Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fennoskandia - Fenoler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Fenoler
312
s. v, (Skåne) avgränsas urbergsområdet av
betydande förkastningar. F. uppbygges till allra
största delen av äldre, oftast veckade och
hopskjutna formationer, vilka åtm. delvis varit täckta
av yngre sedimentserier. De som gnejser
betecknade områdena bestå huvudsaki. av starkt
meta-morfoserad berggrund, innehållande äldre och
yngre granitserier samt stundom även äldre
sup-rakrustala bergarter, ss. leptiter och skiffrar. Så
torde nog fallet vara såväl med s. v. Sveriges
j ärngnej sregion som med ö. Finlands,
Kolahalvöns och Östkarelens gnejsterränger. Andra, förut
enbart som gnejs betecknade områden ha numera,
sedan de närmare undersökts, fått beteckningen
migmatit, biandgnejs. Den gamla uppfattningen
att i dessa gnejser se prov på jordens allra äldsta
berggrund synes icke hålla streck. Däremot torde
de, såvitt man känner, äldsta leden i jordskorpan
representeras av leptitformationen el.
leptit-por-fyrit-porfyr-formationen, som dess mera
fullständiga namn kan skrivas. Det är en på jordytan
utbildad, s. k. suprakrustal bergartserie,
bestående huvudsaki. av vulkaniska produkter, ss. lavor,
asktuffer och vulkaniska breccior med växlande
kemisk-petrografisk karaktär. De på
formationens bergarter vanl. använda beteckningarna
porfyr, hälleflinta, leptit och leptitgnejs hänföra sig
till strukturvariationer, som betingas av
bergarternas olika stadier av omvandling.
Under den tid, som ligger mellan urberget och
kambrium, den algonkiska, nedbröts den
äldre berggrunden till stort djup och utjämnades
mestadels till flacka slättlandskap. På dessa
avsatte sig algonkiska formationer, vartill höra
Dalformationen, de röda j otniska
sandstenarna, de grovklastiga s p a r a
g-miterna ö. om fjällkedjans rand, sannolikt
även den av sandstenar och skiffrar uppbyggda
Visingsöformationen kring Vättern.
De hittills skildrade prekambriska lagrade
bergarterna karakteriseras av sin brist på fullt
säkra organiska försteningar. Under den
algonkiska tiden förekom eruptiv verksamhet; innan
de j otniska sandstenarna avsatte sig, frambröto
iiiom skilda delar av F. graniter (s. k. r a p a k
i-vigraniter), porfyrer (t. ex.
dalaporfy-r e r n a) och diabaser, tills, bildande den s u
b-jotniska eruptivfamiljen. Sedan de
j otniska sandstenarna avlagrats, framträngde
diabaser (Åsby-, Hälleforsdiabaserm. fl.).
Efter bildningen av tidigare bergskedjor följde
en lång period, under vilken den forna
bergterrängen småningom nedbröts, så att till sist en
förvånande likformig utj ämningsslätt, ett s. k.
peneplan, blev det slutliga resultatet. Denna
väldiga lågslätt, som tydligen sträckt sig över hela
F. och än längre, sänkte sig efter hand och
övertäcktes av kambrisk-siluriska sandstens-,
skiffer- och kalklager.
Efter de översiluriska lagrens avsättning
inträffade under devonperioden en ny betydande
bergveckning, den s. k. kaledoniska, som sträckte
sig från Skottland och utefter den skandinaviska
högfjällsplatån, vars läge och riktning den
betingat, för att vidare längs Spetsbergens v. och
Grönlands n. kust bilda en föreningslänk mellan
Gamla och Nya världen. Denna veckning
åtföljdes av väldiga överskjutningar samt
uppträngan-det av betydande eruptivmassor, som numera bilda
de högsta fjälltopparna, enär en stor del av
bergskedjans lösare bergarter blivit förstörda av de
följ, periodernas långvariga vittring. I samband
med sistnämnda bergskedja uppkommo på en
mängd ställen inom F. jordbävningssprickor,
stundom åtföljda av markerade sättningar och
framträngandet av eruptiva lavamassor genom
sprickorna. Inom den sålunda uppkomna
berg-grundsmosaiken utsattes de högst upplyfta
partierna mest för de förstörande krafterna, varför
där ej blott det kambrisk-siluriska lagertäcket
utan även underliggande urbergsplatta delvis
förstördes. Inom mindre exponerade trakter
förstördes endast det nyssnämnda lagertäcket, och
inom de lägsta och bäst skyddade områdena
finnas t. o. m. rester av detta ännu bibehållna. Inom
F :s lägre delar träffas sålunda flerstädes stora
slätter utan vare sig bergkullar eller sjösänkor,
emedan den förkambriska urbergsslätten här
bibehållits, varemot den inom andra områden blivit
mer el. mindre sönderskuren genom vittring till
de stor- el. småkuperade urbergsterränger, som t
så hög grad äro utmärkande för betydande delar
av F. och som numera hysa dess otaliga
urbergs-sjöar. Mot slutet av tertiärperioden utsattes F.
och särskilt dess randområde ut emot västerhavet,
ung. utefter den gamla kaledoniska bergskedjans
sträckning för en betydande landhöjning. Denna
kan ha bidragit till den klimatförsämring, som
förorsakade bildandet av den kvartära landisen,
vilken hade sitt ursprung och centrum i F. men
tidvis utbredde sig över en stor del av n. Europa.
Själva F., som varit utsatt för den mäktigaste
isbelastningen, höjde sig vid och efter isens
avsmältning ånyo till den höj dnivå, som anges
av numera upplyfta gamla strandvallar, lager av
havssnäckor m. m. Av den höj dgräns dessa
havslager nå inom skilda delar av F. har det
framgått, att höj ningsområdets form nära
betingas av de tidigare höjningsepoker, genom vilka
F :s urbergsområde upplyfts och blottats.
Fenoler [-å’-], cykliska föreningar, som
innehålla en eller flera OH-grupper direkt bundna
vid kolringen. De reagera surt, utmärka sig
genom sin karakteristiska lukt och äro i allm.
starkt antiseptiska, varför flera fått medicinskt
bruk. Viktiga f. äro fenol (karbolsyra), kresol,
tymol, hydrokinon, guajakol, kreosol,
pyrogal-lol och adrenalin.
Vanlig fenol el. karbolsyra, CsHsOH,
förekommer i stenkolstj ära och framställes därur
eller syntetiskt ur bensen. Den utgöres av
färglösa, hygroskopiska nålar, smpt 430. Den är
giftig samt verkar starkt frätande och
bakteriedö-dande. Med baser bildar den salter, av vilka det
viktigaste är kalciumsaltet, desinfektionsmedlet
karbolkalk. Den är utgångsmaterial för
framställning av viktiga färgämnen, läkemedel
och sprängämnen. Den har även fått användning
vid framställning av konsthartser, t. ex. bakelit
och galalit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
