Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjällborstsvansar - Fjällboskap - Fjällbrosmesläktet - Fjällbrud - Fjällfeniga fiskar - Fjällflora - Fjällglim - Fjällgröe - Fjällgröna, polört - Fjällgås - Fjällhare - Fjällhed - Fjällhedlav - Fjällkoloni - Fjällkåpa - Fjällning - Fjällnäs - Fjällpipare - Fjällpiphare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
Fjällboskap—Fjällpiphare
574
nattsmygen (Lepisma saccharina), som
täml. allmänt förekommer i magasin, skafferier
etc., där den emellanåt gör skada på mjölvaror,
tyger m. m.
Fjällboskap, nordsvensk nötkreatursras, som
sedan urminnes tider förekommit i Norrland och
Dalarne. Den sammanslogs 1938 med röd kullig
svensk lantras till en ras, svensk kullig boskap.
Fjällbrosmesläktet, Phycis, ett till
torskfiskarna hörande släkte, som liknar långan men
har bukfenorna omvandlade till två långa, trådlika
bihang. En art, fjällbrosmen, Ph.
blennoi-des, är allmän i Medelhavet men har
tillfälligtvis anträffats även i Skagerak och Kattegatt.
Fjällbrud, bot., se Saxifraga.
Fjällfeniga fiskar, Squamipe’nnes. Under detta
namn sammanfattas två fam. benfiskar,
vilka båda utmärkas av att fenornas basalpartier
äro beklädda med fjäll. Kroppen är tillplattad
från sidorna och skivlik; alla f. äro praktfullt
färgade. Mest spritt är släktet Chaetodon,
tillhörande fam. Chaetodontidae, som lever i alla varma
hav. Liksom fastkäkarna höra f. till de s. k.
korallfiskarna, karaktärsdjur i korallrevens fauna.
Fjällflora, se Alpväxter.
Fjällglim, bot., se Glimsläktet.
Fjällgröe, bot.,
se Poa.
Fjällgröna,
polört, Diape’nsia
lappönica, en till
fam. Diapensiaceae
inom serien
Bicor-nes hörande låg
dvärgbuske med
tätt sittande, mot
spetsen utböjda,
läderartade, glatta,
tunglika blad. Den
bildar täta, hårda
tuvor på
fjällhedarna. De
jämförelsevis stora vita
blommorna sitta
ensamma på 2—4 cm höga skaft i grenspetsarna.
Fjällgås, se Gåsfåglar.
Fjällhare, se Hare.
Fjällhed, den torftiga, ofta till marken tryckta
vegetation, som täcker de sakta sluttande
fjällvidderna i Skandinavien. Huvudmassan utgöres
av ris, vartill komma några fleråriga örter, gräs
och halvgräs. De mest karakteristiska växterna
äro dvärgbjörk (Betula nana), kråkris
(Empe-trum nigrum), krypljung (Loiseleuria
procum-bens), fjällgröna (Diapensia lappönica), lappspira
(Pedicularis lappönica), kruståtel (Deschampsia
flexuosa) och styvstarr (Carex rigida). En stor
roll spela även lavar, t. ex. renlav (Cladonia
rangiferina) och islandslav (Cetraria islandica),
el. mossor, t. ex. arter av släktena Polytrichum
och Dicranum. — Fjällhedarna äro betesmarker
för renhjordarna under sommaren.
Fjällhedlav, se Alectoria.
Fjällkoloni, se Barnkoloni.
Fjällgrcna.
SJ :s bildarkiv; foto M. Sjöbeck.
Fjällpipare.
Ur P. O. Swanberg, ”Fjällfåglars paradis”.
Fjällkåpa, se Daggskålsläktet.
Fjällning, en uppklyvning och avstötning i
form av små platta skivor, ”fjäll”, av de
ytligaste cellagren i överhuden (epidermis). Redan
normalt tillväxer överhuden ständigt genom
nybildning av celler i dess djupaste lager, medan
de äldre cellerna samtidigt skjutas mot ytan,
förhornas och avstötas, så att överhuden trots
tillväxten bibehåller samma tjocklek. Denna
fysiologiska avstötning försiggår i regel
omärkligt, men då av någon orsak de förhornade
och döda cellagren hopas på hudytan el. då hela
processen stegras, uppstår en synlig avfjällning
av huden, vilket ofta kan iakttagas hos åldringar,
sängliggande sjuka el. personer, hos vilka den
normala avstötningen hindras genom förband el.
bristande renlighet. Vid sjukliga
(inflammatoriska) förändringar i huden är f. ett av de
vanligaste symtomen. Än är f. fin och mjölig,
än avstötes huden i stora sammanhängande
lameller, och vid vissa sjukdomar kunna fjällen
bildas otroligt hastigt och i mängd, t. ex. efter
akuta infektionssjukdomar, särskilt
scharlakans-feber. Liknande är förhållandet, om huden
skadas genom ett retmedel utifrån, ss. kemiska
retmedel, starkt solljus, stark kyla el. utifrån
inträngande bakterier el. svampar. Särdeles
vanlig är f. på den hårbevuxna delen av huvudet,
m j ä 11 b i 1 d n i n g, vid måttlig grad en
normal företeelse.
Fjällnäs, ort i Härjedalen, Tännäs socken.
Fjällpipare, Eudro’mias morine’llus, tillhör
fam. brockfåglar, Cliaradriidae. F. är
stor som en trast, ovan gråbrun med ett vitt
band över bröstet, som därigenom avgränsas
från det rostfärgade bukpartiet. F. häckar i
Jämtlands och Lapplands fjälltrakter. Flyttfågel.
Fjällpiphare, se Pipharsläktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
