Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gerle, Bo - Gerleman, Gillis - German, Sir Edward - Germandö - Germaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
875
Gerleman—Germaner
876
sjukhuschef vid S:t Lars sjukhus i Lund 1950.
G. har utg. arbeten i psykiatri och rättspsykiatri,
bl. a. gradualavh. ”Mordbrännare, en
kriminal-psykologisk studie på grundval av ett svenskt
rättspsykiatriskt material” (1943).
Gerleman, John G i 11 i s Harry, teolog (f.
1912 27/a), teol. lic. i Lund 1941, fil. lic. s. å.,
doc. i GT:s exegetik 1942, teol. dr 1943» t.f.
prof. 1945—49, prof. 1949. G. har i sin
forskning huvudsaki. ägnat sig åt textkritiska problem.
Bland hans skrifter märkas ”Zephanja
textkri-tisch und literarisch untersucht” (1942) och
”Studies in the Septuagint” (2 bd, 1946).
German [d^man], Sir Edward, engelsk
tonsättare (1862—1936). Han vann en rad
framgångar företrädesvis som operettkompositör i
Sullivans anda. G. har även framträtt med
symfonier och symfoniska dikter; särskilt har han
satt musik till Shakespeares dramer.
Germandö, ö utanför Luleå med två fyrar på
s. ö. sidan.
Germaner (namnet av oviss betydelse), en
huvudgren av den indoeuropeiska folkgruppen.
Det område, där g. utvecklade sin särkaraktär
(”det germanska urhemmet”), var n. Tyskland
mellan Elbe och Oder samt Danmark och
sydligare delen av Skandinaviska halvön med Öland och
Gotland. Redan tidigt trängde g. fram längs s.
östersjökusten ö. om Oder t. o. m. högra
Weich-selstranden. Småningom utbildade sig härvid
inom g. tre olika folkgrupper:
nordgermaner i n., västgermaner v. om Oder
och östgermaner ö. om Oder.
Västgerma-nerna utbredde sig i v. till Rhen och i s. till
övre Donau samt undanträngde el. underkuvade
den keltiska befolkningen. Utlöpare av dessa
rörelser voro i ö. bastarnernas, i v.
cimbrernas och teutonernas
vandringar in på romerskt område under 2:a årh.
f. Kr.
Under 1 :a årh. f. Kr. började västgermanerna
söka slå under sig även Gallien el. landet v.
om Rhen. Caesars uppträdande i Gallien 58—
50 f. Kr. hindrade g. att bemäktiga sig detta
land, vilket i stället nu blev en romersk
besittning och som sådan för århundraden ett bålverk
mot g:s framträngande västerut. Under
Augus-tus och Tiberius sökte romarna fåfängt
underkuva germanfolken mellan Rhen och Elbe.
Under Arminius hävdade g. sin självständighet,
och den romerska påtryckningen framkallade ny
utbredning av germansk nationalitet, i det att
markomannerna 8 f. Kr. utvandrade från
landet mellan Main och Donau till det av
keltiska boj er bebodda Böhmen. Rhen och Donau
bildade sedan i stört sett romerska rikets gräns
mot det ”stora Germanien” (Germania magnd).
För att trygga gränsen skapade romarna en
omsorgsfullt genomförd försvarsorganisation
längs Rhen ned till Donaulinjen (agri decumates).
Sedan den germanska folkfloden tills vidare
hejdats, uppstod mellan romerska riket och g.
en livlig förbindelse, vilken utan att tillintetgöra
g:s nationella egenart var av stor betydelse för
deras utveckling. Romerska köpmän gåvo sig in
i landet ö. om Rhen och n. om Donau, och g.
togo i stor mängd tjänst i Roms härar.
Romerska mynt och industrialster spredos bland, g.
i Mellaneuropa och vandrade genom byteshandel
folken emellan ända upp till Skandinavien.
Det dröjde emellertid ej länge, förrän g:s
vandringslust åter gjorde sig gällande. I 2:a
årh. e. Kr. bröto östgermanerna (burgunder,
gepider, goter, rugier och vandaler) upp från
Oder—Weichselområdet, som i stället besattes
av slaver, och tågade liksom förut
bastar-nerna ned mot s. ö. (goterna ända till Svarta
havet). Härigenom åstadkoms den väldiga
rörelse bland germanfolken i Mellaneuropa, som
börjar med markomannerkrigen och vars
slutakt, den s. k. stora folkvandringen,
ledde till västromerska rikets fall och förde g.
ut över hela v. och s. Europa, ja, ända till n.
Afrika. Några av de vandrande folken dukade
därvid under, ss. vandalerna i n. Afrika och
östgoterna i Italien. Andra, ss. 1 a n g o b
årder n a i Italien, västgöterna i Spanien,
frankerna och burgunderna i
Gallien (Frankrike), uppblandades med den äldre
romerska el. romersk-keltiska befolkningen och
gåvo därigenom upphov till Europas romanska
folk. I huvudsak oblandad germansk nationalitet
förblev rådande i de skandinaviska länderna, i
Tyskland, i Nederländerna, i flamska Belgien,
i England och i tyska Schweiz. På 800- och
900-talen ägde en utvandring rum från
Skandinavien, som förde germanska folkelement till
Normandie, Neapel—Sicilien och Ryssland utan
att dock i dessa länder kunna genomföra någon
varaktig förändring i folkstocken. I nyare tid
har slutligen en germansk folkvandring försiggått
genom emigrationen (förnämligast från England,
Tyskland och Skandinavien) till Nordamerika
och Australien, vilka därigenom till stor del
germaniserats. Å andra sidan har i samband
med 2:a världskrigets omvälvningar g. trängts
västerut från av dem tidigare behärskade
områden i Polen, Tjeckoslovakien och ö. Tyskland.
Liksom alla indoeuropeiska folk ha g. en gång
stått på släkt- el. ättsamhällets ståndpunkt. Spår
därav funnos kvar ännu under historisk tid.
Jordegendomen ansågs som släktens gemensamma
tillhörighet. Tacitus omtalar, att i krig varje
ätt utgjorde en avdelning för sig. Om en person
förfördelades, voro hans fränder skyldiga att
hjälpa el. hämnas honom gentemot ej blott
vålds-verkaren utan även dennes fränder; härigenom
uppstodo, i synnerhet vid dråp, blodiga ättfejder.
Statsmaktens stärkande mildrade
ättmotsättningarna. De äldsta germanska statsbildningarna
voro jämförelsevis små. Hos alla germanska folk
utövades statsmyndigheten av en folkförsamling,
tinget, som bestod av alla helfria män.
Deltagarna infunno sig beväpnade och gåvo ”med
vapenbrak” sin mening till känna. På tinget
beslöts om krig och fred samt övriga
gemensamma ärenden. I allm. utbildades lagen hos g.
genom prejudikat (”sedvanerätt”). Vid
dömandet biträddes tingsmenigheten av lagkloka män.
Hos västgermanerna var på Tacitus’ tid
lands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
