Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferdinand I (konung av Rumänien) - Ferdinand V, den katolske (konung av Spanien) - Ferdinand VI (konung av Spanien) - Ferdinand VII (konung av Spanien) - Ferdinand (infant av Spanien) - Ferdinand I (storhertig av Toscana) - Ferdinand II (storhertig av Toscana) - Ferdinand III (storhertig av Toscana) - Ferdinand IV (storhertig av Toscana) - Ferdinand I (kejsare av Tysk-romerska riket) - Ferdinand II (kejsare av Tysk-romerska riket)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Ferdinand
322
mänien in i i :a
världskriget på ententens
sida. Krigslyckans
växlingar förmådde
honom att på våren
1918 sluta separatfred
med centralmakterna
och på hösten s. å.
ånyo bryta med dem.
Utgången av kriget
innebar, att F. kunde
inhösta stora vinster
för sitt land. Såväl
Bessarabien som
Transsylvanien och
Bukovina vunnos, och 15/io 1922 kröntes F. i
Alba-Iulia till ”konung över alla rumäner”. Även
efter freden framträdde F. föga i politiken. Hans
sista år fördystrades av slitningar med sonen
Carol, som på gr. av sitt personliga liv och sin
politiska motsättning till Brätianu måste avstå
från tronföljden 1925.
Spanien. 1) Ferdinand (sp. Fernando,
Hernando) V (ordningsnumret i anslutning till
konungarna av Kastilien och Leon), den
katolske, konung (1452—1516), som konung av
Aragonien F. II, av Neapel F. III. Genom sitt
äktenskap med Isabella av Kastilien blev F.
medregent i detta land, och 1479 ärvde han
efter sin far Aragonien, varigenom de båda
länderna definitivt förenades. F. och Isabella lade
grunden till Spaniens stormaktsställning. Drivna
av sitt starka religiösa nit, återupplivade de
inkvisitionen, som snart även blev ett politiskt
redskap. Vidare understödde de Columbus’ resor
och fingo betydande besittningar i Nya världen;
1492 erövrade de Granada, det sista moriska
riket i Spanien, och genom en skickligt ledd
utrikespolitik vunno de bl. a. Neapel (1503). F.
var främst en klok och beräknande politiker,
hänsynslös i fråga om medlen, ofta otacksam
mot sina medhjälpare men en arbetsam och
ihärdig regent.
2) Ferdinand VI, konung (1713—59);
efterträdde 1746 sin far, Filip V. Var en
välmenande men svag furste, som lät sina
gunstlingar (Carvajal m. fl.) sköta regeringen. Sedan
F :s gemål, Barbara av Portugal, 1758 avlidit, tog
hans medfödda svårmod alltmer överhanden.
3) Ferdinand VII, konung (1784—1833),
son till Karl IV och Marie Louise av Parma.
Hans uppfostran var försummad, och han avhölls
genom föräldrarna och deras gunstling Godoy
från all delaktighet i styrelsen.’ Av fruktan
för att bli utestängd från tronen trädde han
1807 i hemlig förbindelse med Napoleon, men
hans förehavande blev upptäckt och han själv
arresterad; efter ett folkupplopp i Aranjuez
1808 avsade sig dock Karl IV kronan till F.
Emellertid tvang Napoleon på mötet i Bayonne
(maj 1808) båda att abdikera. Då han i dec.
1813 återvann sin krona, upphävde han 1812 års
fria författning och förde med hjälp av en
fanatisk hovkamarilla ett uselt tyranniskt regemente.
Efter ett uppror 1820 måste F. återinföra 1812
NF VII — ii
års konstitution, men med en fransk armés hjälp
återställde han dock 1823 enväldet och tog en
fruktansvärd hämnd på den fria författningens
anhängare. I sina första tre äktenskap var F.
barnlös. 1829 ingick han det fjärde, med Maria
Kristina av Sicilien, och fick 1830 med henne
dottern Isabella, till vars förmån han ändrade
successionsordningen till att omfatta arvföljd
även för kvinnor.
4) Ferdinand, infant av Spanien, den s. k.
kardinalinfanten (1609—41), tredje son till Filip
III av Spanien. Blev 1619 administratör av
ärke-biskopsstiftet Toledo och kort därpå kardinal.
Deltog i spetsen för en spansk armé i slaget
vid Nördlingen (1634) och kämpade sedan med
växlande lycka i Nederländerna mot fransmän
och holländare.
Toscana. 1) Ferdinand (it. Ferdinando,
Fernando) I, storhertig (1549—1609), fjärde son
till Cosimo I av Medici. Regent från 1587.
Påbörjade en torrläggning av Maremmerna och
utövade ett rikt mecenatskap.
2) Ferdinand II, storhertig (1610—70),
den föreg:s sonson. Efterträdde 1621 sin far,
Cosimo II, och blev myndig 1628. Han regering
betecknar en nedgångsperiod; kyrkans makt
ökades, och röveriet bredde ut sig.
3) Ferdinand III, storhertig (1769—1824).
Blev storhertig 1790, då hans far blev tysk
kejsare (Leopold II). I franska revolutionskrigen
sökte F. vara neutral men invecklades i
Österrikes nederlag och måste 1801 i Lunévillefreden
avstå Toscana, som han dock efter Napoleons
fall (1814) återfick.
4) Ferdinand IV, storhertig (1835—1908),
son till storhertig Leopold II, som i juli 1859
abdikerade till förmån för F. Redan 1860
införlivades Toscana med Sardinien, och F. gick då,
efter att förgäves ha protesterat mot
införliv-ningen, i österrikisk tjänst.
Tysk-romerska riket. 1) Ferdinand I,
kejsare (1503—64), son till Filip (I) den sköne
och Johanna av Spanien. Erhöll 1521 av sin
äldre bror Karl V de österrikiska arvländerna
och efterträdde 1526 sin svåger Ludvig som
konung över Böhmen och Ungern. I Ungern måste
han dock under nästan hela sin följande
regeringstid kämpa mot ett nationellt parti under
Johan Zäpolya, som verksamt understöddes av
turkarna. F. valdes 1531 till romersk konung,
var därefter sin brors ställföreträdare vid de
flesta riksdagarna och efterträdde honom som
kejsare 1556. Från mitten av 1540-talet förde han
en självständig, försonlig och tolerant
kyrkopolitik, vars förnämsta frukter voro fördraget i
Pas-sau 1552 och religionsfreden i Augsburg 1555.
2) Ferdinand II, kejsare (1578—1637), son
till Karl av Steiermark och Maria av Bayern,
sonson till Ferdinand I. Övertog 1596 styrelsen i
sina arvländer (Steiermark, Kärnten och Krain),
blev 1617 konung av Böhmen, 1618 av Ungern
och efterträdde 1619 sin kusin Mattias som
kejsare. Uppfostrad av jesuiterna till fanatisk
katolik, blev F. hela sitt liv igenom förfäktare av
den strängt katolska politik, som bl. a. ledde till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
