Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
Frankrike
69
grupp, den dynastiska oppositionen, kritiserade
flera av regeringens åtgärder, och
republikanerna vunno terräng. Napoleonkulten flammade
upp. Socialistiska el. anarkistiska läror spriddes
bland industriarbetarna, som hade det svårt i
ekonomiskt avseende och genom hög valcensus
voro utestängda från delaktighet i det politiska
livet. Ludvig Filip sökte framför allt bevara
freden och förde en försiktig utrikespolitik, som
dock medförde åtskilliga motgångar. Under hans
regering fullbordades erövringen av Algeriet.
A. Thiers’ kortlivade ministär (1836 och 1840)
togo åtskilliga initiativ, men under Guizots
styrelse (1840—48) strävade regeringen främst att
bibehålla allt vid det gamla. Missnöjet tog ny
fart. S. k. reformbanketter arbetade i olika
delar av landet för vidgad valrätt. En sådan i
Paris 22 febr. 1848 förbjöds av regeringen, men
då utbröt ett upplopp, som hastigt utvecklades
till februarirevolutionen, och konungen
förmåddes 24 febr. 1848 att abdikera till förmån
för sin sonson greven av Paris. Dennes
erkännande som konung hindrades genom att en
folkhop i deputeradekammaren krävde republik.
Denna proklamerades 24 febr., och en provisorisk
regering tog hand om styrelsen; dess mest
framträdande medlemmar voro Lamartine,
Ledru-Rollin, Arago och Louis Blanc.
XVI. Den andra republiken (1848
—52). Februarirevolutionen inföll samtidigt med
en ekonomisk kris. För de arbetslösa anordnades
nödhjälpsarbeten, de med arbetslöshetsunderstöd
kombinerade s. k. nationalverkstäderna. Dessa
slukade stora summor och stängdes 21 juni.
Detta framkallade ett våldsamt arbetaruppror i
Paris, j uniupproret, vilket under blodiga
strider 24—28 juni kuvades av general
Cavaig-nac. Den i april efter allmän rösträtt valda
nationalförsamlingen hade tillsatt en
exekutivkommitté av fem personer som regering och
antog 4 nov. 1848 en ny författning. Enl. denna
uppdrogs den lagstiftande makten åt en
nationalförsamling med en kammare samt den
verkställande åt en president, utsedd för fyra år genom
allmän folkomröstning. — Till president utsågs 10
dec. s. å. Napoleon I:s brorson Louis Napoléon
med över 5 mill. röster mot 1,4 mill. för
Cavaig-nac. En 1849 nyvald nationalförsamling med
konservativ fastän splittrad majoritet antog 1850
en undervisningslag, ”loi Falloux”, som gav de
andliga makten över undervisningen, samt beslöt
inskränkningar i valrätten och pressfriheten.
2 dec. 1851 gjorde presidenten en omsorgsfullt
förberedd statskupp och utarbetade en ny
författning. Denna gav den för tio år utsedde
presidenten den väsentliga makten och gillades
(under starkt valtryck) med stor majoritet
genom folkomröstning. Nov. 1852 beslöt senaten
kejsardömets återställande, en allmän
folkomröstning sanktionerade beslutet, och Louis
Napoléon antog 2 dec. 1852 titeln Napoleon III,
fransmännens kejsare.
XVII. Andra kejsardömet (1852—
70). Den nya författningen koncentrerade
makten hos kej saren; en av honom utsedd senat
och en folkvald lagstiftande kår hade
närmast att bekräfta hans beslut. Särskilt
början av hans regering utmärktes av ekonomiskt
uppsving. Utåt förde Napoleon till en början
en framgångsrik politik; genom Krimkriget
(1854—56), vari F. deltog, förödmjukades
Ryssland. Napoleon uppträdde som Sardiniens
bundsförvant i italienska kriget 1859, tvang Österrike
till fred och fick av Sardinien som lön Savojen
och Nizza (1860). Snart visade sig emellertid
även skuggsidor: politisk och social
demoralisation, dåliga statsfinanser. Kejsarens ofta
visade obeslutsamhet (under polska upproret
1863, dansk-tyska kriget 1864 och
preussiskösterrikiska kriget 1866) och särskilt den
olyckliga inblandningen i Mexico 1862—67 minskade
F:s internationella anseende. Samtidigt fick det
till grannar två enade nationalstater, Tyskland
och Italien; genom en hjälpexpedition till påven
1867 förverkade Napoleon Italiens sympatier.
Motgångarna förmådde kejsaren att dela med
sig av makten. 1867 utvidgades tryck- och
församlingsfriheten, och en parlamentarisk ministär,
Ollivier (från jan. 1870), framlade en liberal
författningsreform, som godkändes genom
folkomröstning maj s. å. Oppositionen blev likväl
allt våldsammare, och ett reaktionärt och
krigiskt hovparti fick vind i seglen. 19 juli 1870
kom fransk-tyska kriget till utbrott genom fransk
krigsförklaring. 2 sept. måste kejsaren
kapitulera vid Sedan: redan 4 sept. föll kejsardömet
genom ett oblodigt upplopp i Paris
(septemberrevolutionen), och republiken
utropades.
XVIII. Tredje republiken (från 1870).
Republikanska deputerade konstituerade i Hotel
de ville i Paris en
nationalförsvars-regering med general Trochu som chef och
bl. a. Jules Favre, L. Gambetta och Jules Simon
som medlemmar. De tyska trupperna betvungo
emellertid det fortsatta motståndet. Paris
kapitulerade 28 jan. 1871, och samma dag slöts
partiellt vapenstillestånd. 8 febr, höllos val
till en nationalförsamling; den fick monarkisk
majoritet och sammanträdde i Bordeaux. 26
febr, slötos fredspreliminärer, enl. vilka F.
skulle avstå Elsass utom Belfort samt en stor
del av Lothringen och betala 5 milliarder frcs
i skadeersättning. 10 maj 1871 slöts fred i
Frankfurt a. M. Revolutionära strömningar
samt motsatsen mellan det radikala Paris och
den konservativa nationalförsamlingen, vilken
mars 1871 flyttade till Versailles, ledde 18 mars
till ett arbetaruppror i Paris, som gjorde sig
självständigt, Pariskommunen, vilken efter
förbittrade strider i maj nedslogs av Mac Mahons
trupper. Nationalförsamlingen hade 16 febr,
utsett Adolphe Thiers till ”chef för franska
republikens verkställande makt” och förklarade
honom aug. 1871 för franska republikens
president. Han ledde med stor energi landets
reor-ganisation; krigsskulden var redan 1873
slutbe-talad, varefter de sista tyska trupperna lämnade
landet. Försvarsväsen och förvaltning ordnades,
och näringarna återuppblomstrade förvånansvärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
