Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Garbo, Greta - Garborg, 1. Arne - Garborg, 2. Hulda - García, släkt - García Lorca, Federico
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
707
Garborg—Garcia Lorca
708
hon s. å. Stiller till Hollywood, där hon
lanserades i filmer som ”Virveln”, ”Åtrå”, ”Anna
Ka-renina”, ”En gudomlig kvinna”, ”Vilda orkidéer”,
”Gröna hatten” och ”Kyssen” samt erövrade en
enorm popularitet. Hennes första talfilm (”Anna
Christie”, 1930) befäste ytterligare hennes
ställning. Hennes följ, filmer voro ”Romantik”,
”Susan Lenox”, ”Mata Hari”, ”Grand hotell”,
”Som du vill ha mig” och ”Drottning Christina”.
1935 följde ljudfilmsversionen av ”Anna
Kare-nina”, 1936 ”Kameliadamen” och 1937 ”Marie
Walewska”. 1939 spelade G. i ”Ninotchka” och
1941 i ”Tvillingarna”, där G. gestaltade en
dubbelroll av närmast farskaraktär. G.
utvecklades under 1930-talet till en utomordentlig
skådespelerska med förmåga att gestalta de mest skilda
karaktärer. Hennes ovanliga charm och säregna
skönhet förskaffade henne ställningen som
världens ryktbaraste filmskådespelerska. G. är
numera amerikansk medborgare; 1937 erhöll hon
medaljen Litteris et artibus. — Litt.: E. E. Laing,
”Greta G.” (1946).
Garborg. 1) Arne Evensen G., norsk
författare (1851—1924). Han utgick från ett strängt
pietistiskt skollärarhem, blev först skollärare i
Risör, kom 1873 till
Oslo, där han verkade
som tidningsman och
småningom drogs med
av de radikala
riktningarna samt blev en
doktrinär ivrare för
landsmålet. 1877
uppsatte han
veckotidningen Fedraheimen, som
kämpade för målet,
vars sak han även
förfäktade i ”Den
nynorske sprog- och
natio-nalitetsbevægelse” (s.
å.). Berättelsen ”Ein
fritenkjar” (i Fedraheimen 1878; som bok 1881)
skildrar en fritänkares martyrskap i Norge,
romanen ”Bondestudentar” (1883;
”Bondestudenter”, 1886), hans kanske mest betydande, ger
bilden av en norsk bondson, som blir rotlös
i tillvaron genom kulturtillägnandet.
”Fortelj-ingar og sogur” (1884; ”Ungdom”, (1885),
följdes av den naturalistiska ”Mannfolk” (1886),
som bars av samma åskådning som Hans
Jægers och Christian Kroghs ”bohemlitteratur”,
”Uforsonlige” (1888), en satirisk komedi, och
romanen ”Hjaa ho mor” (1890), beskrivningen
av en stackars bodmamsells tröstlösa liv. Sedan
G., som 1883 blivit statsrevisor, 1887 berövats
denna post till följd av stortingsmajoritetens
missnöje med tendensen i ”Mannfolk”, flyttade
han till en fjällhydda i Österdalen; sitt liv där
skildrade han i ”Kolbotnbrev” (1890), friska
naturskisser med polemiska mellanlägg. ”Trætte
mænd” (1891), dagboksanteckningar av en
halvgammal man, som ger uttryck åt sin livsleda,
visade, att G. befann sig i en andlig kris, som
utmynnade i en omvändelse till positiv tro.
Denna präglar berättelsen ”Fred” (1892), dramat
”Læraren” (1896) och berättelsen ”Den
burt-komne faderen” (1899; ”Den borttappade fadern”,
1903). De psykologiskt och etnologiskt märkliga
diktcyklerna ”Haugtussa” (1895) och dess
fortsättning ”1 Helheim” (1901) visa G. som
originell, rytmiskt nyskapande skald (båda i sv.
övers., ”Ingrid sierskan”, 1916—17).
”Knudahei-brev” (1904) behandlar skilda spörsmål, medan
”Jesus Messias” (1906), ”Den burtkomne
Mes-sias” (1907) och ”Heimkomin son” (1908)
fortsätta det religiösa författarskapet. ”Politik”
(1919) innehåller tidiga politiska, ”Straumdrag”
(1920) litterära tidningsartiklar. G. översatte
”Odysséen” till landsmålet. G. var en duktig
psykolog och en skarp satiriker men ägde mindre
av fantasi. 1908—09 utkommo G:s ”Skriftir i
samling” (ny uppl. 1921—22). G:s ”Dagbok”
utkom i 6 bd 1924—27. — Monogr. av R. Thesen
(3 bd, 1933—39)-
2) Karen Hulda G., den föreg:s hustru,
författarinna (1862—1935). G. fördes genom
sina livliga politiska och sociala intressen in i
journalistiken. Landsmålssaken omfattade hon
med iver. Politiskt radikal men starkt nationellt
sinnad, arbetade hon för en mera folklig syn i
fråga om levnadssätt (”Heimestell”, 1899,
”National kost”, 1925), folkdans, varvid hon
påverkats av dansen på Färöarna (”Songdansen i
Nordlandi”, 1903), klädedräkt (”Norsk
klæde-bunad”, 1903, ny uppl. 1917) och
skådespelarkonst. Mot Weiningers ”Geschlecht und
Charak-ter” utgav G. en mycket uppmärksammad skrift
”Kvinden skabt af Manden” (1904, anonym; sv.
övers, s. å.). G. skrev en lång rad romaner, med
motiv främst ur norskt bondeliv (”Mens dansen
gaar”, 1920, ”1 huldreskog”, 1922, ”Grågubben”,
1925). Postumt utkom det självbiogr. verket
”Barndomsminne” (1935).
Garcia [garbi’a], spansk musikersläkt. Den
förste berömde medlemmen var Manuel G.
(1775—1832), som vann stor berömmelse som
sångare i Gamla och Nya världen. Från 1829
var hån sånglärare i Paris, där han bl. a.
utbildade sina båda döttrar Marie (Malibran) och
Pauline (Viar do t). Han framträdde även som
operakompositör. — Hans son Manuel G.
(1805—1906) blev en namnkunnig sånglärare,
som bl. a. utbildade Jenny Lind och Henriette
Nissen-Saloman. G. uppfann struphuvudspegeln
(laryngoskopet) 1854 samt utgav en avh., ”Sur
la voix humaine” (1840), och ”Traité complet
de Fart de chant” (1841). — Biogr. av M. S.
Mackinlay (1908).
Garcia Lorca [garbFa lå’rka], Federico,
spansk författare (1899—J93Ö). G., som växte
upp på en stor lantgård utanför Granada,
studerade vid univ. i Granada juridik, filosofi och
litteratur. 1919 flyttade G. till Madrid för
fortsatta studier, men han ägnade sig snart helt åt
sina litterära och konstnärliga intressen. Han
väckte ett visst uppseende med
Maeterlinck-pastischen ”El malificio de la mariposa”
(”Fjärilens missgärning”), uppf. i Madrid 1920, och
vann beaktan för ”Libro de poemas” (1921), där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>