Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst - Nyare tidens skulptur - Nyare tidens måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Fransk konst
108
görande betydelse även för den inhemska
bild-huggarkonsten. Till de genuint franska
skulptörerna från denna tid räknas främst Michel
Colombe och Ligier Richer. Mera påverkad av
italienarna än dessa båda men dock utpräglat
fransk är Jean Goujon; nära besläktade med
Goujon äro Germain Pilon och Ph. Delorme. —
Vad Fontainebleau betydde för utformningen av
renässansens dekorativa konst betydde Versailles
för barockens. Bland de skulptörer, som där
arbetade under Lebruns ledning, märkas främst
Girardon, Coyzevox, de båda Coustou och
Robert le Lorrain. — Liksom inom måleriet
konstaterar man även i skulpturen, huru barockens
storvulna och mäktiga former förminskas till
formatet och i uttrycket ofta närma sig det nätta och
behagfulla. Den franska rokokons mest
betydande bildhuggare äro Lemoyne, Pigalle, Falconet,
Bouchardon, Pajou och Clodion. 1700-talets
störste porträttskulptör är Houdon, som
förenar livfull och spirituell behandling av
detaljerna med storartad karakteriseringsförmåga och
osökt hållning. — 1800-talet är individualismens
århundrade. Vägbrytare för det nya, till
känslo-innehållet ofta romantiska, till formen
subjektiva och realistiska, voro Rude, David d’Angers
och Barye. Rörelsen och den måleriska formen
voro målet för Carpeaux. Det moderna
genombrottet i skulpturen, jämförligt med
impressionismens i måleriet, betecknades av Rodins
framträdande. — Under 1900-talet har den franska
skulpturen vänt sig bort från Rodins subjektiva
impressionism och valt andra ideal. Maillol strävar
i sina oftast vilande kvinnofigurer efter en
sluten, rofull form, besläktad med den
arkaiskt-grekiska. Bourdelles romantiskt lidelsefulla
temperament söker sig uttryck i monumentala
projekt. En mera intim realism företrädes av
Charles Despiau, Paul Cornet och Jean Osouf,
vilka ofta nå en nästan rokokoartad grace i
sina arbeten. Kubiseringen hos Henri Laurens
kan blott i hans mera primitiva skulpturer sägas
bryta helt med Maillol-traditionen.
Nyare tidens måleri. Fontainebleauskolans
italienska skulptörer och målare, såsom Cellini,
Primaticcio, Rosso och delFAbbate, gjorde sig
snart gällande på så gott som alla områden
inom den franska konsten. Den främste bland de
franskfödda fortsättarna av de florentinska
ma-nieristernas konst var den starkt teoretiskt
inställde Jean Cousin. Närmare den äktfranska
traditionen stodo några förfinade porträttmålare,
såsom Jean och Franqois Clouet samt Corneille
de Lyon. — Under 1600-talet blev det
nederlän-darna, som vid sidan om det alltjämt rådande
italienska inflytandet kommo att spela en
betydande roll vid utbildandet av epokens måleriska
stil. Målare som Philippe de Champaigne och
de tre bröderna Lenain representera bland andra
sammansmältningen av nederländskt och franskt.
Under Ludvig XIII var till en början den efter
de venetianska 1500-talsmästarna arbetande
Simon Vouet det främsta namnet. Finare kolorist
och mera personlig i sin uppfattning är Vouets
elev Le Sueur, vilken i sin svit med skildringar
ur den helige Brunos liv tagit Rafael till
förebild. Den eklektiskt lagde Bourdon står stilistiskt
mellan denna grupp och Champaignes.
Frankrikes största målare vid 1600-talets mitt voro
dock Nicolas Poussin och Claude Lorrain.
Pous-sin, vilken liksom Claude Lorrain tillbragte
större delen av sin levnad i Rom, blev den
egentlige grundläggaren av den klassiska riktningen
i franskt måleri. Under Ludvig XIV blev
konstens syfte huvudsakligen att förhärliga konungen
och konungamakten. Genom instiftandet av
franska konstakademien 1648 hade Colbert
centraliserat landets hela konstverksamhet, och
genom att den icke minst som organisatör högt
begåvade, mångsidige Lebrun blev akademiens
konstnärliga överhuvud fick den franska stilen
en enhetlighet, som gjorde den dominerande i
hela Europa. Den franska barockens främsta
porträttmålare voro Mignard, Rigaud, Ludvig
XIV:s hovmålare, och Largillière, den senare
den finaste koloristen. Frankrike hade under
1600-talet en hel rad utmärkta gravörer.
Nan-teuil, Mellan, Bosse och Callot gåvo pregnanta
och ofta stort hållna bilder ur tidens liv. —
Redan under Ludvig XIV:s sista levnadsår
hade smaken för det strängt ceremoniella, pompösa
och praktfulla börjat ge vika för en lättare och
mjukare hållning, och under ”régencen” blev
detta drag ännu tydligare. Tidssmakens
inriktning mot det intima och behagfulla tog sig
form ej blott i inredningskonsten med dess
ljusa interiörer utan också i måleri och skulptur.
Antoine Watteau, de galanta festernas subtile
och vemodige målare, står alltjämt som tidens
störste konstnär. Bland hans lärjungar äro
Lan-cret och Pater de förnämsta. Boucher var först
och främst en raffinerad dekoratör, och hans
läckra, i svala toner hållna herdescener och
mytologiska idyller förstås bäst, när man ser dem
i den miljö, för vilken de äro tänkta. Chardin
är mest bekant för sina intima skildringar ur
tidens borgerliga hemliv. Rokokons porträttkonst
är liksom dess figurmåleri mera intim och
realistisk än barocktidens. Typisk för
övergångstiden med dess böjelse för mytologiska
arrangemang är Nattier. Tocqué och Perronneau
målade spirituella och eleganta porträtt ur såväl
adliga som borgerliga miljöer, Pesne blev
hovmålare hos Fredrik II av Preussen. Högst i
fråga om inträngande personlighetsskildring
nådde La Tour i sina med nervös bredd utförda
pastellporträtt. Svenskarna Roslin, Hall och
Laf-rensen d. y. kunna hänföras till denna grupp
av den eleganta världens favoritmålare. -—■
Redan vid 1700-talets mitt uppstod en strömning,
som gick stick i stäv mot rokokon. Intresset
för den antika kulturen bredde ut sig. Under
1700-talets senare del, som fått namn efter den
då regerande Ludvig XVI, löper parallellt med
denna strömning en romantisk, som hade sitt
upphov i tidens natursvärmeri. Fragonard
målade amorösa idyller. Den borgerliga genren,
oftast med stark dragning åt det sentimentala,
skapades av Greuze. Vernet och Hubert Robert
företräda tidens romantiska landskapsuppfattning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
