Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
Förenta staterna
486
kolonierna, som England alltifrån
navigations-akten utfärdat, begynte att kännas såsom
tryckande band, samtidigt med att England i och med
koloniernas växt och ökade betydelse utfärdade
nya restriktioner. I främsta rummet irriterades
stämningen i Amerika därav, att de engelska
myndigheterna, som tidigare sett genom
fingrarna med de otaliga överträdelserna av
förordningarna, började att vaka över dessas efterlevnad
och inskrida mot det särsk. i New England
våldsamt florerande smuggleriet. Härtill kom
moderlandets försök att få kolonierna att mer än
dittills deltaga i rikets utgifter; man menade i
London icke utan skäl, att kolonisterna borde
bidraga till att täcka kostnaderna för kriget 1754
—63, vilket till stor del förts för deras skull
och gett dem stora fördelar. Vidare ville den
engelska regeringen, att kolonierna skulle på egen
bekostnad organisera en militärmakt. Då de
emellertid vägrade detta, beslöt parlamentet i London
1765 att i kolonierna införa en stämpelskatt.
Åtgärden framkallade emellertid så våldsamt
motstånd i Amerika, att den måste tagas tillbaka.
De växlande ministärerna i England slogo in på
skilda vägar och sökte i olika riktningar lösa
frågan om koloniernas beskattning; dessa
omkastningar i den engelska politiken blevo ej till
fördel för utvecklingen i Amerika. En våldsam
agitation bedrevs i Amerika i tal och skrift;
hemliga interkoloniala samfund bildades; man beslöt
bojkott mot engelska varor; sluti. övergick man
till öppet våld. Mest bekanta äro
Boston-mas-sakern 1770 och Boston Tea Party 1773 (se
Boston) ; sistn. övergrepp besvarades från England
med hamnen Bostons stängning och
inskränkningar i Massachusetts’ självstyrelse. En
interkolo-nial kongress samlades 1774 i Philadelphia och
antog den berömda Declaration of Rights, vari
koloniernas uppfattning av läget preciserades. En
fredlig uppgörelse omöjliggjordes genom
sammanstötningen vid Lexington 1775, varmed
nordamerikanska frihetskriget (se d. o.) inleddes.
Den statsrättsliga diskussionen hade dittills
förts utan tanke på koloniernas frigörelse.
Endast ett ringa fåtal med S. Adams i spetsen
torde ha tänkt sig ett sådant mål. Den stegrade
spänningen gjorde emellertid folkstämningen
mottaglig för deras agitation, och när England
efter slaget vid Lexington skred till kraftåtgärder,
var självständighetsförklaringen en given följd;
den antogs 4A 1776 av en ny interkolonial
kongress i Philadelphia, vilken samlats 1775 och
blev permanent under kriget. Ett stort antal
kolonister vägrade att bryta med England: tories
el. lojalisterna. De utsattes för allehanda
förföljelser; när freden i Versailles 1783 gjorde
kolonierna självständiga, inrycktes till lojalisternas
förmån vissa bestämmelser, men de blevo
ineffektiva. Utvandringen av lojalister fortsatte och
kom Canada tillgodo, vilket i freden förblev
engelskt. Däremot avstod England till Spanien
Florida samt till kolonierna Louisiana ö. om
Mississippi.
De 13 kolonier, vilka 1776 proklamerat sig
och 1783 av England erkänts som självständiga
Befolkningens fördelning i .U.S.A. 1790.
stater, stodo gent emot varandra urspr. fullt
självständiga. Dock hade en beständig förening
slutits mellan dem genom de 1777 av
Philadelphia-kongressen antagna och 1781 av samtliga stater
ratificerade konfederationsartiklarna. Den union,
som häri fastslogs mellan staterna, hade
gemensamt myntväsen och försvar och gemensam
utrikespolitik; genom den viktiga Ohio-ordinansen
1787 ställdes Ohioområdet såsom ett
”Nordvästterritorium”, varur senare nya territorier och nya
stater skulle framgå, under unionens vård; det
fastställdes, att slaveri aldrig fick införas dit.
Något gemensamt organ utöver kongressen, som
bestod av ett ombud för varje stat, ägde unionen
ej, och kongressen saknade ordnade befogenheter
samt framför allt maktmedel och ekonomiska
tillgångar. I allt väsentligt var den för sina
beslut hänvisad till staternas goda vilja.
Delvis på gr. av de statsrättsliga
förhållandenas oordnade läge, delvis oberoende därav
upp-stodo under åren närmast efter fredsslutet så
många orosmoment, att tiden benämnes the
cri-tical period. Utrikespolitiska vanskligheter
upp-stodo med England och Spanien, krigsskulderna
erbjödo många svårlösta problem, skilsmässan
från England nödvändiggjorde en näringspolitisk
nyorientering. En ekonomisk kris hemsökte
näringslivet, inflation ägde rum. Sociala revolter
kröntes för en tid med framgång. Så drevos
staternas burgna element att lyssna till det krav
på en fastar er union, som federalisterna och främst
A. Hamilton uppställde samt med kraft
agiterade för. 1787 nådde man så långt, att ett
författ-ningskonvent samlades i Philadelphia. S. å.
enades man om ett förslag till en unionsförfattning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
