Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flagellater - Flageolett - Flageoletton - Flagga (flagg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
589
Flageolett—Flagga
590
Flagellater. i Dinobryon
sertula-ria, 2 Hydrurus foetidus, 3
Eug-lena viridis.
skilda
cellindividen, och den
decimeterlånga,
alglika
Hydrurus. De
assimilerande f: s
kro-matoforer äro
gröna,
gulgröna, röda eller
bruna. F:s
förökning sker
företrädesvis genom längsdel-ning, varigenom
på kort tid
sto
ra mängder av individ kunna uppstå. En dylik
högproduktion av släktet Euglena har uppskattats
att omfatta ända till 300 individ per mm2
vattenyta. Vid bestämda tidpunkter kunna de rörliga
f. ombildas till orörliga, cilielösa vilstadier, s. k.
c y s t o r, som vid sin groning bilda nya, nu
åter cilierade flagellatindivid. På senare tid har
man också funnit könlig fortplantning genom
sammansmältning av likformade el. olikformade
gameter, uppkomna genom särskild delning av
modercellen.
F. förekomma, huvudsaki. i hav och sötvatten,
särsk. i vatten, rikt på organisk näring. Där
färgade f. uppträda i massor, kunna de giva sin
färg åt hela vattensamlingen. Dammvattens
gröna färg beror ofta på gröna f. (särsk. Euglena
viridis). Röda Euglena-ar ter ha givit upphov
till tron på ”blodsjöar” och ”blodregn”.
Till djurflagellaterna höra dels talrika fritt
levande former, dels viktiga parasiter hos
människan och husdjuren. Bland de förra märkas
choanoflagellaterna, vilkas enda gissel vid basen
omges av en trattformig krage av protoplasma;
de leva i sötvatten och bilda ofta kolonier.
Främsta platsen bland de parasitiska och
sjuk-domsalstrande f. intages av de med en
undule-rande membran försedda trypanosomerna, till
vilka den afrikanska sömnsjukans och
tsetsesju-kans alstrare höra.
Flageolett [flaJåleH] (fr. flageolet, dimin. av
fnfr. flajol, flöjt), mus. 1) Den enda ännu
kvar-levande formen av långflöjt (spetsflöjt) med 2
oktavers omfång, en oktav högre än vanlig flöjt.
F, nyttjas mest i militärorkester. — 2) Ett
orgelregister om 1 el. 2 fot. — Dets. som
flageolett-ton.
Flageoletton, den flöjtliknande ton, som
frambringas på ett stråkinstrument därigenom, att
en fri sträng lätt beröres med ett finger. Allt
eftersom detta sker på halvdelen, tredjedelen el.
fjärdedelen av strängens längd, erhållas f., motsv.
resp, oktaven, oktavkvinten och dubbeloktaven.
Flagga (flagg), vanl. av flaggduk tillverkad
duk av bestämd form och färg, i främsta
rummet använd som nationalitetsflagga, na t i o n
alflagg a, örlogsflagga,
handelsflag-g a, och i övrigt brukad antingen som tecken på
rang eller befäl, befälstecken, eller som
signaltecken, signalflagga.
Nationalflaggorna nyttjades under flera årh.
företrädesvis på fartyg som kännetecken på
nationalitet. Sv. national flaggan var från början
avsedd som ”kungsflagga”, ”kronoflagga” eller
”fälttecken till sjöss”, m. a. o. som örlogsflagga;
den var sedan Vasatiden blå med gult kors, till
en början försedd med 2 ”spetsar”, från
1600-talets mitt med 3. — Enl. kungl. plakat 1663
fingo enskilda ej föra ”kronoflagga”, men det
stod dem fritt att på fartyg föra flaggor efter
varje stads el. provins’ färger; de fingo även
bruka f. med gult kors men icke med ”spetsar”
utan fyrkantiga och jämnt avskurna.
Handelsflaggan hade således under lång tid ett
växlande utseende.
Efter Sveriges förening med Norge
fastställdes (1815) en för båda rikena gemensam
örlogsflagga (den svenska, försedd med ett norskt
märke i översta inre fältet), och som
handels-flagga fördes till en tid i båda länderna den
svenska. 1821 införde Norge en rent norsk f.
(röd, belagd med vitkantat, blått kors). 1844
fick Norge egen örlogsflagga, och
handelsflag-gorna bestämdes vara vartdera rikets ”särskilda”
f., i översta inre fältet försett med
unionsmär-ke. Redan 1899 beslöts i Norge att avlägsna detta
märke ur handelsflaggan, som jämväl blivit
natio-nalflagga, då däremot i Sverige unionsmärket
behölls ända till unionsupplösningen.
Förutom på örlogsfartygen skulle i Sverige
på staten tillhörande fartyg och byggnader föras
örlogsflagga, dock med den förändring, att i
mitten av det gula fältet skulle finnas ett vitt
fält, på vilket i guld- el. bronsfärg var anbragt
för lotsverket ett ankare med stjärna över (från
1881), för tullverket ett T med kungl. krona (från
1844) och för postverket ett posthorn med kungl.
krona (från 1844). 1897 infördes åtskilliga nya
bestämmelser om svensk f :s förande på statens
fartyg och byggnader, bl. a. att jämte
örlogs-flaggan skulle finnas en statsflagga utan gul
tunga, vilken skulle föras på de statens fartyg och
byggnader, som icke borde föra örlogsflagga.
Privilegium att föra kronans f. i västindiska
farvatten, då örlogsfartyg ej var tillstädes, fick
Västindiska kompaniet 1786. Eljest har tillåtelse
för enskildas fartyg att föra tretungad f. endast
lämnats Sv. segelsällskapet (1832) och Göteborgs
segelsällskap (1893); dock skulle till skillnad från
örlogsflaggan det gula korsets mitt förses med
ett vitt fält, i vilket Sv. segelsällskapets flagga
skulle ha ett förgyllt O med furstlig, efter 1878
kungl. krona och Göteborgs segelsällskaps
bokstäverna GSS, förgyllda, med en förgylld 5
uddig stjärna över. Dessa rättigheter bortföllo,
då 1906 års flagglag utfärdades.
22 juni 1906 godkände riksdagen ”Lag ang.
rikets f.” att gälla fr. o. m. 1 juli 1906. Denna
lag omfattar noggranna bestämmelser om f :s
form och färger m. m. Färgen på svenska f:s
sidofält skall vara ljust mellanblå och på korset
guldgul; korset skall dela flaggan i 4
rätvinkliga, lika höga fält. F. skall vara tvärskuren,
utom då den användes som örlogsflagga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
