Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fibula - Ficaria - Fichte, 1. Johann Gottlieb - Fichte, 2. Immanuel Hermann von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
361
Ficaria—Fichte
362
Praktfibula av silver från
Jämtland. Folkvandringstid. Se även
bild 3 å pl. vid Bronsåldern.
fästa klädedräkten.
Dessa spännens
form och
utsmyckning förändrades
täml. hastigt; de
ha därför blivit
viktiga hj älpmedel
vid datering av
fornfynd och
särskiljandet av
forntida kulturperioder.
— 2) (Anat.)
Vadben.
Ficäria, svalört,
se Ranunkelväxter.
Fichte [fi’Vta].
1) J o h a n n
G o 111 i e b F.,
tysk filosof (1762
—1814). Efter att
i flera år ha
verkat som
informator blev han prof,
vid univ. i Jena
t 794. F. räknade
sig då som
anhängare till Kant.
1791 hade F.
per
sonligen till Kant överlämnat manuskriptet till
”Versuch einer Kritik aller Offenbarung” (1792).
Skriven i Kants anda och gillad av honom, trycktes
den av misstag utan författarnamn, och man trodde
allmänt, att Kant var författaren, varför F., då
misstaget uppklarats, blev en berömd man.
Under Jenatiden utgav F. bl. a. sitt huvudarbete,
”Grundlage der gesammten Wissenschaftslehre”
(1794), ”Grundlage des Naturrechts nach den
Principien der Wissenschaftslehre” (2 dir, 1796
-—-97), ”Das System der Sittenlehre nach den
Principien der Wissenschaftslehre” (1798), ”Erste
Einleitung in die Wissenschaftslehre” (1797;
sv. övers, med biogr. inledning 1914; 2:a uppl.
1926) och ”Zweite Einleitung in die
Wissenschaftslehre” (1797). 1798 förklarade F. i en
tidskriftsartikel, att Gud är lika med den
moraliska världsordningen — en tanke, som är en
konsekvens av hans allmänna uppfattning. Denna
teori väckte anstöt, och han entledigades senare
efter en serie förvecklingar från sin professur.
Denna händelse är känd under namnet
”ateismstriden”. F. flyttade nu till Berlin, där han kom i nära
beröring med Schleiermacher, Tieck och bröderna
Schlegel. 1804 blev han prof, vid det nyupprättade
univ. Bland hans skrifter från denna tid märkas
”Die Bestimmung dés Menschen” (1800; sv.
övers. 1923) och ”Der geschlossene
Handels-staat” (1800). I det sistnämnda arbetet söker
F. visa nyttan av statsmaktens ingripande i de
ekonomiska förhållandena och i medborgarnas
liv. Vintern 1807—08 höll F. i det av
fransmännen besatta Berlin sina berömda ”Reden an
die deutsche Nation” (sv. övers. 1914). I dessa
sökte F. elda den tyska nationalkänslan, och han
uppställde höga moraliska och politiska uppgifter
för den tyska nationen.
F., som i sin filosofi hävdat viljans och
aktivitetens absoluta värde, beskrives som en
självständig och egenmäktig, något kantig och hård
men storslagen och genomärlig personlighet.
Han betraktade sig som rättrogen kantian, under
det att Kant själv förklarade, att F:s
veten-skapslära vore fullkomligt ohållbar. I själva
verket är F:s system en konsekvens av Kants
filosofi. F. uppvisade, att antagandet av tinget
i sig, om vilket man ej kan äga kunskap, är
motsägande. Filosofiens el. vetenskapslärans
uppgift är att härleda det relativa och betingade
ur den obetingade grunden. Vetenskapslärans
första grundsats är teorien om det absoluta
jaget el. subjektet, som fattas som ren aktivitet.
Differensen i den givna världen tvingar dock
F. att antaga något mot jaget motsatt, icke-jaget
(andra grundsatsen). Men motsatsen mellan det
absoluta jaget och det absoluta icke-jaget måste
lösas. Detta sker i tredje grundsatsen, enl.
vilken både jaget och icke-jaget äro ändliga
och således icke absolut utesluta varandra. F.
kan således icke uppställa begreppet om ett
absolut jag, men i själva verket uppger han aldrig
den första grundsatsen; hela hans filosofi kan
betraktas som ett försök att genomföra
antagandet av ett obetingat jag. Då han kommit till
det resultatet, att den teoretiska filosofien aldrig
kan övervinna de filosofiska motsägelserna,
söker han lösningen i det praktiska. Ej teorien
utan livet skall lösa svårigheterna; där skall
man söka realisera det aktiva, självständiga
jaget så mycket som möjligt. Aktiviteten blir
då det goda, passiviteten det onda. Efter
sekelskiftet undergick F:s filosofi en förändring.
Dess form blev än mer abstrakt och
svårbegriplig, och den påverkades i mystisk riktning av
Schelling samt av spinozismen.
F:s ”Sämmtliche Werke” utgåvos av F. 2)
i 11 bd 1834—46, hans ”Nachgelassene
Schrif-ten” av H. Jacob 1937 och hans brevväxling med
Schelling 1856 samt ”Briefwechsel” i 2 bd 1925.
— Litt.: E. O. Burman, ”Die
Transscendental-philosophie F :s und Schelling’s” (1891); R.
Lagerborg, ”F. Tankar i urval” (1905); K.
Hedvall, ”F :s filosofi i förhållande till Kants
kri-ticism” (1914); H. Larsson, ”Den intellektuella
åskådningens filosofi” (1920).
2) Immanuel Hermann von F., den
föreg:s son, filosof (1796—1879), växte upp i
sin faders åskådningar (utgav dennes verk och
litterära kvarlåtenskap), studerade i Berlin, var
överlärare i Saarbrücken och Düsseldorf, efter
1836 prof, i Bonn, senare i Tübingen. I sin
filosofi söker F., särsk. under polemik mot
He-gel (”Beiträge zur Charakteristik der neueren
Philosophie”, 1829), gå tillbaka från den tyska
idealismens panteism till en teistisk
världsåskådning, grundad icke på apriorisk konstruktion
utan huvudsaki. på erfarenhet (”Die theistische
Weltansicht und ihre Berechtigung”, 1873;
tidigare: ”Anthropologie”, 1856, ”Psychologie”,
1864—73, ”System der Ethik”, 1850—53). F:s
skrifter ha utövat ett starkt inflytande på Viktor
Rydbergs filosofiska åskådning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
