Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotland - Förhistoria och historia - Det fasta försvaret - Konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Gotland
148
mästare Konrad von Jungingen 1398 till G. sände
en styrka, som fördrev vitalianerna och
ockuperade ön. Drottning Margareta löste 1408 till sig
G. mot 9,000 rosenobler (”Gotlands lösen”), en
summa, vartill varje hushåll i de svenska
landskapen lämnat bidrag. G. lades dock under danska
kronan. Erik av Pommern anlade 1411 i s. v.
hörnet av Visby stad en väldig fästning, Visborgs
slott, som behärskade hamn och stad samt i
långa tider var en skräck för sjöfarten på
Östersjön. Erik, som bosatte sig på Visborg 1436,
idkade där sjöröveri till 1449. En av Karl
Knutsson utsänd expedition (1448—49) blev utan
resultat. Visborgs slott fortfor att vara ett
sjö-rövarresidens under de danska länsherrarna Olof
och Ivar Axelsson Tott (1449—87) samt under
Kristian II :s djärve amiral Sören Norby (1517
—24). Gustav I :s stora expedition 1524 för att
återtaga G. misslyckades, och i Malmö recess
s. å. bestämdes, att tvistefrågan om G. skulle
underkastas skiljedom, men någon sådan kom ej till
stånd, och ön stannade hos Danmark. Genom
Brömsebrofreden (1645) återkom G. till Sverige.
Den långa perioden under danskt välde hade
för-danskat befolkningen, och särskilt prästerskapet
var svenskfientligt. Införandet av svenskt språk
och svenska seder gick därför långsamt. Vid
drottning Kristinas tronavsägelse 1654 blev G.
ett av hennes underhållsländer. Under kriget med
Danmark 1675—79 var G. från 1676 besatt av
danska trupper; alla svenska präster och
ämbetsmän bortfördes och ersattes med danska. Efter
freden 1679 började åter försvenskningsarbetet,
särskilt under ledning av superintendenten
Hakvin Spegel (1680—85). När det stora nordiska
kriget utbröt 1700, var G. nästan alldeles
försvarslöst. Först 1710 ditsändes generalmajor
Sparrfelt och bildade ett slags lantvärn. Men vid
ryssarnas landstigningar 1715 och 1717 visade sig
bönderna fega och odisciplinerade, och ön skulle
sannolikt ha gått förlorad, om ej ryssarna
bort-skrämts av rykten om svenska örlogsfartygs
annalkande. Den påbörjade försvarsorganisationen
fick sedan under 1700-talet förfalla; april—maj
1808 kunde därför en liten skara ryssar utan
motstånd ockupera ön; de fördrevos genom
ankomsten av en svensk eskader med
landstignings-trupper. Denna händelse gav 1811 anledning till
upprättandet av Gotlands nationalbeväring.
Sverige kunde under Krimkriget ej hindra, att
västmakternas flottor togo sin station i Fårösund.
Det fasta försvaret. Danskarna hade 1679 före
sin avfärd börjat rasera Visbys försvarsverk. Då
Visby ej längre kunde användas till stödjepunkt
för G :s försvar, anbefalldes 1682 fullständig
rase-ring av dess befästningar. 1711 började vid Slite,
därefter kallat Karlsvärd,
Enholmsbefäst-ningen upphjälpas, men denna fästning blev
aldrig färdigbyggd, och 1788 beslöts att slopa den.
Upprepade gånger föreslogs att befästa Slite,
men först 1853 började där Enholmens
batteri byggas. 1885 byggdes tre batterier
till skydd för Fårösunds hamn. 1899 års riksdag
beviljade medel, och 1903 påbörjades anläggandet
av permanenta och halvpermanenta befästningar
(färdiga under 1 :a världskriget) vid Tingstäde.
Enl. 1936 års försvarsordning ha ytterligare
anläggningar utförts vid Fårösund samt under 2 :a
världskriget en del befästningar vid kusterna.
Samtliga befästningsanläggningar bilda Gotlands
kustart-försvar.
Konsthistoria. Medeltidens kyrkliga
konst på G., rikare än något annat svenskt
landskaps, är konstnärligt och
utvecklingshisto-riskt av största intresse. Öns byggnads- och
bild-huggarkonst har visserligen mottagit impulser
från olika håll men även varit livgivande för
kringliggande länders konst. — Rester av
stavkyrkor finnas bl. a. i Hemse och Guldrupe.
Träarkitekturens ornamentik är besläktad med
utsmyckningen av vissa bildstenar och runstenar.
På några ställen finnas lämningar av stenkyrkor
från 1000-talet. Öns stensorter, kalksten och
sandsten, ha lämpat sig utmärkt för byggnads- och
skulpturändamål. Hegvald, känd som mästare till
ett flertal dopfuntar från omkr. 1100, var som
skulptör delvis beroende av traditionerna från
vikingatiden. Fardhems kyrkas koravdelning, ett
märkligt ex. på den äldre gotländska
stenkyrko-arkitekturen, har en portal med omfattning av
stenreliefer, påminnande om Hegvalds arbeten.
Under noo-talets första hälft gjorde sig
lombar-diska stilinflytelser gällande via domkyrkobygget
i Lund, varom Hablingbo kyrkas nordportal
vittnar, men de österländska förbindelserna gåvo
periodens skulptur och måleri övervägande
bysantinsk karaktär, så t. ex. i fasadreliefer och
triumf-bågskrucifix i Vänge kyrka samt murmålningar i
Garde och Källunge kyrkor.
De äldsta stenkyrkorna bestodo av halvrund
absid, kvadratiskt kor och rektangulärt,
enskep-pigt långhus samt ibland torn i väster;
koravdelningen hade valv av kalkstensflis, långhuset platt
innertak av trä el. synliga takstolar. Få
absidkyrkor äro bevarade, ty i regel ha kyrkorna på
G. ombyggts en eller flera gånger. De
framgrävda grundmurarna i S :t Clemens’ ruin i
Visby åskådliggöra, hur större och tidsenligare
anläggningar undan för undan fått ersätta de äldre.
Cistercienserna, grundläggarna av klostret i Ro-
Ruin av Roma klosterkyrka.
Ur G. Näsström, ”Forna dagars Sverige”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
