. Hannover,
vars union med England tagit slut först 1837.
Preussen upprättade ett nordtyskt
förbund, inom vilket det helt dominerade; de
sydtyska staterna — utom Österrike, som helt
lämnades åt sidan vid tyska enhetsfrågans
lösning — allierade sig med Preussen. Sedan
Frankrike 1870—71 besegrats i fransk-tyska
kriget, omdanades Nordtyska förbundet till Tyska
riket under Preussens konung som kejsare.
Alla tyska stater utom Österrike, som tills, m.
Ungern bildade dubbelmonarkien österrik
e-Ungern, samt Luxemburg, vilket intill
1890 var i personalunion med Nederländerna men
då fick egen storfurste, ingingo i den nya
riks-bildningen, som av Frankrike förvärvade
Elsass-Lothringen. Stora territoriella förändringar ägde
också rum på Balkanhalvön, där Turkiets makt
nu stod inför sammanbrott. På halvön korsade
sig de europeiska stormakternas intressen. Särsk.
Ryssland sökte tränga fram, och det kom till två
krigiska sammanstötningar mellan denna makt och
Turkiet, Krimkriget 1853—56 och rysk-turkiska
kriget 1877—78. Västmakternas militära
ingripande på Turkiets sida i det förra kriget tvingade
ryssarna till reträtt; 1878 nåddes samma
resultat genom stormakternas diplomatiska
påtryckning. Ännu 1875 fanns utom Grekland endast en
självständig kristen stat på Balkan, det av
turkarna aldrig helt kuvade furstendömet M o n t
e-n e g r o. Däremot bestodo sedan länge vissa
med vidsträckt självstyrelse utrustade turkiska
lyd-furstendömen, Serbien samt de två
Do-nau-furstendömena M o 1 d o v a och V a 1
a-k i e t, sedan 1862 förenade som furstendömet
Rumänien. Dessa länder blevo efter
ryskturkiska kriget självständiga kungariken och
fingo — liksom Grekland och Montenegro -—
sina territorier utökade. En ny autonom turkisk
lydstat upprättades 1878, näml. Bulgarien,
som snart vann reel och slutl. 1908 även formell
suveränitet. 1878 ockuperade Österrike-Ungern
provinserna Bosnien och Hercegovina, vilka 1908
formellt frigjordes från sambandet med Turkiet.
1912 angrepo dessa stater — utom Rumänien —
Turkiet och uppdelade mellan sig huvuddelen av
Turkiets europeiska territorium. Genom
stormakternas ingripande grundades i v. Balkan en ny
stat, furstendömet Albanien. Detta medförde
tvist om bytet mellan balkankrigets segrarmakter,
som råkade i krig med varandra. Bulgarien
måste 1913 till sina grannar avstå en del av
de gjorda erövringarna och till Rumänien ett
område av sitt gamla territorium. 1905
upplöstes den sedan 1815 bestående unionen mellan
Sverige och Norge. 1918 blev Island
självständigt, till 1941 i union med Danmark.
I och med Preussens segrar under 1860- och
1870-talen samt Tysklands enande under dess
hegemoni framträdde f. f. g. på länge en
centraleuropeisk makt, som i styrka icke stod de
väst-och östeuropeiska stormakterna efter. Dess
ledande statsman Bismarck bedrev en skicklig och
efter 1871 fredlig utrikespolitik. Medan
Tyskland och Österrike intimt allierade sig och funno
en opålitlig bundsförvant i Italien
(trippelalliansen), utbildades mot dem en konstellation,
omfattande västmakterna och Ryssland
(trippel-ententen). 1914 utbröt mellan de två
koalitio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
