Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galvaniska element - Galvanisk elektricitet, berörings- el. kontaktelektricitet - Galvanisk stapel - Galvanisk ström - Galvaniskt batteri - Galvanokaustik, galvanopunktur - Galvanometer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
Galvanisk elektricitet—Galvanometer
676
Westons normalelement.
först angivet av Gassner (1888).
Salmiak-lösningen är uppsugen av sand, sågspån, gips
el. dyl. till en fuktig gröt, som förvaras i en
zinkcylinder, som samtidigt blir negativ pol.
Positiv pol är en kolstav, som nedstickes i
massan. Vanl. kopplas flera sådana element efter
varandra och ingjutas i beck el. paraffin. Bland
nyare typer märkas Darimont-elementet
(1924) och F é r y-e 1 e m e n t e t (1926). Det
senare är en teknisk variant av
salmiakelemen-tet. För bl. a. elektriska hörapparater har under
senaste år en ny typ av torrelement
framkommit. — I en viktig grupp g. undviker man
polarisationen genom att använda
opolariser-bara elektroder. Det första av denna typ var
Daniells element (1836), emk = 1,09 V.
Det har givit anledning till en mängd varianter,
som med gemensamt namn kallas Daniell-element.
De kallas reversibla, varmed menas, att de efter
urladdning åter kunna uppladdas. De viktigaste
tekniska typerna äro: K r ü g e r- (C a 11 a u d-)
och M e i d i n g e r-e 1 e m e n t e t (1859). I det
första utgöras elektroderna av en zinkring, med
hakar hängande över kanten av kärlet, och en
blyskiva, liggande på bottnen. Kärlet fylles med
utspädd zinksul fatlösning, på bottnen läggas
kop-parsulfatkristaller, som lösa sig till en mättad
lösning, som på gr. av sin större spec. v.
stannar på bottnen. Någon mellanvägg behövs
därför icke. Blyplattan förkoppras genast och
verkar som en kopparplatta. Ballongen fylles med
kopparsulfatkristaller, som hålla lösningen i det
undre kärlet mättad. Den vidare delen av
kärlet fylles med zinksulfatlösning, och vätskorna
skiljas genom olikheten i spec. v. Båda dessa
element ha stor användning, framför allt vid
telegrafanläggningar. — Till detta slag av g. kan man
även räkna de s. k. normalelementen. Det
äldsta av dem är Helmholtz’
kalomel-element. Viktigare är Clarks element,
vars elektroder äro Hg och 10 °/o zinkamalgam.
Kvicksilvret är betäckt av en pasta,
innehållande Hg’SO4 och ZnSÜ4; det övriga rummet är
utfyllt med mättad ZnSO4-lösning. Ojämförligt
mycket större användning har dock W e s t o
n-elementet. Till sin sammansättning skiljer
det sig från Clarks därigenom, att Zn överallt
ersatts med Cd. Det går därför ofta under
benämningen kadmiumelementet. Dess
överlägsenhet ligger i dess av temp. praktiskt
taget oberoende elektromotoriska kraft. I
normalelementen bildar Hg-elektroden jämte
lösningen av Hg-saltet en opolariserbar elektrod,
där
för att vid strömgenomgången Hg-joner utfalla
på elektroden. Att märka är dock, att elementen
icke kunna användas som strömkälla. De tåla
en ström på högst 0,00005 A; vid starkare
strömstyrka upphör polarisationen, och elementet blir
inkonstant. De användas därför endast vid
spän-ningsmätningar med kompensationsmetod. ■— Av
stor teoretisk men ringa praktisk betydelse äro
koncentrationselementen.
Elektroderna äro här av samma metall, neddoppade i var
sin lösning av samma salt, vilka skilja sig med
avseende på saltets koncentration. Uppkomsten
av emk förklaras genom jonernas olika
vand-ringshastighet. G. av de ovan behandlade
typerna, som efter sammanställning omedelbart kunna
användas som strömkällor, kallas stundom
primärelement. I motsats därtill betecknar
man med sekundärelement en kedja av
ledare, som efter sammanställning först måste
undergå en uppladdning genom att en
elektrisk ström från en annan strömkälla ledes
genom kedjan. — Litt.: M. Trautz, ”Galvanische
Elemente” (i ”Handbuch der Elektrizität”, utg.
av L. Grætz, 1, 1918); H. v. Steinwehr,
”Elemente” (i ”Handbuch der Physik”, utg. av H.
Geiger & K. Scheel, 13, 1928).
Galvanisk elektricitet, berörings- el.
kontaktelektricitet, elektricitet, som
uppstår, då olikartade ämnen beröra varandra.
Galvanis ursprungliga iakttagelse (1780) av
ryckningar i musklerna på nyss flådda grodben i
närheten av gnisturladdningar är att hänföra till
verkningar av influens (jfr Elektricitet,
sp. 465 och 466). Hans senare iakttagelse av
muskelryckningar, när ryggmärgen och benen
förbindas genom två olika metaller i kontakt med
varandra, förklaras som verkan av g.,
uppkommen därigenom, att metallerna tills, m. vätskan i
grodpreparatet bildade ett galvaniskt element. Se
vidare Elektrokemi och Galvaniska element.
Galvanisk stapel, ett efter Voltas stapel
bildat namn, som förr brukades såväl för ett enskilt
galvaniskt element som för ett galvaniskt batteri.
Galvanisk ström, en elektrisk ström,
erhållen med tillhjälp av galvaniska element.
Galvaniskt batteri, en kombination av flera
galvaniska element (se d. o.) för ernående av
högre spänning eller strömstyrka.
Galvanokaustik (av grek. käustiko’s,
brännande), galvanopunktur, den galvaniska
strömmens användning i kirurgien. Vanl. glödgas
galvaniskt en slinga av metall (platina), varmed
man avbränner en mindre svulst eller får en
blödning att upphöra. Diatermin (se d. o.)
ersätter dock mer och mer g.
Galvanometer, instrument för mätning av
svaga elektriska strömmar. Den ström, som
passerar g., åstadkommer en vridning eller
förflyttning av något rörligt organ, vars läge eller
ställning entydigt motsvarar en viss strömstyrka.
Man kan skilja på två huvudtyper av g.,
allteftersom strömmen passerar genom det rörliga
organet eller ej, näml. resp, vridspole-g. och
nål-g. Den enklaste formen av nål-g. är den av
Pouil-let (1837) konstruerade tangentbuss o len
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
