Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gonorré, dröppel - Gontjarov, Ivan Aleksandrovitj - Gonzaga, släkt - González-Bravo, Luis - Gonäs - Gooch, George Peabody
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Gontjarov—Gooch
118
tarmens och ögats samt i kroppens inre. Efter
en inkubationstid av 3—4 dagar börja
sjukdomssymtomen inställa sig. De utgöras av sveda och
smärta vid urineringen samt i uppkomsten av
en i början slemmig flytning, som snart blir
tjock och varliknande. Ofta går sjukdomen utan
behandling över i ett kroniskt stadium. Hos
båda könen är det komplikationerna, som göra, att
g. kan medföra de allvarligaste faror för
individen och spela en socialt ödeläggande roll. Hos
mannen sprider sig g. ofta till de bakre delarna
av urinröret. Vid denna lokalisation förefinnes
fara för att sjukdomen skall gripa över till
blås-portkörteln, sädesblåsorna, testikeln el. bitestikeln.
Även om sjukdomen i dessa körtlar läker ut,
kvarstå mången gång sterilitet o. a. rubbningar
av de sexuella funktionerna. Om g. håller sig
kvar i främre delarna av urinröret, kan den
framkalla förtjockningar i slemhinnan och
bindvävs-bildningar, som vid skrumpning åstadkomma
förträngningar, strikturer, som utgöra hinder för
den normala urineringen. — Hos kvinnan ger
urinrörsdröppeln samma symtom som hos
mannen, men de äro i regel mindre häftiga.
Inflammationen kan emellertid gripa över på livmodern
och medför då som regel allvarliga symtom:
riklig flytning, smärtor, tryckömhet, feber. Från
livmodern kan processen sprida sig vidare genom
äggledarna till äggstockarna och bukhinnan.
Frånsett att kvinnan genom detta lidande i mer el.
mindre hög grad invalidiseras, minskas el.
upp-häves alldeles hennes möjlighet att bli havande.
— Ändtarmens slemhinna kan angripas av g.,
vanligare hos kvinnor än män. ögongonorré kan
överföras direkt el. indirekt. Direkt smitta kan
ske under förlossning, då fostret under sin
passage genom födselvägarna kommer i direkt
kontakt med en gonorréinfekterad slemhinna. G. i
ögat kan medföra fullständig blindhet. — Från
varje lokalisation av g. kan smittämnet spridas in
i blodvägarna och orsaka en allmänsjukdom. Från
blodbanorna kan sedermera infektionsämnet
lokalisera sig till olika organ och vävnader. En
vanlig angreppspunkt utgöra lederna, varvid
oftast knäleden angripes. En fruktad lokalisation
är i hjärtats inre hinna (endocardium), då
dödlig utgång är regel.
Det effektivaste medlet vid behandling av g.
är nu penicillin, som i okomplicerade fall snabbt
medför läkning, ev. efter upprepad kur. I
komplicerade fall använder man dessutom
sulfapreparat, ofta samtidigt med feberbehandling. Om
misstanke föreligger, att smitta skett, kan i
förebyggande syfte antiseptiska medel användas
lokalt. Ett ex. på detta är den obligatoriska
behandlingen av nyföddas ögon med lapislösning.
— Genomgången g. medför icke immunitet.
Gontjarov [gant/aråT], Ivan
Aleksan-drovitj, rysk författare (1812—91). Son till
en förmögen köpman i Simbirsk, blev G. efter
studier vid Moskvas univ. först tjänsteman i
finansministeriet, sedan censor, en ämbetskarriär,
som blott avbröts av en världsomsegling, i vilken
han deltog som sekr. vid en beskickning till Japan.
Förutom en frisk och underhållande skildring av
denna färd —
”Fregatten Pallas” (1858)
— författade G. eg.
endast tre romaner,
samtliga högst
betydande och
omdiskuterade :
”Obykno-vennaja istorija” (En
alldaglig historia ;
1847), ”Oblomov”
(185S—59; sv. övers.
1887 och 1923) och
”Obryv”
(Bråddjupet; 1869), alla
behandlande den ryska
kulturmänniskans oförmåga att komma till rätta
med livet. Viktigast är ”Oblomov”, ett av den
ryska litteraturens klassiska verk; dess hjälte,
en rik godsägare, som trots begåvning och goda
initiativ förspiller sitt liv i ofruktbart drömmeri,
representerar både tidens försumpade
godsägarklass och de egenskaper i det ryska lynnet, som
efter honom kallas oblomovsjtjina, ”oblomoveri”:
oföretagsamheten, passiviteten. — Fr. monogr. av
A. Mazon (1914), ry. av E. A. Ljatskij (3:0
uppl., 1920).
Gonzaga [gåntsa’ga], italiensk furstesläkt,
som i olika linjer härskat i Mantova 1328—1708,
från 1433 som markgrevar och från 1530 som
hertigar. Av ättens många sidogrenar märkas
den markgrevliga i Luzzara (utdöd 1794), de
hertigliga i Guastalla (utdöd 1746), i Castiglione
(utdöd 1819) och G.-Nevers (utdöd 1708).
Francesco III (d. 1519) i Mantova
beskyddade litteraturen; hans gemål var den ryktbara
Isabella d’Este (d. 1539; jfr Este). Då
huvudlinjen i Mantova utgått 1627, utbröt
mantovans-ka tronföljdskriget (1628—30). Carlo I (d.
1697) av franska grenen G.-Nevers fick
Mantova; hans ätt utgick 1708. Till släkten hörde
den sköna och fromma Giulia G. (1513—66),
som slöt sig till Juan de Valdès. Ättens siste
manlige ättling, furst Ferrante G., dog 1916. —
Litt.: S. Brinton, ”The G.” (1927).
Gonzålez-Bravo [gånba’läb-bra’o)å], L u i s,
spansk politiker (1811—71). Han var urspr.
advokat, sedan radikal tidningsredaktör, övergick
1841 plötsligt till de moderata och var 1843—44
ministerpresident. 1864—65 och 1866—68 var G.
inrikesminister under Narvaèz och blev vid
dennes död (april 1868) åter ministerpresident.
Regeringens reaktionära politik framkallade
septemberrevolutionen 1868, då den störtades.
Gonäs, samhälle i Ludvika landskommun i
Dalarne.
Gooch [göt/], George Peabody, engelsk
historiker (f. 1873). G:s främsta
forskningsområde är den moderna politiska historien. Bland
hans arbeten på detta område kunna nämnas
”His-tory of modern Europé 1878—1919” (1923) och
”Before the war. Studies in diplomacy” (2 bd,
1936—38). Ett särskilt intresse har G. ägnat
Tysklands väg fram till stormaktställning vid
1 :a världskrigets utbrott, ett intresse, som
resulterat bl. a. i arbetena ”Germany and the French
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
