Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germanicus Iulius Caesar - Germanin - Germanisera - Germanism - Germanist - Germanium - Germano- - Germanska rasen - Germanska språk - Germansk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
879
Germanin—Germansk rätt
880
Agrippina d. ä. Som
fältherre i Gallien
stillade han ett myteri
bland trupperna efter
Augustus’ död (14
e. Kr.) och avböjde
deras anbud om
kej-sarvärdigheten. Han
framträngde sedan
långt inåt Germanien
och besegrade
Armini-us nära Weser. G.
hemkallades av
Tibe-rius, då fälttågen,
trots stora offer, ej
medförde bestående vinning, firade år 17 triumf
och sändes sedan till Asien men dog redan år
19. G. var framstående talare och skald.
Germanin (”Bayer 205”), ett av Bayers
Farb-stoffwerke 1920 framställt kemoterapeutiskt
medel, verksamt mot den tropiska sömnsjukan
liksom mot vissa andra trypanosomsj ukdomar.
Ämnet är en komplicerad förening av aromatiska
aminer, aminosulfonsyror och urinämne.
Germanisèra, förtyska.
Germani’sm, tyskt ord el. tysk ordvändning,
som brukas i ett icke-tyskt språk.
Germani’st, forskare i germanskt (tyskt)
språk, litteratur el. fornhistoria. — G e r
matt i s t i k, det vetenskapliga studiet av germanskt
språk el. kulturliv.
Germänium, Ge, ett av C. Winkler 1885 i
mineralet argyrodit (från Freiberg) upptäckt
2-och 4-värdigt grundämne, förutsagt av
Mendele-jev redan 1872 under namnet ”ekasilicium”.
Atomnummer 32, atomvikt 72,00, spec. v. 5,35.
Germano- (av lat. Germänus, tysk), tysk-,
i sammansättningar, t. ex. germanofil,
tyskvän, germano f o b 1, tyskhat.
Germanska rasen, vetenskapligt oriktigt men
ändå ofta förekommande uttryck, nyttjat dels för
att beteckna folken med germanskt språk, vilka
ingalunda utgöra en enhetlig ras, dels för att
beteckna nordiska rasen.
Germänska språk, det allmännast antagna
gemensamma namnet på de språk, som talas
och talats av germanska folk, skandinaver,
holländare (och flarn ländare),
friser, engelsmän och tyskar samt
många utdöda, med dem nära besläktade folk.
Den germanska språkfamiljen är en gren av
den stora indoeuropeiska språkstammen. Den
indelas bäst i tre grenar: den nordgermanska
el. nordiska, innefattande svenska, danska,
norska och isländska, den östgermanska
(el. gotiska), med gotiska, vandaliska,
bur-gundiska m. fl. utdöda språk, och den
väst-germanska, som omfattar tyska (med
lågtyska), holländska, frisiska och engelska. Många
egendomligheter känneteckna g. till skillnad från
besläktade indoeuropeiska språkfamiljer. En av
de märkligaste är konsonantisk 1 j u d s k r i
d-n i n g, varigenom t. ex. latinskt g, d, b
mot
svara germanskt k, t, p, medan lat. k, t, p
motsvara germanskt h (ch), p (th), f. Inom
vokalsystemet kan påpekas den samgermanska
övergången av indoeuropeiskt ä till ö (jfr lat. mäter,
fnisl. mööir, sv. moder). Den strängt
regelbundna utveckling a v 1 j u d e t fått i de starka
verben, den svaga verbböjningen och den svaga
adjektivböjningen äro andra germ.
språkegen-domligheter. — I Danmark säges ibland
go-tiske sprog i st. f. g. Engelsmännen tala
om teutoniska (teutonic) språk men
även germanic; hos dem är german oftast
liktydigt med tysk. — Litt.: En sammanfattande
framställning av den germanska filologien och
alla dess underarter föreligger i H. Pauls
”Grundriss der germanischen Philologie” (2:a
uppl. 1897—1900; 3:e uppl. 1911 ff.), som även
ger en utförlig bibliogr. En sammanfattande
grammatik är J. Grimm, ”Deutsche Grammatik”
(nytr. 1870—98). Kortfattade handböcker: H.
Krahe, ”Germanische Sprachwissenschaft” (2 bd,
1942) och T. E. Karsten, ”Germanerna” (2:a
uppl. 1927).
Germansk rätt. Enl. de äldsta historiska
källorna voro visserligen germanerna delade i
en mängd smärre och större folk och stammar,
men mellan dessa fanns dock stor likhet i
religion och sed, i ekonomiska, sociala och
politiska förhållanden; inom rättslivet
återspeglades detta i rättsseder och rättsbud, som i
huvuddrag synas ha visat en enhetlig prägel och
därför sammanfattas under beteckningen germansk
rätt. Denna rätt var urspr. folkets, icke landets,
rätt och byggde framför allt på familjen, ätten,
byalaget o. a. personliga bildningar. Rätten, som
äldst var oskriven, utvecklade sig i normala fall
i fråga om sina huvudgrunder urspr.
sedvane-rättsligt och nästan omärkligt i samband med de
allmänna kulturförändringarna, ehuru det icke
kan antagas, att rätten ens urspr. skulle vid sin
utveckling ha varit undantagen från personliga
brytningar och viljeinsatser. Med tiden blir
medveten lagstiftning av allt större betydelse, ofta
utövad av kungamakten. En motsats mellan
kunglig och folklig rätt framträder. Inflytelser
från romersk och kanonisk rätt framträda,
tidigast och starkast i de germanska stater, som
lågo närmare dessa rättssystems huvudhärdar.
Från omkr. år 500 börjar man nedskriva
germanska folkrätter. Redan de äldsta avvika i
många delar från varandra och visa spår av
kunglig lagstiftning och främmande inflytande.
Av dessa folkrätter äro två avfattade för
fran-kerna, Lex Salica (omkr. 500—550) och Lex
Ripuaria (omkr. 550—800), och en för saxarna,
Lex Saxonum (omkr. 800). Langobardernas rätt
sammanfattades i Liber edictus (omkr. 650—750).
Västgöternas äldsta bevarade lag är Codex
Euri-cianus (omkr. 475). Se vidare Nordisk rätt. —
Litt.: K. v. Amira, ”Grundriss des germanischen
Rechts” (3:e uppl. 1913); R. Schröder,
”Lehrbuch der deutschen Rechtsgeschichte” (7:e uppl.,
utg. av E. v. Künssberg, 1932); H. Brunner,
”Grundzüge der deutschen Rechtsgeschichte”
(8:e uppl. 1930).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
