Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flygning - Flygplan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
679
Flygplan
680
Looping, roll, spin och immelmannsväng.
den med sidorodret. Looping, som är en ögla
i vertikalplanet, utföres genom spakens förande
bakåt, d. v. s. höjdroderutslag uppåt. Spin är
en i pendlande form utförd rotation av
flygplanet i stort sett kring dess längdaxel under lodrät
rörelse nedåt. Spiningången sker från
fartförlust i överstegrat läge genom kraftigt
sidoroder-utslag å endera sidan.
Sidoroderutslagsriktning-en avgör rotationsriktningen (h.- el. v.-spin).
Masskrafterna kunna tendera att sänka stjärten,
så att den intar horisontallägen, varigenom spin
övergår i flatspin. Vid normal spin är stjärten
riktad c:a 6o° uppåt. Spin häves genom successiv
neutralställning av höjd- och sidoroder el. ibland
genom att ge motsatt sidoroderutslag enbart,
varvid dock med övriga roder får passas, så
att ej spin med motsatt rotationsriktning
uppkommer. Spin saknar militär betydelse men övas,
för att flygaren skall kunna ta sig ur
ofrivillig spin. Vid r y g g s p i n sker ingången från
ryggläge med framförd spak (nedfällt höj
droder). Vid vanlig spin är flygkroppens översida,
vid ryggspin dess undersida riktad inåt mot
rotationsaxeln. Vid ryggspin kommer därför
centrifugalkraften att vilja pressa föraren ut
från stolen. Vingglidning består av
flygplanets glidning nedåt i sidled under mer el.
mindre skarp sidolutning. Rörelsen användes
vid landningar för att snabbt förlora höjd (spec.
vid små flygfält). En serie vingglidningar i
omedelbar följd åt höger och vänster med
frånslagen motor och under fartförlust kallas
”fallande 1 ö v e t”. Roll är en hastig vridning
av flygplanet kring dess längdaxel under
horisontalflygning el. stigning (roll uppåt). Vid
halvroll vrider sig flygplanet endast ett halvt
varv (t. ex. från normalt flygläge till ryggläge).
Rörelsen utföres med skevrodren och stöttas med
sidorodren. Immelmannsväng består av
en under en loopingöglas första del utförd
halvroll, så att flygplanet på toppen av öglan
befinner sig i rättvänt flygläge men med motsatt
färdriktning i förh. till den ursprungliga. Vid
r y g g f 1 y g n i n g är vingarnas undersida vänd
uppåt och föraren har huvudet riktat nedåt. Om
f. i dyl. läge skall kunna utföras med pådragen
motor, måste denna vara utrustad med
”ryggförgasare”. Störtflygning är en rörelse nedåt
med nosen före och banvinkeln närmande sig en
vertikal linje (6o—90°). För att minska
hastighet vid störtflygning, spec. för
störtbombflyg-plan, finnas särskilda anordningar för ökande av
luftmotståndet på flygplanet, t. ex. dykbromsar
(ytor, som fällas ut vinkelrätt mot luftströmmen),
flöjning av propellerbladen, utfällning av
land-ställ m. m. Framlänges el. inverterad
looping (bunt) utgöres av en ögla nedåt i
vertikalplanet, och rörelsen sker genom att från
planflykt roderutslag nedåt göres gradvis.
Manövern är påfrestande för föraren, som pressas
från stolen av centrifugalkraften och hänger i
fastspänningsremmarna. — Praktiskt taget alla
länder ha numera statliga kontrollorgan för
övervakandet av f., i Sverige Luftfartsstyrelsen.
Civila flygplan, som uppfylla vissa fordringar betr,
luftvärdighet, införas i ett luftfartygsregister och
tilldelas nationalitetsbeteckning, åtföljd av en
bokstavskombination, som utgör flygplanets
registrering. Även militär flygplan förses med
särskild märkning. F :s civila utövare måste, om de
ej medfölja enbart som passagerare, ha
certifi-kat, vilket i Sverige efter avlagda prov erhållas
från Luftfartsstyrelsen. F. utfördes till en början
av en person ensam. Vid nutida f. kan
förekomma större el. mindre flygbesättning. — Litt.:
I. Malmer, ”Teoretisk flyglära” (1935); N.
Söderberg, ”Praktisk flyglära” (2 bd, 1935—39);
C.-E. Holmqvist, ”F.” (1940); ”Flygboken”
(1945; f:s historia och f. av i dag); L
Folt-man, ”Flyvebogen” (1948).
Flygplan, slag av luftfartyg, kännetecknat av
fasta bärplan (vingar), genom vilkas relativa
rörelse i förh. till luften lyftkraft erhålles. Jfr
Modellplan flygning.
F. indelas efter bärplanens uppbyggnad i mono-,
bi-, tri- el. multiplan med en, två, tre el. flera
vingpar, vanl. ovanför varandra. Tandem-f. äro
biplan med vingarna placerade efter varandra.
Monoplanet, som numera utgör den vanligaste
typen, kan vara hög-, låg- el. medelvingat
alltefter vingparets placering i förh. till
flygkroppen. — Efter landningssättet indelas f. i
land-f., utrustat med hjul el. skidor, sjö-f. med
flottörer (flytkroppar) el. med själva flygkroppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
