Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förskrämning - Förskärning - Förslag - Förslag - Förslagsanslag - Förslöv - Förslövsholm - Försnillning - Försockring - Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595 Förskärning—Försoning 596
i undre sidan av en stenkolsflöts för att
underlätta brytningen, som sedan sker medelst
kil-ning från övre sidan.
Förskärning, uppblandande av en sprit- el.
vinsort med en annan (vanl. enklare) el. med
alkohol för att ändra kvaliteten el. tillfredsställa
vissa smakriktningar. Adj.: förskuren.
Förslag, mus., prydnadston med kort tidsvärde,
som införes i melodien utan att utgöra
beståndsdel i harmonien; utmärkes genom en liten not.
Om två el. flera binoter tillsättas, talar man
om ”dubbelt f.” (”dubbelslag”).
Försläg till besättande av ämbeten och
tjänster, se Tjänsteförslag.
Förslagsanslag, se Statsanslag.
Förslöv, socken i Kristianstads län, Bjäre
härad; 32,16 km2, i,947 inv. (1951). Sträcker sig
från Skäldervikens n. ö. strand upp på
Hallandsås i n. ö. 2,203 har åker. Vid västkustbanan
ligger stationssamhället Förslövsholm (580
inv.) med bl. a. strump-, toffel- och
kemiskteknisk fabrik. Egendom: Ljungbyholm. Av
kyrkan är gråstenstornet från 1775, skepp och
sakristia från 1850. Bildar med Grevie ett
pastorat i Lunds stift, Bjäre kontrakt; tillhör
storkommunen Förslövsholm.
Förslövsholm, storkommun i Kristianstads
län, omfattar socknarna Förslöv och Grevie; 78,39
km2, 3,579 inv. (1951). — Se även Förslöv.
Försnillning, dets. som förskingring.
Försockring, förvandling av stärkelse,
cellulosa o. a. kolhydrat till socker genom inverkan
av utspädda syror el. ferment.
Försoning, teol. Uttrycket f. har inom den
kristna tankens historia tagits i en mångfald
olika bemärkelser, varvid det dock alltid på ett
el. annat sätt varit fråga om upprättandet av
det genom synden brutna gemenskaps förhållandet
mellan Gud och människan. Från början har även
detta gemenskapsförhållandes upprättande
knutits till Kristus och hans livsverk: Kristus står
alltifrån N. T:s vittnesbörd som förmedlaren av
livsgemenskapen med Gud. I övrigt finnes det
inom N. T. icke någon enhetlig utbildad ”lära”
om f., men väl en hel del oftast från G. T.
hämtade bilder, som på skiftande sätt söka
åskådliggöra innebörden av Kristi
frälsnings-och försoningsgärning.
Utförligast och rikast behandlas
försonings-temat i de paulinska breven. Det paulinska
ledmotivet kommer till uttryck i satsen: ”Det
var Gud, som i Kristus försonade världen med
sig själv” (2 Kor. 5:19). Förhållandet mellan
Gud och Kristus ses här på ett organiskt sätt
— det är den gudomliga kärleken själv, som är
den verksamma makten i den av Kristus utförda
försoningsgärningen. När denna gärning enl.
Paulus förverkligas på korsets väg, betyder
detta, att själva den gudomliga kärleken kommer
att präglas och bestämmas av självutgivelsens
offer. Det är alltså här icke blott — som för
”judar och greker” — fråga om ett offer till
gudomen utan om en den gudomliga kärlekens
egen offergärning. Kristus är för Paulus dock
ej blott den lidande utan ej mindre den
trium
ferande; full f. med Gud förverkligades först
i och med gemenskapen med den segrande Herren.
Huvudtemat för den äldsta, inom den gamla
kyrkan framträdande typen av försoningsläran
är uppfattningen av Kristi försoningsverk som
innebärande en befrielse av människorna från
djävulens våld. Denna försoningsteori kan
kallas 1 ö s e n t e o r i e n; huvudsynpunkten är, att
en lösepenning erlägges åt djävulen och att
människorna därmed befrias från träldomen under
det ondas välde.
Från denna lösenteori kan man särskilja den
satisfaktionsteori, som småningom
växer fram inom den västerländska teologien.
Den fulla utformningen fick denna teori först
genom Anselm i hans inflytelserika skrift
”Cur deus homo?” (Varför blev Gud människa?);
i sina huvuddrag möta tankegången och de
karakteristiska termerna redan i den gamla
kyrkan, t. ex. hos Tertullianus och C y p r
i-a n u s. Betraktelsesättet har en starkt
rättslig-juridisk karaktär. Grunddragen av Anselms
lära äro följande: Genom synden har Guds ära
blivit kränkt, och människorna ha ådragit sig en
oändlig skuld. I denna situation föreligga
endast två möjligheter: antingen att straff
ut-kräves el. också att vederbörlig gottgörelse
presteras. Då ett utkrävande av straffet skulle göra
Guds världsplan om intet, återstår endast
satis-faktionens väg. Nu förmår människan ej giva
tillbörlig satisfaktion för den oändliga skulden
— därtill fordras en gudomlig makt; men å
andra sidan måste satisfaktionen givas av
människorna själva. Detta problem får enl. Anselm
sin lösning i och genom gudamänniskan. Med
sin frivilliga död har Kristus givit en mer än
tillfyllestgörande satisfaktion. Då Kristus för
egen del intet behöver, kommer denna förtjänst
dem till godo, för vilkas skull han dog.
Luthers ställning till frågan om f. är
ytterst invecklad. Någon enhetligt genomförd
försoningslära har han ej givit. Ä ena sidan
följer Luther ofta den latinska linjen, även om
han ej sällan uttalar sin otillfredsställelse med
termen satisfaktion ss. varande alltför ”svag”.
Men å andra sidan finner man hos Luther också
en helt annorlunda orienterad åskådning. Kristus
betraktas då som Guds kämpe och segerherre,
vilken bekämpat och nedslagit alla de ”tyranner”,
under vilka mänskligheten lider: synd, död, lag,
vrede, helvete, djävul. Denna dramatiska
kamp-och segerteori skiljer sig skarpt från Anselm.
Försoningsverket betyder näml, nu icke längre
någon åt Gud hembjuden prestation — det är
i stället tänkt som en gudomlig gärning. Kristus
är ”Guds kraft, rättfärdighet, välsignelse, nåd,
liv”.
Den senare ortodoxiens försoningslära
utgör en ombildning av den latinsk-Anselmska
teorien i en strängare legalistisk riktning. Det
Anselmska alternativet straff eller satisfaktion
avvisas. Ortodoxiens tanke är näml, den, att den
gudomliga lagen är orygglig och straffet under
alla omständigheter måste utkrävas. Kristi
satis-faktoriska gärning betraktas därför nu på samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
