Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fascism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
Fascism
244
Rocco, en annan av f :s få mera betydande
teoretiker, utformade det fascistiska rättsväsendet och
lagarna för den korporativa staten. Mussolini
själv ledde utbildandet av en statsdoktrin, då
behovet av en sådan gjorde sig starkare gällande i
samband med regimens konsolidering. Staten är
f :s A och O. Den betraktas som ett slags
organism med eget liv, och dess krav på individerna
äro absoluta. Den enskilda människan är icke
mål utan medel. Hennes personliga strävanden
äro helt underordnade staten. För att uppamma
en sådan inställning använde f. en propaganda,
som i massuggestionens tecken arbetade med
slagord, symboliska gester, heroiska paroller och en
glansfull iscensättning av statskultens offentliga
manifestationer. Under påverkan av nazismen
erkände f. 1938 antisemitismen, trots att Mussolini
tidigare gång på gång hade förklarat rasläran
vara absurd.
Den fascistiska korporativa
staten fick sin socialpolitiska författning i Carta
del lavoro (1927). Redan 1922 hade f. upprättat
egna fackföreningsorganisationer, i vilka Rossonis
syndikalister utgjorde kärnan. De hade spelat stor
röll i kampen om makten. Genom 1927 års
”ar-betsgrundlag” sammanfördes fackföreningarna
(associazioni sindacati) i förbund, som infogades
i riksorganisationer, konfederationer
(confedera-zioni), för resp, arbetsgivare och löntagare inom
näringslivets olika områden, varvid en särskild
konfederation bildades för de fria yrkena.
Uppgifterna för hela denna syndikala organisation
gällde främst kollektivavtal och andra frågor om
arbetsvillkor. Motsv. organ för planering och
reglering av produktionen tillkommo icke förrän
1934, då näringslivet indelades i 22 korporationer
(corporazioni) med ett nationellt
korporations-råd (Consiglio nazionale delle corporazioni), som
underställdes ett särskilt departement. Härigenom
samordnades alla yrkes- och
arbetsgivarorganisationer inom varje näringsgren. Korporationerna
behandlade frågor om produktionens storlek, dess
tekniska förutsättningar, avsättningen o. s. v.
Principiellt erkändes visserligen näringsfriheten
och det enskilda initiativet, men staten tog i allt
högre grad ledningen och kontrollen. Genom att
fackföreningarna 1928 fingo rätt att föreslå
kandidater till deputeradekammaren, kom denna
redan då att avspegla det korporativa systemet.
Denna utveckling fullbordades 1939 genom att
kammaren ersattes med korporationskammaren
(Camera dei fasci e delle corporazioni), bestående
av 500 aktiva medl. av nationella
korporationsrå-det, 150 medl. av partiets nationalråd samt av led.
av fascismens stora råd. Det definitiva
införandet av korporativismen medförde icke ekonomiskt
uppsving el. höjd levnadsstandard. Förnekas kan
emellertid icke, att f :s socialpolitik hade vissa
positiva drag: olycksfalls- och sjukförsäkring,
folkpension, minimilöner och arhetarsemester. Den
1925 införda organisatioen Dopo lavoro, en
förebild för de tyska nazisternas Kraft durch
Freude, hade det dubbla syftet att sörja för
arbetarnas bildningsverksamhet och förströelser på
fritid och att vidga fältet för den fascistiska
propagandan. — Kring fascistpartiet och dess
ledare bildades efter hand ett samhällsskikt, som
otvivelaktigt utgjorde en elit av det italienska
folket. Ett stort antal politiker och kulturpersoner
lämnade dock landet som flyktingar. De flesta
slogo sig ned i Frankrike. Många av dessa
an-tifascister bedrevo en mot Mussolinis
regim fientlig publicistisk verksamhet.
F. utvecklades efter hand i nationalistisk
och imperialistisk riktning. För att ”återupprätta
Roms forna storhet” och skaffa Italien ”en plats
i solen” eggades nationen till krigiska dåd.
Fa-scistpropagandan idealiserade kriget. Mussolini
arbetade dock tidvis för en fredlig revidering av
fredsfördragen och försökte spela rollen som
vågmästare i Europa. Det dröjde också länge, innan
den fascistiska utrikespolitiken inriktades efter
ideologiska linjer. Kriget mot Etiopien, som
inleddes i okt. 1935, blev en vändpunkt för den
italienska utrikespolitiken genom den därigenom
uppkomna spänningen i förhållandet till
Västmakterna. Det följande närmandet till Tyskland
förestavades dock i början främst av maktpolitiska
överväganden. Först i nov. 1937 markerades klart
ett ideologiskt inslag genom anslutningen till
An-tikominternpakten. I fortsättningen stödde
emellertid Mussolini Chamberlains och Daladiers
ef-tergiftspolitik, och vid Münchenuppgörelsen
arbetade han för en åtm. tillfällig, ny europeisk
maktbalans, i tanke att Italien skulle vara tungan på
vågen. Sedan Italien inträtt i kriget 1940
blottades snart svagheterna bakom den glänsande
fasaden. F. hade varken militärt, ekonomiskt el.
psykologiskt förmått rusta Italien för totalt krig.
Fascismen under 2 :a världskriget
och neofascismen. Själva partiet svällde
och blev förhållandevis mycket stort. Det
omfattade under regimens sista år 4 mill. aktiva medl.
På gr. av Mussolinis äventyrliga politik och den
italienska krigsmaktens förödmjukande nederlag
under 2 :a världskriget tärde upplösande krafter
på partiet, vars prestige sjönk katastrofalt. En
kraftansträngning för att åstadkomma en
upp-stramning gjorde partiet våren 1943. ”Den första
timmens män” — så kallades genombrottstidens
ledande fascister — ville då återgå till en mera
revolutionär linje och agiterade för att tända den
glöd, som hade drivit partiet framåt, när
”svartskjortorna” voro få men ändå tvingade nationen
in på Mussolinis väg. Det uppstod i elfte timmen
en fascistisk kritik, riktad mot partiets
”förborgerligade” medlemmar och mot räddhågade
medlöpare. Bland dem, som försökte blåsa nytt liv i
f., märktes i synnerhet generalsekr. Scorza, medl.
av stora rådet Farinacci, korporationsministern
Cianetti och den nye polischefen Cherici. Efter
störtandet av Mussolini i juli 1943 medtogos 6
fascister i den nya regeringen, och den med
konungens stöd företagna statskuppen medförde
icke omedelbart en fullständig upplösning av f.,
men sammanbrottet kom snart, när avfällingarna
visade sig ur stånd att leda massorna och de flesta
ståndaktiga fascisterna snart funno sig nödsakade
att gå helt i tyska ledband. — Sedan Mussolini av
nazisterna hade räddats ur fångenskap och trätt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
