Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fonetik - Fonetisk - Fonetiska bokstäver, fonetisk skrift - Foniatri - Finnesbech, Christen Andreas - Fonograf - Fonografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
787
F onetisk—F onograf
788
tysken C. F. Hellwag ett vokalschema, som ett
årh. senare verkställda fysikaliska analyser
knappast förmådde rubba. Ungraren W. v.
Kempe-lens sinnrikt konstruerade talmaskin ledde till
viktiga rön, och hans ”Mechanismus der
mensch-lichen Sprache” (1791) ställde alla tidigare
fonetiska iakttagelser i skuggan. Under de senaste
hundra åren har f. gjort betydande framsteg.
Betydelsefulla arbeten från f:s genombrott under
1800-talet äro engelsmännen A. J. Ellis’
”Essen-tials of phonetics” (1848) och A. M. Bells
”Visible speech” (1867), den tyske fysiologen E.
Brückes ”Grundzüge der Physiologie und
Systematik der Sprachlaute” (1856), den tyske
fysikern G. S. Ohms ӆber die Definition des
Tones nebst daran geknüpfter Theorie der Sirene
und ähnlicher tonbildender Vorrichtungen” (i
”Annalen der Physik und Chemie”, 1843, tillägg
därst. 1844) samt H. Helmholtz’ ”Über die
Klang-farbe der Vocale” (därst. 1859) och ”Die Lehre
von den Tonempfindungen” (1863).
Den spanske sångläraren Manuel Garcia
uppfann 1854 struphuvudspegeln (laryngoskopet),
vars värde som fonetiskt hjälpmedel snart blev
allmännare bekant genom arbeten av läkare och
fysiologer, t. ex. J. N. Czermaks ”Der
Kehl-kopfspiegel und seine Verwerthung für
Physiologie und Medizin” (1860) och ”Über den
Spiri-tus asper und lenis und über die Flüsterstimme”
(1866). Med strupspegeln var en möjlighet given
att undersöka verksamheten hos talorgan, som
icke alls voro tillgängliga för blotta ögat.
Sedan dess har den genetiska f. tagit allt fler och
fler instrumentella hjälpmedel i bruk, t. ex.
förutom laryngoskopet röntgenfotografering och
lösgom (”den plastrografiska metoden”). Också
den akustiska f. gör rikt bruk av instrumentella
hjälpmedel. Särsk. har den s. k. grafiska
metoden blivit flitigt använd. Den består däri, att
man låter en apparat automatiskt uppteckna de
luftvibrationer, som talet ger upphov till.
Föregångare på detta område voro fransmannen
Marey (”Mareys luftkapsel” el. ”Mareys
tam-bour”) och tyskarna V. Hensen (genom sin
”Sprachzeichner”) och L. Hermann, som
konstruerade apparater för fotografering av kurvor,
vilka upptecknats på edisonska fonografrullar.
Av forskare, som i modern tid varit av
betydelse för f:s allmänna utveckling, höra till de
mest bekanta amerikanen Edw. Scripture,
dansken O. Jespersen, engelsmännen H. Sweet
och D. Jones, finländaren H. Pipping,
fransmännen Paul Passy och P. J. Rousselot
(förgrunds-man på den instrumentella f:s område),
holländarna H. Zwaardemaker och L. P. H. Eijkman,
italienaren G. Panconcelli-Calzia, norrmännen J.
Storm och O. Broch, svenskarna J. A. Lundell
och A. Noreen, tyskarna E. Sievers, W. Viètor,
H. Klinghardt, E. A. Meyer, H. Gutzmann och
C. Stumpf.
Fonetisk (grek. fonetiko’s, ljud-), som har
avseende på fonetik el. språkljud; ljudenlig
(t. ex. f. stavning). — F. skrift, se
Fonetiska bokstäver.
Fonetiska bokstäver, fonetisk skrift,
sådana skrivtecken, som återgiva det talade
språket, särskilt de teckensystem
(transkriptionsalfa-bet), som av vissa fonetikens målsmän uppställts
i det vetenskapliga syftet att återgiva språkligt
uttal med större ljudlig exakthet än vanliga
skrivsätt. Principen för verklig 1 j u d s k r i f t
är: ett tecken och blott ett tecken för varje ljud
samt alltid samma tecken för samma ljud. För
vetenskapligt bruk har framstått behovet av ett
konventionellt skriftsystem, som tilläte att fullt
Ijudtroget uppteckna det talade språket. Härvid
ha två möjligheter stått till buds: dels att med
behövliga tecken utvidga ett redan existerande
traditionellt alfabet, varvid man i regel utgått
från det allmännast brukade, näml, det latinska,
dels åter att skapa ett helt nytt (analfabetiskt,
symboliskt) teckensystem. På sistnämnda sätt ha
bl. a. tysken E. Brücke och med större lycka
engelsmannen A. M. Bell förfarit; mest berömt
är dansken O. Jespersens (”The articulations of
speech sounds, represented by means of
anal-phabetic symbols”, 1889) system. Bland
vetenskapliga fonetiska alfabet, som grunda sig på
det vanliga latinska, kunna nämnas sådana av
tysken K. R. Lepsius, engelsmännen A. J. Ellis
och H. Sweet, norrmannan J. Storm (”Norsk
lydskrift”, 1884), vidare K. J. Sundevalls (”Om
phonetiska bokstäfver”, i ”Vet.-akad:s handl.”,
ny följd, 1:2, 1862), som bildar utgångspunkt
för det av J. A. Lundell uppställda
landsmåls-alfabetet. Av Association phonétique
internatio-nale utarbetades 1888 ett synnerligen fullständigt
och lättlärt fonetiskt alfabet, som visat sig
bruk-bart för ljudenlig uppteckning av en mängd
tungomål, från de stora kulturspråken till olika
negerspråk.
Foniatri (av grek, fonè, ljud, och iatrei’a,
läkning), läran om talrubbningarnas behandling.
Fonnesbech [få’nasbäk], Christen
Andreas, dansk politiker (1817—80). Som
medlem av folketinget 1858—72 stod han
bondevännerna nära men räknades också till de
”nationella godsägarna” omkring Frijs och Estrup.
Han var en skicklig parlamentariker, blev 1865
finansminister i ministären Frijs, inträdde 1870
som inrikesminister i ministären Holstein och
blev vid dess avgång 1874 konseljpresident och
finansminister. Man hade väntat gynnsamma
resultat av F:s medlingstalang, men han kunde
föga uträtta i den uppblossande striden med
vänstern; 1875 avlöstes han av Estrups
kampministär.
Fonogräf, eg. ”ljudskrivare” (av grek, fonè,
ljud, och grafein, skriva), apparat för
uppteckning och reproducering av ljud. Den första
praktiskt användbara f. åstadkoms 1877 av Th.
A. Edison; i grammofonen kom den till
vidsträckt praktisk användning. Bland fonografiska
apparater av annan konstruktion än Edisons
märkas den av dansken Valdemar Poulsen rqoo
uppfunna telefonografen el.
telegrafo n e n, E. Ruhmers 1901 konstruerade
fotografen el. fotofonograf samt tyskarna
W. Nernsts och R. v. Liebens e 1 e k t r o 1
y-tiska f. (1901).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
