Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fabius, släkt - Fabliå - Fabre, Émile - Fabre, Ferdinand - Fabre, Henri - Fabre dÉglantine, Philippe François Nazaire - Fabri (Smedh), Johannes - Fabriano, Gentile da - Fabrice, Alfred von - Fabrice, Friedrich Ernst von - Fabricera - Fabricius, släkt - Fbaricius, David - Fabricius, Hieronymus av Aquapendente - Fabricius, Jacob - Fabricius, Jacob Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
F abliå—F abricius
118
därunder Syditalien utsattes för ödeläggelse, blev
rytteriöversten Minucius mot vedertagen ordning
genom folkbeslut likställd med F.; han blev
kort därpå slagen men räddades av F. från
undergång. Efter romarnas nederlag vid Cannae
uppehöll F. med kraft och klokhet modet i
huvudstaden. F. var fem gånger konsul 233—209.
Han återerövrade Tarent 209. — 3) Quintus
F. Pictor (omkr. 200 f. Kr.). Han skrev
en romersk historia på grekiska, den första i sitt
slag, vari han i korthet tecknade den äldsta
tiden, utförligare sin egen. F. är källa för bl. a.
Polybius och Livius.
Fabliä (fr. fabliau el. fableau, av fable, fabel),
gemensam beteckning för en grupp av
versifierade, vanl. rätt korta komiska dikter i den
forn-franska litteraturen. F:s blomstringstid faller
ung. under 1200-talet. F.-litteraturen har säkert
varit mycket stor, men nu finnas kvar endast
omkr. 150 stycken. Många av dessa historier
äro synnerligen grovkorniga; de framställa
gärna skabrösa scener ur böndernas och
borgarnas äktenskapliga liv och skildra med uppsluppet
humör kvinnornas otrohet, männens enfald samt
munkars och prästers snedsprång. — Litt.: J.
Bédier, ”Les fabliaux” (1893; 5:e uppl. 1925).
A. de Montaiglon och G. Raynaud ha samlat de
bevarade fabliåerna i ”Recueil général des
fabliaux des XHI:e et XIV:e siècles”, I—VI
(1872—90).
Fabre [fabr], Émile, fransk dramatiker
(f. 1869), chef för Comédie franqaise 1913—36.
Från hans hand härstammar en lång rad pjäser,
bl. a. ”La maison d’argile” (1907; uppf. i
Stockholm 1919 av Féraudys sällskap), hans
bästa stycke, som behandlar
äktenskapsskillnadens problem ur barnens synpunkt. F. är en
talangfull lärjunge av Henri Becque och
behandlar med kärv uppriktighet individerna i deras
förhållande till samhället.
Fabre [fabr], Ferdinand, fransk
skriftställare (1830—98). Han har skildrat präst- och
bondelivet i Cevennerna i en rad romaner, ss.
”Les Courbezon” (1862), ”L’abbé Tigrane”
(1873; ”Abbé Tigrane”, 1902) och ”Lucifer”
(1884).
Fabre [fabr], Jean Henri, fransk
entomolog (1823—1915). F. var en framstående
kännare av insekternas levnadsförhållanden och
instinkter. Flertalet av
sina om en sällsynt
skarpsinnig
iakttagelseförmåga vittnande
upptäckter inom
insektbiologiens område
skildrade han på ett
ytterst detalj erat sätt
i sina även genom ett
livligt och fängslande
framställningssätt
utmärkta ”Souvenirs
entomologi ques” (10 dir,
1879—1907) I sv.
övers, utkommo ”Ur
insekternas värld” (1911) och ”Instinktens
mysterier” (1918).
Fabre dÉglantine [fabra degläti’n], P h
i-lippe Franqois N a z a i r e, fransk
revo-lutionsman (1750—94). Urspr. skådespelare och
lustspelsförf., slöt han sig ivrigt till revolutionen
1789 och blev anhängare av Danton. F. invaldes
i konventet och röstade för konungens död.
Genom sin svulstiga rapport till konventet 24
okt. 1793 hade F. en huvudandel i införandet
av den republikanska kalendern och dess
nomenklatur. F. arresterades jan. 1794, anklagad,
ehuru grundlöst, för underslev och förfalskning,
dömdes och giljotinerades samtidigt med Danton
5 april s. å.
Fabri (eller Smedh), Johannes,
boktryckare (d. 1496), se Boktryckarkonst, sp. 404.
Fabria’no, G e n t i 1 e da, se Gentile da
Fabriano.
Fabrice [bri’s], Georg Friedrich Alfred
von, greve, sachsisk general och minister (1818
—91). Han blev efter 1866 års krig
generallöjtnant, omorganiserade som sachsisk
krigsminister 1866—91 sachsiska armén. Han blev
jan. 1871 generalguvernör i Versailles och var
sedan befälhavare för de tyska
ockupationstrupperna i Frankrike. I Sachsens regering blev F.
1876 även ministerpresident. — Biogr. av M.
Dittrich (1891).
Fabrice [-brfs], Friedrich Ernst von,
diplomat (1867—1750); tillhörde en hannoveransk
gren av en hessisk adelssläkt. Han gick i
holsteinsk tjänst och var administratorn Kristian
Augusts sändebud hos Karl XII i Turkiet 1710
—14. Senare gick F. i kurfurstens av Hannover
(Georg I:s av Storbritannien) tjänst och
framlade på dennes uppdrag 1718 hos Karl XII
resultatslösa fredsförslag. Hans depescher från
Turkiet utgåvos 1751—61 och utgöra en viktig
källa för kännedomen om Karl XH:s vistelse i
Turkiet.
Fabricera (lat. fabricäré), förfärdiga,
tillverka (fabriksmässigt el. mekaniskt).
Fabri’cius, namn på en fornromersk släkt,
Gaius F. Luscinus (”den enögde”),
konsul 282 och 278 f. Kr., vann flera segrar över bl. a.
lukaner och samniter; ledde underhandlingarna
med Pyrrhus efter dennes seger 280. F. gällde
som ett mönsterexempel på gammalromersk
redlighet.
Fabri’cius, David, holländsk astronom
(1564—1617), präst i Ostfriesland. Mest bekant
genom sin upptäckt av den långperiodiskt
föränderliga stjärnan Mira i Valfisken. — Sonen
Johannes F. (1587—omkr. 1615) upptäckte
samtidigt med och oberoende av Galilei
solfläckarna och solens rotation.
Fabri’cius, Hieronymus, ab
Aqua-pendente, se Fabrizio, G.
Fabricius, Jacob, författare (1703—41),
amiralitetspastor i Kar skrona, 1741 g. m.
Hedvig Charlotta Nordenflycht, som 1744 utgav
F:s dikter och moralfilosofiska allegori
”Vänskaps väg” under titeln ”Amaranther”.
Fabri’cius, Jacob Christian, dansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
