Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Frans II (storhertig av Mecklenburg-Schwerin) - Fredrik Frans III (storhertig av Mecklenburg-Schwerin) - Fredrik Frans IV (storhertig av Mecklenburg-Schwerin) - Fredrik Henrik (greve av Nassau) - Fredrik (prins av Nederländerna) - Fredrik II, den vise (kurfurste av Pfalz) - Fredrik V (kurfurste av Pfalz) - Fredrik I (konung av Preussen) - Fredrik Vilhelm I (konung av Preussen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Fredrik
140
hertig Paul Ferdinand, storhertig 1842,
beviljade 1848—49 en reform av landets författning,
som emellertid 1850 upphävdes på adelns enträgna
yrkande. F. deltog på Preussens sida i krigen
1866 och 1870—71.
3) Fredrik Frans III, den föreg:s son
(1851—97), storhertig från 1883.
4) Fredrik Frans IV, den föreg:s son,
siste storhertig av Mecklenburg-Schwerin (1882
—1945), storhertig 1897, stod till 1901 under sin
farbror hertig Johan Albrekts förmynderskap
och avstod 1918 från tronen.
Nederländerna. 1) F r e d r i k Henrik (holl.
Frederik Hendrik), greve av Nassau, prins av
Oranien, ståthållare (1584—1647), var son till
Vilhelm I av Oranien och Louise Coligny och
föddes 6 mån. före faderns mord. Av modern
erhöll F. en god uppfostran; han började tidigt
under sin broder Morits deltaga i kriget mot
spanjorerna och visade därvid stor tapperhet och
gott militärt omdöme. Vid broderns död 1625
efterträdde F. honom som ståthållare i 5 av de
nederländska provinserna och ledde med kraft och
klokhet befrielsekriget. Som statsman
överträffade han brodern. I utrikespolitiken anslöt sig F.
nära till Frankrike, i den inre sökte han bilägga
de tvister, som förut söndrat republiken.
2) Fredrik, prins (1797—1881), 2 :e son
till konung Vilhelm I, uppfostrad vid preussiska
hovet, skulle enl. ett familj ef ördrag av 1815, så
snart hans äldre broder blev konung av Holland,
erhålla Luxemburg, men avstod 1816 från sina
anspråk och blev prins av Nederländerna. Vid
den belgiska revolutionen 1830 försökte han utan
framgång återställa lugnet. I sitt äktenskap med
Luise av Preussen (d. 1870) hade F. dottern
Lovisa, g. m. Karl XV av Sverige.
Pfalz. 1) Fredrik II, den vise
(Friedrich der Weise), kurfurste (1482—1556),
efterträdde 1544 sin äldre bror Ludvig som kurfurste
av Pfalz. Han var under större delen av sitt liv
trogen anhängare av huset Habsburg men ansåg
sig 1544 illa behandlad av Karl V och övergick
för några år till Schmalkaldiska förbundet samt
främjade reformationen. F. blev 1535 g. m.
Kristian II :s dotter Dorotea och framställde sedan
arvsanspråk på de nordiska länderna, bl. a. i en
skrivelse till de i Dackefejden invecklade
småländska upprorsmännen.
2) Fredrik V, kurfurste (1596—1632), son
till kurfursten Fredrik IV av Pfalz, tillträdde
regeringen 1614. Sedan 1613 var F. g. m.
Elisabet, dotter till Jakob I av England. F. var
huvudman för den av fadern grundade
protestantiska unionen, blev 1619 vald till konung av
Böhmen men förlorade i slaget på Vita berget
vid Prag (8 nov. 1620) sin krona och drevs i
landsflykt till Holland. Då Gustav Adolf började
sitt segertåg i Tyskland, skyndade
”vinterkonungen”, som F. kallades på grund av sin korta
regeringstid i Böhmen, att förena sig med honom
men dog kort efter slaget vid Lützen. F.
saknade energi, och hans sinne var ytligt utan
allvar.
Preussen. 1) Fredrik (ty. Friedrich) I,
konung, som kurfurste av Brandenburg kallad F.
III (1657—1713), son till Fredrik Vilhelm, ”den
store kurfursten”. F. fullföljde, sedan han 1688
efterträtt fadern i kurstolen, dennes utrikespolitik
samt deltog i kriget mot Frankrike (1688—97)
men lyckades ej i freden vidga sitt område. Även
hans inre politik
följde till en början
faderns grundsatser.
Under Danckelmanns
ledning vidtogs en rad
kloka styrelseåtgärder.
Efter dennes fall
saknade F. betydande
rådgivare; hans
praktlystnad samt utgifter
för kriget mot
Frankrike bragte snart
oreda i finanserna. —
Mest känd är F.
genom förvärvandet av
Preussens konunga-
krona. Efter långa underhandlingar lyckades han
förmå kejsar Leopold till den s. k.
krontrakta-ten (Wien 16 nov. 1700), vari kejsaren mot löfte
om understöd i det motsedda spanska
tronföljds-kriget utfäste sig att, när F. tog titeln av konung
i det suveräna Ostpreussen, genast formligen
erkänna denna titel. 18 jan. 1701 satte F. själv i
Königsberg kronan på sitt huvud. Under stora
nordiska kriget intog F. en vacklande hållning.
F. var förmäld tre gånger. Med sin andra gemål,
Sofia Charlotta av Hannover, hade han sonen
Fredrik Vilhelm, som efterträdde honom.
2) Fredrik Vilhelm I, den föreg:s son,
konung (1688—1740), efterträdde 1713 sin far,
Fredrik I. F. fick en sorgfällig uppfostran men
tillägnade sig aldrig
någon djupare
bildning. Han var i
mycket en motsats till
tidens vanliga furstetyp.
Han var uteslutande
praktiskt lagd med
sinne för ordning och
sparsamhet samt med
en arbetsförmåga, som
räckte till för
styrelsens minsta detaljer.
Hans regering
representerade för
Preussen en period av inre
organisation,
motsva
rande Karl XI :s i Sverige. Näringarna, särskilt
jordbruket, uppmuntrades, förvaltningen blev
centraliserad och effektiv, och finanserna sattes i
utmärkt skick. F. hade även intresse för den lägre
skolundervisningen. Armén var emellertid hans
skötebarn; den fördubblades samt fick ny
organisation och exercis. Trots sin vurm för soldater
var F. fredsälskande och deltog endast i ett krig,
det stora nordiska; 1715 slöt han sig till Karl
XII :s övermäktiga fiender och vann genom
freden i Stockholm 1720 Stettin och södra
Vorpom-mern. I sitt privatliv var F. mönstret för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
