Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijerstam, 1. Gustaf af - Geijerstam, 2. Gösta af - Geijerstam, 3. Ragnar af - Geirangerfjorden - Geirröd - Geisa - Geiserik - Geisha - Geison - Geisslerrör - Geist - Geist, Christian - Geitel, Hans - Gejd - Gejrot, Claes Joel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
Geirangerf jorden—Gejrot
790
de vanliga idealiserande Uppsalaskildringarna.
”Pastor Hallin” (1887) skulle visa omöjligheten
att förena ärligt sanningssökande med
prästkallet. Mot 1880-talets slut slog sig G. på realistisk
bondeskildring. ”Fattigt folk”, II (1889), och
”Kronofogdens berättelser” (1890) avsluta hans
tidigare skede. 1890-talets förra hälft upptogs av
rent sociala undersökningar, vilka resulterade i
flera skrifter om arbetarförhållandena i olika
delar av landet. Efter hand fördjupade han sig i
den mänskliga sammanlevnadens inre konflikter.
”Medusas hufvud” (1895) betecknar omslaget i
hans litterära inställning mot tillvaron, vars
irrationella mystik han nu fått upp ögonen för.
Liknande strängar anslås i novellsamlingen
”Kampen om kärlek” (1896). I motsats till dessa dystra
skildringar stodo de älskvärda humoreskerna
”Mina pojkar” (s. å.). Brottmålsnovellen ”Vilse
i lifvet” (1897) avsåg att socialt och patologiskt
belysa ett barnamord. ”Det yttersta skäret” (1898)
är en solig pendang till Strindbergs
skärgårdsromaner. Den stora publiken vann han med
kompakta romaner som ”Äktenskapets komedi”
(1898), ”Lyckliga människor” (1899), ”Boken
om lille-bror” (1900), som slog rekord i gråtmild
känslosamhet, ”Kvinnomakt” (1901), ”Själarnas
kamp” (1904),
”Farliga makter” (1905)
och ”Den eviga
gåtan” (1907). En
kuslig brottmålshistoria
ur verkligheten tog
han upp till
behandling i ”Nils
Tufve-son och hans moder”
(1902). Hans sista
böcker voro
släktromaner av växlande
värde: ”Karin Brandts
dröm” (1904),
”Bröderna Mörk” (1906),
”Den gamla herrgårds-
allén” (1908) och ”Thora” (1909). G. författade
även några populära teaterstycken, dels harmlösa
lustspel, ss. ”Aldrig i lifvet” (1890) och ”Stiliga
Agusta” (1908), dels burleska allmogepjäser, ss.
”Per Olsson och hans käring” (1894) och ”Lars
Anders och Jan Anders” (s. å.). Nämnas må
även sagospelet ”Stor-Klas och lill-Klas” (1908).
— G. var under åren kring sekelskiftet Sveriges
måhända mest läste författare. Hans sista år
förbittrades av de rasande angrepp, som Strindberg,
särskilt i ”Svarta fanor”, riktade mot honom.
G:s författarskap har numera blivit nästan helt
bortglömt. — Litt.: M. Johnsson, ”En åttitalist”
(1934).
2) Gustaf (Gösta) af G., den föreg:s son,
målare och författare (f. 1888 22/s). Som ung
bosatte sig G. i Norge och har efter ett par försök
att skriva på svenska — berättelserna ”Krigare
och björnjägare” (1916) och ”Finska bataljonen”
(1918) — helt övergått till norska språket. Utom
vildmarks- och folklivshistorier som ”Ormgutten,
Roald og jeg” (1922), ”Inger” (1924) och
”Para-disdage i Storevik” (1925; sv. övers. 1926) med
forts. ”Ongene og vi to i Storevik” (1937; sv.
övers. 1941) har han utg. flera romaner,
däribland den uppmärksammade ”Iva Storgaarden”
(1926; sv. övers. 1933).
3) Carl Fredrik Ragnar af G., den föreg:s
sysslings son, ingenjör, författare (1901—46),
civilingenjörsexamen vid Tekniska högsk. 1925,
disponent vid familj ebruket Rockhammar 1928—
29, verkst. dir. 1929—34, anställd i Gebers förlag
1937—45. G. debuterade 1934 som förf, med
dikt-saml. ”Livets väg” och utg. sedan en rad
välkom-ponerade och elegant skrivna romaner om
äktenskap och kärlek i svensk över- och medelklass, ss.
”En brukshistoria” (1935), ”Lill” (1941), ”Detta
edert förbund” (1943).
Geirangerfjorden [gä^raqarfjöran], för
naturskönhet berömd fjord i v. Norge, Möre
fylke, bildar en inre utgrening av
Sunnylvsfjorden, Storfjordens s. arm. Kantas av branta, 1,000
m höga fjällväggar. Från dess inre går en livligt
trafikerad turistväg till Gudbrandsdalen.
Geirröd [gä’jr-]. 1) I Snorres Edda en jätte,
som dräptes av Tor. — 2) Fornnordisk
sagoko-nung, se Grimnismal.
Geisa, ty. form för namnet Géza (se d. o.).
Geiserik [gai’-], se Gaiserik.
Geisha [géi’/a], jap., de japanska sångerskor
och danserskor, som i tehus, vid samkväm o. s. v.
uppträda till gästernas nöje. Geishahusen stå
under myndigheternas kontroll samt äro musik- och
dansskolor på samma gång som internat.
Géi’son, grekiskt namn på kranslist.
Geisslerrör [gåi’slar-], efter
instrumentmaka-ren Heinrich Geissler (1814—79) i
Bonn uppkallade urladdningsrör av växlande form
med insmälta metallelektroder, innehållande någon
förtunnad gas. G. begagnas särskilt för
undersökning av gasspektra.
Geist [gäist], ty., ande, själ, inspiration,
eldighet.
Geist [gäist], Christian, tysk musiker
(d. 1711), anställd i sv. hovkapellet 1670—79. G.
var en av det dåtida Sveriges främsta
kompositörer ; efter 1679 organist i Köpenhamn.
Geitel [gäi’tal], Hans, tysk fysiker (1855
—1923), prof, i fysik i Braunschweig. G. utförde
(huvudsaki. tills, m. J. Elster) värdefulla
undersökningar av luftelektriciteten, av fotoelektriska
effekten och av radioaktiviteten i atmosfären.
Gejd (av eng. guide, ledare), anordning för
att styra fram- och återgående maskindelar i
deras rätliniga rörelse, t. ex. tvärstycket på en
kolvmaskin. G. kan ha många växlande former,
ss. fasta plan, linjaler, skenor el. kolonner,
utefter eller mellan vilka den styrda maskindelen
löper. Även ledskenor för hisskorgar kallas
gej-der.
Gejrot, Claes Joel, industriman (f. 1895
e/2), bergsingenjör 1922, hyttingenjör och kemist
vid olika företag i Tyskland 1922—23,
maskiningenjör vid ab. Bofors 1923,
överingenjörsassis-tent där 1931, överingenjör vid oy. Vuoksenniska,
Finland, 1933 och dess tekniske chef 1937, verkst.
dir. vid Svenska skifferolje ab. sedan 1941. G.
har i facktidskr. publicerat ett flertal artiklar, be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
