Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
Finland
470
satser till samverkan med Polen och de baltiska
staterna, men denna s. k. randstatspolitik blev
blott kortvarig. — Vid de första enkammarvalen
hade Socialdemokratiska partiet och
Agrarpartiet framträtt. Inom de finska borgerliga
partierna skedde i början av stälvständighetstiden
en omgruppering. Huvuddelen av
gammalfinnarna jämte en del ungfinnar (bl. a. Svinhufvud)
bildade det konservativa Nationella
samlingspartiet, medan de republikanskt
sinnade elementen i de båda äldre partierna
samman-slöto sig till Nationella
framstegspartiet, vilket närmast var liberalt. Svenska
folkpartiet, som under
självständighetstidens första år intog en utpräglad
högerståndpunkt, närmade sig senare i viss grad vänstern.
I samband med riksdagsvalet 1922 klövs
arbetarnas parti i en kommunistisk riktning,
Socialistiska partiet, som 1922—30 innehade
högst 27 och minst 18 riksdagsmandat, och det
av nordiska mönster präglade
Socialdemokratiska partiet under V. Tanner, vilket
under samma tid vanl. var riksdagens största
parti med 53—60 mandat. Under 1920-talet hade
F. vanl. borgerliga samlingsministärer av
skiftande sammansättning, men homogena
minoritetsregeringar och ämbetsmannaregeringar
före-kommo även. Regeringschefer voro K. Castrén
1919, J. H. Vennola 1919—20, R. W. Erich
1920—21, Vennola 1921—22, A. K. Cajander
1922, K. Kallio 1922—24, Cajander 1924, L. J.
Ingman 1924—25, A. Tulenheimo 1925, Kallio
1925—26, V. Tanner 1926—27, J. Sunila 1927
—28, O. Mantere 1928—29 och Kallio 1929—30.
— Inbördeskriget hade klargjort, att ett
självständigt F. icke kunde vinna styrka och inre ro,
utan att sociala missförhållanden avhjälptes.
Redan 1918 fingo torparna och backstugusittama
billigt inlösa sin arrendejord, varigenom bortåt
100,000 självständiga småbruk bildades. För att
skaffa jord åt obesuttna styckades egendomar
och beviljades lån av allmänna medel. Genom
Lex Kallio (1922) bestämdes, att gårdar på
över 200 har vid behov skulle avstå
kolonisa-tionsjord. De fria jordlägenheternas antal
flerdubblades genom dessa åtgärder. Andra
reformer voro arbetarskyddslagstiftning och
socialförsäkring. Förhållandet mellan arbetare och
arbetsgivare präglades dock länge av svåra
motsättningar. Först sedan fackföreningsrörelsen
kommit under en mot samhället lojal
socialdemokratisk ledning, övervanns efter hand den
ömsesidiga misstron. Ett svårt problem var
också behandlingen av de många tusen internerade
fångarna från frihetskriget. Trots starkt
motstånd från högern frigåvos allt flera, och
slutl. utfärdades allmän amnesti. — President
Ståhlberg efterträddes 1925 av agraren L. K.
R e 1 a n d e r. Centerpolitiken avlöstes av ett
närmande mellan Agrarpartiet och den finska
högern. Vid samma tid blev den finska
nationalismen mer prononcerad, vilket bl. a. kom till
uttryck i bildandet av Äktfinska
förbundet, som agiterade för en rent finsk nationalstat
med svenskan degraderad till ett lokalt bygde-
språk. Mot slutet av 1920-talet fick
äktfinsk-heten allt fler anhängare i de finska partierna,
särsk. bland agrarerna. En starkt nationalistisk,
antiparlamentarisk tendens präglade L a p
poröre 1 s e n, som uppkom 1929, urspr. som en
reaktion mot den tilltagande kommunistiska
agitationen ; den vann sympatier inom ganska vida
borgerliga kretsar. I juni 1930 inkallades
riksdagen för att behandla en rad lagar mot
sam-hällsomstörtande rörelser, närmast
kommunismen. I juli s. å. avgick Kallios agrar regering,
som icke ansåg sig kunna behärska läget, och
efterföljdes av en borgerlig samlingsministär
Svinhufvud. Då erforderlig majoritet för
undantagslagarnas antagande icke kunde uppnås
omedelbart, upplöstes riksdagen. Vid nyval i okt.
vunno de borgerliga kvalificerad majoritet.
Kommunistpartiet upplöstes, och vissa
grundlagsändringar genomdrevos, bl. a. en lag om
undantagstillstånd och vissa inskränkningar i
tryckfriheten. Detta innebar en framgång för
Lappo-rörelsen, men dess ytterlighetsmän voro ändå
icke nöjda. De övergingo alltmer till våldstaktik
och hotade rättstillståndet i landet. Rörelsen
förlorade därigenom de flesta av sina borgerliga
sympatisörer och var redan på retur, då P. E.
Svinhufvud som följd av den starka
nationella stämningen valdes till president 1931 med
knapp majoritet över vänsterns och centerns
kandidat Ståhlberg. Statsminister blev Sunila. Under
beteckningen fosterländska
folkrörelsen (Isänmaallinen kansanliike, förk. IKL)
bildade de finska lappomännen s. å. ett nytt
parti, som bekämpade den parlamentariska
demokratien och bedrev en radikal, antikapitalistisk
propaganda. I mars 1932 gjorde lappomännen ett
illa organiserat försök till statskupp, det s. k.
Mäntsäläupproret, som undertrycktes utan
blodsutgjutelse, bl. a. tack vare Svinhufvuds
ingripande. Den egentliga Lapporörelsen förklarades
genom domstolsutslag upplöst, men IKL-partiet
kunde fortsätta verksamheten. Den av agrarerna
beroende regeringen Sunila föll i dec. s. å.
Liberalen T. Kivimäki bildade en borgerlig
samlingsministär, som innehade makten nära 4 år till okt.
1936, då den efterträddes av en borgerlig
samlingsregering under Kallio. Mot den ekonomiska
depressionen vidtogos åtgärder av liknande art
som i Sverige vid samma tid. Tack vare den
allmänna konjunkturförbättringen vid mitten av
1930-talet förbättrades F :s ekonomiska läge, och
den inrikespolitiska oron stillades. Ett misslyckat
experiment var den 1919 införda
spritförbudslagen, som avskaffades 1932 efter
folkomröstning. — 1937 valdes agraren K. Kallio till
president (högern önskade omvälja Svinhufvud,
medan vänsterns kandidat var Ståhlberg),
varefter A. K. Cajander med agrarerna,
socialdemokraterna och framstegspartiet bildade en
koalitionsregering. Denna genomdrev en ny lösning
av universitetsspråkfrågan. En lag av 1923 hade
begränsat svenskans ställning vid Helsingfors
univ. men dock något så när tillgodosett svenska
minimikrav. Den 1937 slutl. antagna lagen blev
mycket otillfredsställande ur svensk synpunkt. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
