Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Upplysningstiden - Förromantiken - Romantiken - Realismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89 Franska litteraturen 90
blir utomordentligt populär. Lika mycket
naturhistorikern Buffons lärjunge som Rousseaus är
Bernardin de Saint-Pierre (1737—1814) i de
■exotiska naturskildringar, vari han inramat sitt
naiva kärlekspar Paul och Virginie. — Tragedien
tar ett stort steg bakåt med Crébillon d. ä. (1675
—1762). Voltaire, inspirerad av Shakespeare,
sökte återföra genren i klassiska former. Han
fick en talangfull efterföljare i P. de Belloy.
Inom komedien var epigondraget mindre markerat.
Molièretraditionen fullföljdes av Regnard (1655
—1709), som friskade upp den gamla
intrigkomedien, och vid hans sida stod en rad satiriska
typtecknare och kvicka sedemålare: Lesage,
Destouches, Gresset, Piron m. fl. En originell
komediform skapades av Marivaux, där Racines
kärlekspsykologi förmält sig med rokdkokvickhet
och rokokosensibilitet till ett poetiskt helt.
Prosan ersätter mer och mer versen, allteftersom
komedien förborgerligas. Sedan den engelska
sentimentaliteten börjar gripa omkring sig, blir
resultatet först en ”comédie larmoyante” med
Nivelle de La Chaussée, som ännu bevarar den
klassiska ramen, slutligen, med Diderot, den fria
hybridform, som kallades borgerlig tragedi el.
”dram”. En sista gång flammade det galliska
lynnet upp i den klassiska komediens form
omedelbart före revolutionen med Beaumarchais’
geniala Figarodramer.
Förromantiken (till 1815), liksom hela den
senare romantiska rörelsen, utgår från J. J.
Rousseau (1712—78) men har givetvis befruktats även
från andra håll. Montesquieu hade skapat
förutsättningarna för en verklig uppskattning av
främmande folk och kulturer. Litteraturen fick en
kosmopolitisk prägel. Rousseau uppsamlade i sig
och gav utlopp åt tidens andliga oro; han var
den store omvärderaren av alla värden. Men det
var först sedan de sociala förhållandena stadgat
sig efter den stora revolutionen, som hans idéer
buro frukt i en vitter produktion av radikalt
förändrat skaplynne, den s. k. emigrantlitteraturen.
Den största gestalten inom denna
”förromantiska” diktargeneration från sekelskiftet är
Cha-teaubriand (1768—1848). Hans passionerande och
melankoliska alter ego (”René”) möter man i
nya varianter hos Sénancour (1770—1846) och
Benjamin Constant (1767—1830) samt slutligen, i
kvinnlig avskuggning, hos madame de Staèl
(1766—1817), vars väsentliga insats dock låg i
att hon öppnade ögonen för den tyska poesiens
och filosofiens nya landvinningar.
Romantiken (till omkr. 1850) är i Frankrike
mindre en epok- än en skolbenämning, i första
hand knuten till Victor Hugo och hans krets.
Lamartine (1790—1869) behandlar ännu
klassiska temata, men med rik känsla och
musikalisk flykt i uttrycket; från hans ”Méditations”
(1820) dateras vanl. den personliga lyrikens
pånyttfödelse. Så småningom konstitueras en
verklig romantisk skola, först samlad kring Charles
Nodier (1780—1844), sedan, och definitivt, kring
Victor Hugo (1802—85), som från 1827, då han
i företalet till sitt skådespel ”Cromwell”
fixerade det romantiska programmet, är den erkände
hövdingen. Hugo skapade som lyriker en ny
metrik och ett nytt bildspråk, där högt och lågt,
hemvant och främmande förenats till ett
pittoreskt och icke sällan visionärt verkande helt. Han
återknöt till medeltidens och renässansens
diktning. Den Hugoska kretsen räknar ytterligare
tre stora lyriska begåvningar: Alfred de Vigny
(1797—1863), som i djuptänkta symboler
uttryckte en tragisk världsåskådning, Alfred de
Musset (1810—57), den romantiska kärlekens än
passionerade, än bittert ironiske tolk, och
Théo-phile Gautier (1811—72), som med sin rent
artistiska uppfattning av poesien kom att utöva ett
betydande inflytande på en yngre generation.
Även för den berättande prosan betecknar
romantiken en ny blomstringsperiod. Thierry och
framför allt Michelet hade skänkt nytt liv åt de
franska hävdernas stora gestalter. Hugo, Vigny
och Prosper Mérimée (1803—70), som också
skrivit exotiska noveller, skänkte Frankrike en
nationell motsvarighet till Walter Scotts historiska
roman. Nästan omärkligt övergick den historiska
romanen i en mer el. mindre realistisk
samtidsroman, där den psykologiska karakteristiken
blev en huvudsak vid sidan av den pittoreska
miljöskildringen. Napoleonstidens ärelystna
även-tyrargeneration fick en skarpsynt skildrare i
Sten-dhal (Henri Beyle, 1783—1842), medan Honoré
de Balzac (1799—1850) i sin väldiga ”Comédie
humaine” gav ett tvärsnitt genom
restaurationstidens rent borgerliga franska samhälle samt ett
rikt och pregnant galleri av mänskliga typer.
Utomordentligt produktiv var George Sand
(Aurore Dudevant, 1804—76), vars sociala
romaner och realistiska folklivsberättelser haft
djupgående litterär betydelse. — Det romantiska
dramat lever väsentligen på sina lyriska förtjänster.
Shakespeare åberopades som mönster och mästare
gentemot Racine. Det stora slaget levererades
med Hugos ”Hernani” (1830), som lever på sin
praktfulla lyrik, liksom Hugos följande dramer.
Äkta Shakespearelärj ungar voro Vigny och
Musset, vilken sistnämnde i sina graciösa erotiska
komedier (”proverbes”) dessutom givit en
romantisk variation på Marivaux’ klassiska
rokoko temata. Närmast som en reaktion mot den
romantiska fantasiens överdåd framträder Scribe
(1791—1861) med sin historiska intrigkomedi. —
Avgjort befruktande verkade romantiken på den
litterära kritiken, som i Villemain (1790—1870),
medeltidslitteraturens återupptäckare, och
framför allt Sainte-Beuve (1804—69) får sina första
moderna företrädare.
Realismen (1850—70) är romantikens
omedelbara arvtagare, men först vid seklets mitt blir
oppositionsställningen medveten. Oppositionen
riktades i första hand mot den romantiska
individualismen; man eftersträvade vetenskaplig
objektivitet, en opersonlig reproduktion av naturen.
Romanen är den representativa genren, och dess
representativa mästerverk är ”Madame Bovary”
(1857) av Gustave Flaubert (1821—80). Rena
litterära arkivister äro bröderna Jules (1830—
70) och Edmond de Goncourt (1822—96) Lyriken
under dessa årtionden har att uppvisa en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
