Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fadderortsrörelsen - Faddrar - Fadejev, Alexander Alexandrovitj - Faderlig myndighet - Fadermördare - Faderskap (naturliga, fysiologiska) - Faderskapsfastställelse - Fader vår (Herrens bön) - Fading - Fadäs - Faeces - Faenza - Faesi, Robert - Faesulae - Faëton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
F addrar—F aèton
136
kulturförbindelser, personliga besök och
korrespondens. Betecknande för denna sida av rörelsen
är att man på senare år alltmer använder
benämningen vänorter. Nya
vänortsförbindel-ser knytas bl. a. under medverkan av Föreningen
Norden.
Faddrar. Samtidigt med barndopets
allmännare förekomst i den kristna kyrkan uppkom
seden att tillkalla dopvittnen (s. k. faddrar),
vilka i barnets ställe skulle läsa trosbekännelsen
och vid behov sörja för barnets kristliga
uppfostran. F. voro urspr. två; senare ökades deras
antal hos de högre samhällsklasserna. Enl.
katolsk kyrkorätt träder fadder i andlig släktskap
med den döpte (gudfader, gudson o. s. v.), vilket
skapar äktenskapshinder. Numera betraktas f.
nästan uteslutande som vittnen vid dopakten.
Fadejev [-d j e’ j i f ], Alexander A 1 e
x-androvitj, rysk författare (f. 1901). Son
till en sibirisk fältskär, har F., både som
skönlitterär författare och som kritiker, blivit en av
den ryska s. k. proletärlitteraturens allra främsta
krafter. Hans roman ”Förintelse” (1926), som
skildrar en liten röd friskaras hjältemodiga kamp
och undergång under det sibiriska
revolutionskriget, bildade epok i proletärlitteraturen. F :s
skildringskonst når mycket högt i hans väldiga
roman ”Den siste från Udege” (1928 ff.) ; den
vill i koncentrerad form ge hela utvecklingen
från den primitiva kommunismen, det gamla
släktsamhället, representerat av en utdöende
folkspillra, Udege i Sibirien, över det kapitalistiska
klassamhället fram till det nya kommunistiska
samhället. 1945 publicerade F. ”Det unga gardet”,
som handlar om en verklig episod från kriget i
Ukraina 1942. — Sedan 1946 är F. generalsekr.
i Sovjetunionens författarförbund.
Faderlig myndighet, se Föräldrarätt och
Pa-tria potestas.
Fadermördare, skämtnamn (av ovisst
ursprung) på den höga, styvstärkta herrkrage med
skarpa, uppåtriktade hörn, vilken brukades under
1800-talets förra hälft och mitt. Se bild vid
Chateaubriand, F. R.
Faderskap, det naturliga
(fysiologis-k a) f., egenskapen att vara fader, d. v. s. den
man, vars sädeskropp befruktat det ägg, ur vilket
den nya individen framgått. Medan så gott som
aldrig tvekan råder om vem som är mor till ett
nyfött barn, undandrager sig f. direkt
bedömande. Enl. en hos alla kulturfolk gängse regel
anses dock gift kvinnas man vara far till av
henne under äktenskapet framfött barn (barn i
äktenskapet). Enl. 1949 års föräldrabalk 2 kap.
må dock mannen inom vissa preskriptionstider
föra motbevisning mot sitt faderskap. Sådan
talan får dock endast bifallas, om det kan hållas
för visst, att mannen ej är barnets fader. F.
tiil ogift kvinnas barn (barn utom
äktenskapet) fastställes antingen genom mannens
skriftliga erkännande el. genom dom. Utredes det
inför domstolen, att mannen haft samlag med
modern å tid, då barnet kan vara avlat, skall
han anses som barnets fader, om det ej är
osan
nolikt att barnet avlats vid samlaget.
(Föräldra-balken 3 kap.). Genom upptäckten av
blodgrupperna har ett nytt, på fysiologiska fakta
grundat medel vunnits att utesluta f. En positiv
metod för bestämmande av f. (genom
fingeravtryck, ögonfärg) har utarbetats.
Faderskapsfastställelse sker numera genom
blodundersökningar, varvid blodgrupperna spela
en avgörande roll (se vidare Faderskap och
Blodgrupper).
Fader vår (Herrens bön) finnes
upptecknad såväl hos Matteus (6: 9—13) som hos
Lukas (11: 2—4), ett bevis för att den redan
stått i den äldre, till grund för de båda
evangelierna liggande talkällan. Formen hos Matteus är
fylligare anpassad efter det liturgiska behovet.
Därur torde särskilt den s. k. doxologien: ”Ty
riket är ditt” etc., som saknas i de äldsta och
bästa handskrifterna, ha framgått.
Fading [feVdiij], eng., oregelbundna
ljudstyrkevariationer vid radiomottagning. F. beror på
interferens mellan vågor, som gått olika vägar
från sändare till mottagare (t. ex. en våg längs
jordytan och en genom heavisideskiktet).
Olägenheterna ha i viss mån kunnat övervinnas genom
användande av frekvensmodulerad sändning,
vidare uppställande av flera mottagare på avstånd
från varandra, varvid en automatisk selektor
reglerar mottagningen, samt på flertalet
radiomottagare genom automatisk volymreglering.
Fadäs (fr. fadaise), dumhet, platthet.
Faeces [fé’-], lat., se Exkrementer.
Faenza [faä’ntsa], stad i Emilien, n. Italien,
30 km s. v. om staden Ravenna; 24,000 inv.
Berömt för sina maj olika-arbeten, av
fransmännen efter F. kallade fayence, fajans. Under 2:a
världskriget blev F. svårt skadat; bl. a.
förstördes keramikmuséet.
Fa’esi, Robert, schweizisk
litteraturhistoriker (f. 1883), prof, i tysk och schweizisk
litteraturhistoria i Zürich. Bland hans vetenskapliga
skrifter märkas ”Paul Ernst und die
neuklassi-schen Bestrebungen im Drama” (1913),
”Gestalten und Wandlungen schweizerischer Dichtung”
(1922), monogr. över C. Spitteler (1915), R. M.
Rilke (1919) och C. F. Meyer (1924) samt
”Dichtung und Geschichte” (1945). F. har även skrivit
”Zürcher Idylle” (1908), ett graciöst lustspel om
Klopstock i Zürich, ”Die offenen Türen” (1912)
och ”Odysseus und Nausikaa” (s. å.), i Paul
Ernsts stil, ”Opferspiel” (1925); berättelser:
”Füsilier Wipf” (1917), ”Der König von Ste
Pélagie” (1924); dikter: ”Aus der Brandung”
(1917) och ”Der brennende Busch” (1926).
Faesulae [fé’-], lat. namn på staden Fiesole.
Fa’èton (grek. Fae’thon, lat. Pha’ethon; eg.
”den lysande, glänsande”), grek, myt., hos
Ho-meros binamn för solguden Helios, hos senare
skalder namnet på en son till denne. Hans
enträgna böner bevekte Helios att för en dag
låta honom köra solens vagn. F. förmådde ej
tygla hästarna utan kom för nära jorden; då
denna var nära att uppbrännas, nedstörtades F.
av Zeus’ ljungeld i floden Eridanos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
