Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glas - Glaskonstens historia - Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
Glas
38
I Venedig återuppväcktes Europas
glasindustri genom bysantinska impulser. Under 1400-talet
stimulerades glastillverkningen genom en
avsevärd invandring av glasarbetare från
Konstan-tinopel. Då tillverkades pokaler och kannor i
tunga former av emalj målat och förgyllt g. ;
vid seklets slut ansågs det venetianska
kristallglaset som den förnämsta produkten.
Renässansen inverkade på glasens formgivning och
dekorering, och under 1500- och 1600-talen upplevde
Venedigs glasindustri sin konstnärligt lyckligaste
tid. G. pryddes ofta med pålagda glasband,
rosetter o. dyl., ibland med fria utsprång, ss. på
de s. k. f 1 y g e 1 g 1 a s e n. Omtyckta voro även
det opakt marmorerade g., det vita m j ö 1
k-glaset, millefiori- samt framför allt
filigran-el. t r å d g 1 a s e t. Slipning och gravering
brukades på grund av g :s tunnhet ej mycket.
Spegelglastillverkningen utvecklades så, att Venedig
helt behärskade världsmarknaden under 1500—
1600-talen. Fönsterglas, ljuskronor och
glaspärlor tillverkades även i stor utsträckning. Under
1700-talet började framför allt Böhmens
glasindustri konkurrera med Venedig, och då den
allmänna smakriktningen vände sig mot de tyngre,
slipade tyska glasen, kunde Venedig ej hålla
stånd.
Under 1700-talet övergår ledningen i
glastillverkningen till de schlesiska hyttorna, och här
taga sig de olika stilriktningarna uttryck i den
ornamentala utsmyckningen. Formerna ha
däremot i det stora hela standardiserats. — 1674
upprättades en glashytta i Potsdam, där man
förutom pokaler med slipad dekor utförde ett s. k.
rubinglas av en klart djupröd massa. — I
Europas övriga länder efterbildades under 1600- och
1700-talen tillverkningarna från de ledande
platserna, utan att någon mera betydande insats
gjordes, förrän de fasettslipade g. mot slutet
av 1700-talet från England utfördes i
marknaden. Denna slags slipning utvecklades till
synnerligen rika mönster, vilka mot 1800-talets slut
nådde sin höjdpunkt. Omkr. 1900 hade
emellertid É. Gallé i Nancy och L. Tiffany i New York
sökt på andra vägar en förnyelse av glaskonsten,
den förre genom att i en över fångsteknik
framställa egenartade g. med en rik, naturalistiskt
uppfattad vegetabil dekor, medan den senare
tillverkade elegant formade föremål av en tunn, i
färger skiftande massa.
Under 1900-talet har Tjeckoslovakien på
glasfabrikationens område intagit en framstående
plats. Även i andra länder har glaskonsten
upplevt en förnyelse, som är mer el. mindre
influerad av de gamla formerna. Till de mera
egenartade bland nutidens franska glaskonstnärer
hör M. Marinot, som arbetar i ett tjockt, massivt
material och med en utsmyckning, som ligger
huvudsaki. i själva massans underbara
behandling. I Frankrike märkes även R. Lalique. I
Venedig framträder särsk. firman Venini, där
svenskan Tyra Lundgren varit verksam.
I Sverige funnos glasblåsare redan under
1400-talet. 1641 erhöll Melchior Jung privilegier på
tillverkning av g. efter holländsk och fransk
modell. Bruket nedlades 1678; sonen G. Jung
anlade 1688 på Södermalm ett nytt bruk, som
utsattes för en svår konkurrens av det nya
glas-och kristallbruk, vilket 1676 grundlagts på
Norrmalm av en italiensk äventyrare, G. B.
Scapitta. Denne visade sig oduglig och fick
rymma ur landet. 1682 utarrenderades bruket
till Balthasar Grill, som 1688 flyttade det till
Kungsholmen, där det ägde bestånd till 1815.
I början hämtades förebilderna främst från
Venedig ; berömda äro pokaler med Karl XI :s och
Ulrika Eleonoras krönta monogram
utmodelle-rade i skaftet. Men snart arbetades i bömiskt
maner med slipade och graverade glas.
Frihetstidens strävanden att skapa en svensk industri
blevo även av betydelse för glastillverkningen.
En mängd nya glasbruk grundades, av vilka flera
ännu äro i gång. De viktigaste voro Limmared
(1740), Kosta (1741) och Göteborg (1762).
Yngre är Reijmyre (1808). Under 1700-talet
arbetades länge med de traditionella
barockformerna med moderniserad rokokodekor, men vid
seklets slut segrade den gustavianska stilen.
Under 1800-talets senare år koncentrerades
glastillverkningen till Småland, där ett flertal
bruk nu uppstodo för fabrikation av fönsterglas
och enklare hushållsglas. Bland dessa kom
Orrefors (grundat 1898) att senare intaga ett särsk.
framstående rum som det bruk, vilket gått i
spetsen för den förnyelse på glastillverkningens
område, som Sverige fått uppleva. Genom en
förstående ledning, som anställde konstnärerna
S. Gate och E. Hald, har Orrefors-glaset arbetat
sig fram i främsta ledet och vunnit ett stadgat
rykte på världsmarknaden. Produktionen består
dels av enkla standardiserade nyttighetsglas i
god utformning och till billigt pris, dels rena
lyxföremål, tidigare oftast graverade, senare,
när konstnärerna V. Lindstrand och E. öhrström
anställts vid bruket, ofta utförda i
överfångs-teknik, s. k. graalglas och arielglas. Även
dekorativt utsmyckade fönster och reliefer samt
praktfulla ljuskronor ha utförts. Vid Kosta
arbetade E. Ollers med stor framgång genom
frambringande av enklare g. av en rustikare
form än de, som kommo från Orrefors. Senare
ha vid bruket flera konstnärer varit anställda,
t. ex. E. Dahlskog och E. Bergh, som utfört
enkla och vackra nyttighetsglas. Edvard och
Gerda Strömberg på Strömbergshyttan ha
specialiserat sig på servisglas. Bland andra svenska
glasbruk, som fortfarande äro verksamma,
märkas Eda och Reijmyre, där bl. a. Monica Bratt
arbetat.
Litt.: R. Dralle & G. Keppeler, ”Die
Glasfabrikation” (2 bd, 2:a uppl. 1926—31); H.
Thiene, ”G.” (2 bd, 1931—39, amer. nytr. 1944);
S. R. Scholes, ”Modern glass practice” (1946).
— M. Eidem, ”Berättelser ur den äldre
glasindustriens historia” (1912); ”Förteckning över
M. Eidems samling av böcker rörande g. och
glastillverkning” (ny uppl. 1923); A. Kisa,
”Das G. im Altertume” (3 bd, 1908); R.
Schmidt, ”Das G.” (2:a uppl. 1922); H. Schulz,
”Die Geschichte der Glaserzeugung” (1928);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>