Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fräkenväxter - Fräknar - Frälsare - Frälsarkrans - Frälse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
Fräknar—F rälse
268
stjälk. På gr. av sin kiselhalt användes
skavgräs till polering av metallytor. I tropiska
Sydamerika förekommer den största fräkenarten,
E. giganteum, som blir ända till 12 m hög.
Sporgömmena (sporangierna) utbildas på små
sköldformiga blad, samlade i skottspetsarna till
en axliknande samling, som nedtill omges av ett
smalt, kragformigt hylle, bildat av en särskild,
egendomligt utbildad bladkrans. Denna bildning,
sporangieax med krage, motsvarar en högre
växts blomma. Sporerna äro små, vid mognaden
gröna och omgivna av två spiralvridna, i
ändarna skedformigt vidgade, bandformiga organ,
springtrådar (elaterer), som äro ytterst känsliga
för fuktighetsväxlingar, i det att de i fuktig luft
genast hoprullas och endast i torr luft äro
utslagna. Om f. i tidigare geologiska perioder
se Calamites.
Fräknar (grek. efe’lides), små bruna, runda
pigmentfläckar, framträdande efter belysning av
solen mest i ansiktet men även på andra
blottade kroppsdelar, i synnerhet hos finhyllta blonda
eller rödhåriga personer.
Frälsare (grek, sotér) som beteckning på en
till jorden nedstigen gudom, som kommit för
att rädda och hjälpa människorna i synnerhet
från dödens vånda, har vunnit burskap och
utvecklats främst inom hellenismen. I den
babyloniska religionen framställdes gudarna Ea och
Marduk som människornas hjälpare och f. Även
i den gammalgrekiska religionen var sotér en
vanlig benämning på gudomen, nyttjad både som
egennamn och som epitet för vissa gudar (Zeus,
Apollon, Asklepios). Inom hellenismen brukades
ordet om Osiris, Mithras m. fl., vilka man
tänkte sig ha stigit ned till jorden för att hjälpa
människorna. I hellenismen tillädes epitetet f.
även vissa människor, som gjort sig särskilt
förtjänta som mänsklighetens välgörare (t. ex.
Ptolemaios II, Antiochos I). — I urkristendomen
kallades Jesus urspr. ej f. utan kyrios, ”herren”.
Först sedan kristendomen kom över i den
hellenistiska världen, började man allmänt beteckna
Jesus som f. I N. T. förekommer ordet eg. först
i det sent skrivna Johannesevangeliet,
pastoralbreven och Petri 2 :a brev. Hos hellenistiskt
påverkade kyrkofäder, framför allt Ignatius,
Ori-genes och Clemens av Alexandria, är f. den
stående benämningen på Jesus. Här får dock
ordet en mera etisk och eskatologisk klang och
betecknar Jesus som räddaren undan synden och
den slutgiltiga världsdomen.
Frälsarkrans, ring- el. hästskoformad livboj.
Frälse betyder i fsv. frihet i allm. i motsats
till träldom (fräls man i landskapslagarna
= fri man), men ordet nyttjades snart om den
särskilda frihet, som förvärvades av vissa
samhällsgrupper, kyrkan och den världsliga
aristokratien. F. kom att beteckna dels denna särskilda
frihet själv, dels sammanfattningen av dem, som
åtnjöto den.
Andligt frälse omtalas i Sverige f. ggn
i ett av konung Sverker Karlsson 1200 utfärdat
brev. Däri fritagas prästerna från att svara
inför världslig domstol och befrias kyrkornas hus
och jord från skatter till konungen. Privilegiet
stadfästes av de följ, konungarna genom nya
fri-hetsbrev. Viktig är Magnus Ladulås’ stora
kyrkliga privilegieurkund av 1281, som medgav
frihet från alla stående skatter för den jord, som
kyrkan dittills förvärvat. Först under medeltidens
sista årh. synes kyrkan ha förmått göra
skattefriheten till regel för allt sitt gods. Allmänna
privilegieurkunder för kyrkor och kloster
utfärdades 1436 och 1457. Andliga frälset föll för
Gustav Vasas reformation.
Det världsliga (el. adliga) frälset.
Tredje punkten i Alsnöstadgan av 1279 ger
frihet från skatt till konungen åt dennes och hans
broder Bengts ”män” med underhavande, åt
biskoparnas svenner samt slutligen åt ”alla de
män, som tjäna med häst, vem helst de än tjäna”.
Skattefriheten bestämmes här som lön för den
nya vapentjänsten till häst — först under nyare
tid kallad rosst jänst el. rusttjänst —,
under förutsättning att alla de, som göra denna
vapentjänst, direkt eller indirekt, stå till
konungens förfogande. Med 1300-talet finner man v
a-p e n s y n e r för de tj änstskyldiga frälsemännen;
frälserätt tilldelas deras änkor och barn under
vissa förbehåll, och slutligen bestämmes, att
varje bonde, som vid vapensyn styrker sig kunna
göra föreskriven tjänst, har rätt till f.,
medan å andra sidan den frälseman, som ej
fullgör sin tjänst, har att återgå under skatt
(frälsestadgar av 1330, 1335, 1344, 1345)- Den
reduktion, som under Margaretas regering
beslöts i Nyköping 1396, gick ut över det
världsliga ännu mer än över det andliga f. Till
kontroll av frälserätten kunde också tjäna de
kungliga frälsebrev, som med Magnus
Erikssons tid börja förekomma. Under 1400-talet
genomdrev aristokratien i unionskonungarnas
försäkringar förbud mot frälsejords förvärvande
vare sig under kronan eller under ofrälse män.
Med Gustav Vasas tid börjar den
rusttjänstskyldiga frälseklassens övergång till ett adligt
ämbetsmannastånd, en övergång, som väsentligen
fullbordas under Gustav II Adolf. 1500-talet
igenom spelar rusttj änsten ännu en stor roll, men
alltifrån Gustav II Adolfs tid straffas
försummelser ej med förlust av f. utan med böter;
redan tidigare har det blivit regel, att f.
förvärvas endast genom kungl. brev och går i arv,
även om ej rusttj änsten kan fullgöras. Adeln
har blivit ett ärftligt stånd, f. ett privilegium,
motsvarande dess allmänna statstjänst. Bland de
ekonomiska förmånerna vann skattefriheten ökad
betydelse, ju större bördorna blevo på
ickefrälsejord, och utformades olika för olika slag
av frälsemannens jordbesittning. Fullständig var
friheten för säterierna och vad som låg inom
deras rå och rör; ej helt fullständig för jord
inom frihetsmilen. För övrig frälsejord gällde
regeln om frihet från stående skatter med
skyldighet att deltaga i utomordentliga pålagor och
utskrivningar till hälften mot krono- och
skatte-jord. Frälsejordens omfång vidgades dels
genom flitigt utdelande av adelskap, dels och
framför allt genom adelns förvärv av kronojord och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
