Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fodermedel - Fodermärgkål (foderkål, jättekål, kokål)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
713
Fodermärgkål
714
löv, ljung, mossor och lavar m. m. —
Saft-och stråfoder kallas ofta med ett gemensamt
namn för grovfoder i motsats till
kraftfoder, som är ett koncentrerat f. F. indelas
stundom även i torra och saftiga. Slutligen
uppdelas de ej sällan i praktiken i
hemmapro-ducerade f. och köpfoder. Flertalet äro att
hänföra till den förra kategorien, medan olj ekakor,
fodercellulosa, melassfoder, kött-, blod-,
fisk-och sillmjöl, mineralfoder m. m. äro köpfoder.
F:s näringsvärde beror av deras
innehåll av smältbara näringsämnen, näml,
proteinämnen, fett, smältbara extraktämnen, växttråd,
och askbeståndsdelar. Proteinämnen kallas vanl.
alla fodrets kvävehaltiga beståndsdelar,
”råprotein”. Dessa äro dels egentliga äggviteämnen,
vilka kunna fullständigt användas för bildning
av kroppens äggviteämnen, dels andra, oftast
enklare sammansatta föreningar, vanl. betecknade
som amider (asparagin, glutamin, leucin m. fl.),
vilka äro dels material för bildning av växtens
äggviteämnen, dels sönderdelningsprodukter av
sådana och endast genom de aminosyror de
innehålla kunna bidraga till bildande av
äggviteämnen i djurkroppen. Det vid analysen genom
lösning i eter funna ”råfettet” omfattar ej blott
fett utan även harts, vax, organiska, i vatten
olösliga syror m. m., men härav äro huvudsaki.
de egentliga fettarterna närande beståndsdelar.
De smältbara extraktivämnena utgöras av
lättsmälta kolhydrat (socker, stärkelse m. fl.), en
del av cellulosan samt slem- och pektinämnen.
Växttråd består dels av cellulosa och pentosaner,
dels av lignin, korkämne m. fl. s. k.
inkruste-rande ämnen, som själva äro osmältbara och
göra de förra, vari de äro inlagrade,
svårsmälta. Av f:s oorganiska ämnen äro huvudsaki.
fosforsyra, kalk, natron och kali av vikt.
Smältbarheten växlar mycket hos
olika f. Smältbarheten hos en foderväxt avtager
i allm. med dennas framskridande utveckling,
särskilt efter blomningen, på grund därav, att
lättsmälta kolhydrat alltmer övergå till
svårsmält ”växttråd”, vilken dessutom hindrar
mat-smältningssafterna att nå och upplösa de i
cellerna inneslutna lösliga näringsämnena. Således
äro t. ex. ungt gräs och annat grönfoder till
allra största delen smältbara, under det att
smältbarhetskoefficienten i senskördat hö kan
nedgå under 50 °/o. Rotfrukter och blast äro
nästan fullständigt smältbara, likaså säd och
andra fröslag samt därav beredda fodermedel;
agnskalen äro dock svårsmälta.
För praktiska ändamål har man sökt uttrycka
f:s fodervärde i ett enda tal. Tidigare uttrycktes
detta i h ö v ä r d e, d. v. s. den viktsmängd
av ett f., som i fodervärde motsvarade en
viktsenhet medelgott ängshö. Dessa värden kommo
småningom ur bruk. I stället blev det vanligt
att uppskatta fodervärdet efter f:s kemiska
sammansättning. Med stöd av resultat, som
uppnåtts vid utfodringsförsök av såväl
försökslabo-ratoriet i Köpenhamn som centralanstalten i
Stockholm beslöts 1915, att fodervärdet hos 1 kg
normalt korn skulle vara = 1 foderenhet.
Detta kom att gälla för de nordiska länderna,
och därför uppkom benämningen
skandinavisk foderenhet. Denna har blivit utsatt
för skarp vetenskaplig kritik. Den danske
forskaren N. J. Fjord framhöll, att ett
fodermedels näringsvärde måste mätas med ledning
av produktionen. Till denna uppfattning kom
han genom sina 1880—90 anordnade
utfodringsförsök med svin. Samma grunduppfattning hade
den tyske fysiologen O. Kellner, som 1893—1911
var chef för försöksstationen i Möckern. Med
en respirationsapparat lyckades han påvisa, hur
mycket fett en fullvuxen gödoxe ansätter vid
utfodring med de olika näringsämnena i ren form.
Han fann, att
1) i kg äggvita bildar ....................... 235 g fett
2) 1 kg fett bildar
a) i rotfrukter och stråfoder ............. 474 ,, ,,
b) i sädesslagen .......................... 526 ,, ,,
c) i oljekakor ............................ 59$ ,, >>
3) 1 kg stärkelse bildar .................... 248 ,, ,,
Resultatet blev något sämre, då näringsämnena
icke gåvos i ren form. Ju mera växttråd
fodermedlen innehöllo, desto mindre fett ansattes
per viktsenhet näringsämne. Vetehalm t. ex.
gav endast 32 °/o av den fettmängd, som dess
näringsämnen i rent tillstånd skulle ha gjort.
Dessa 32 °/o benämnde Kellner vetehalmens
värdetal. Byggande på sina försök har Kellner
fastställt en foderenhet, som kallas
stärkelsevärde och beräknas med ledning av fodrets
halt av smältbara näringsämnen. Till enhet valde
han 1 kg rent vattenfritt stärkelsemjöl. Han
beräknade, hur många kg därav, som skulle
behövas för att åstadkomma samma
fettproduk-tion som 100 kg av det fodermedel, som skall
värdesättas.
Stärkelsevärdet är ett uttryck för fodrets
nettoenergi, som bestämmes genom uppmätning
av fettansättningen vid gödning av fullvuxna
oxar. Metoden att lägga nettoenergien till grund
för värderingen av fodret har även använts av
den amerikanske forskaren Armsby, som tog
1,000 kcal el. 1 ton-kalori till enhet. Denna
fick benämningen t h e r m. — Även den danske
fysiologen Möllgaard har fastställt en foderenhet
på gr. av vetenskapliga undersökningar ang.
fodermedlens nettoenergi. Denna foderenhet är
avsedd för beräkning av ransoner till mjölkkor.
Den är ung. V2 av den skandinaviska, då
Möllgaard sätter 1 kg korn = 2 foderenheter. — För
värdering av mjölkkornas produktionsfoder har
Nils Hansson infört begreppet m j ö 1 k p r
o-duktionsvärde. — Litt.: J. Axelsson,
”Våra f., deras sammansättning, smältbarhet och
näringsvärde” (2 bd, 1936).
Fodermärgkål, även kallad foder-,
jätteek k o k å 1, är en korsningsprodukt av kålrabbi
och grönkål. Av f. finnas flera sorter, som
skilja sig tydligt från varandra i både utseende
och fodervärde. Karakteristiskt för goda sorter
är en tjock, märgfylld stam och stora, släta
blad, placerade dels längs stammen, dels som
en rosett på toppen. Helst bör stammen vara
lång. Välutvecklade plantor kunna bli 1,5 m
höga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
