Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravitationskonstant - Gravitera - Gravitet - Gravkult - Gravlax - Gravlund, Thorkild - Gravor - Gravplats - Gravplundring - Gravrannsakning - Gravskick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Gravitera—Gravskick
226
mogena sfärer påverka varandra, som om sfärens
massa vore koncentrerad i dess medelpunkt.
Gravitera (fr. graviter), till följd av
gravitationslagen attraheras till en viss punkt; luta åt,
gå till mötes.
Gravitèt (lat. gra vitas), värdighet, högtidligt
allvar. — Adj.: Gravitétisk.
Gravkult, se Gravskick och Dödskult.
Gravlax. För att bereda g. bör man helst ha
feta laxar på c:a 4 kg. Laxen skäres upp i
ryggen, befrias från rygg- och sidoben. Fiskfileterna
ingnidas med en blandning av salt, socker och
salpeter och läggas i press med köttsida mot
köttsida och skinnsida mot skinnsida.
Gravlund, T h o r k i 1 d, dansk författare
(1879—1939), född på den västsj älländska
halvön Reersö, vars gammaldags seder äro
grundmotivet i hans omfattande författarskap. Bland hans
böcker om seder och tänkesätt i de danska
landskapen märkas ”Dansk folkekarakter” (1919) och
de rent skönlitterära ”Öen” (1903), ”1 gamle
Essinge by” (1905), ”Sognet” (1915), ”Vejrgabet”
(1917) och ”Nilavs” (1918), som bilda en trilogi,
G:s förnämsta, ”Herredet” (1919), ”Voksebro”
(1923), ”Vætterne” (1926) , ”Ransmænd om
Samsö” (1929), ”Vejrets Folk” (1937). Jfr J.
Landquist, ”Det levande förflutna” (1919).
Gravör, se Smäck.
Gravplats, se Gravbrev.
Gravplundring, se Griftefrid.
Gravrannsakning, undersökning, som, när av
någon anledning (reparation, plantering o. dyl.)
gravar i en kyrka el. på en kyrkogård måste
rubbas el. ändras, anställes för att utröna, vilka
gravarnas ägare äro. Över gravar, till vilka
äganderätt ej kan styrkas, förfogar församlingen.
Gravskick. I fråga om gravanordningen
under förhistorisk tid skiljer man på gravar med
och utan synliga minnesmärken, de senare kallade
flatmarksgravar och till sin typ otvivelaktigt de
ursprungligaste. Minnesmärkena kunna utgöras
av jordhög, stenröse, av stora otillhuggna stenar
uppbyggt monument, en upprättstående, ohuggen
sten (monolit, bautasten) el. en med ristningar
försedd huggen sten (stele), en stensättning,
d. v. s. av lagda el. mindre, resta stenar markerad
grav. De kunna vidare bestå av gravgrottor el.
klippgravar — naturliga el. av människohand i
en klippvägg utformade (s. k. hypogéer). Till
denna kategori höra de mera utvecklade
kammargravarna (t. ex. i Konungarnas dal i
Egypten). Nämnas må vidare schaktgravar, t. ex. i
Mykenai, samt kupolgravar. Egyptens pyramider
ha uppstått ur den enklare bänkgraven (mastaba)
och varit försedda med kulttempel. I Assyrien
gravsattes stundom furstarna i palats, vilka man
upphört att använda till bostäder. Ett
efterbildande av de levandes boningar går, utom i
kammargravarna, igen t. ex. i megalitmonumenten,
husurnorna och en del egyptiska gravkistor. I Syrien
och Palestina har man sedan äldsta tid strävat
efter att göra gravplatsen osynlig (särskilt
gravgrottor); först i hellenistisk tid uppkomma
synliga, mera konstrika minnesmärken.
Gravar kunna ligga enstaka el. samlade till
NF IX — 8
gravplatser (gravfält, ss. bygravfält i
Sverige, el. gravstäder, t. ex. pyramidgrupperna med
omgivande mastabor). Till sitt inre kunna
gravarna också högst betydligt växla. De kunna vara
anlagda för en person (enmansgravar), för flera,
ja, för en hel familj el. släkt. Enklare gravtyper,
ss. jordkullen, kunna i sitt inre ha ett röse av
stenar, som, då det ligger i gravens mitt, kallas
centralröse. Gravhögarna kunna innesluta andra
anläggningar till den dödes skydd, ss. en kista av
sten el. trä el. en båt av trä (s. k. båtgrav),
någon gång en skeppsformig stensättning el.
gravurna av lera el. metall till förvaring av den
dödes brända ben.
Med hänsyn till det tillstånd, i vilket man
finner den döde, skiljer man på skelettgrav,
då den döde begravts obränd, och brandgrav,
då den döde bränts före jordläggningen.
Gravläggningen av den döde har från äldsta
tid förbundits med riter, som hos högt
stående kulturer, ss. i Egypten, blivit en invecklad
dödskult. Om vikten av att behålla kontakten
mellan den dödes kropp och själen tala i fråga om
Egypten mumifieringen och uppresandet av
statyer över den döde i kulttemplet. Skelettens läge
kan vara beroende på rituell uppfattning, ss. den
hopböjda ställningen med knäna uppdragna mot
hakan (ty. Hockergräber, fr. squelette accroupi),
känd redan från paleolitisk tid och särdeles
vanlig i yngre stenålder på skilda håll i Europa, i
Egypten och i Nordafrikas megalitgravar.
Rituell betydelse ha båten (gravläggning i
ellei-bränning i båt) och den skeppsformiga
stensätt-ningen, känd redan från bronsåldern i Sverige
(Gotland, Halland).
Under stenåldern begrov man i största
utsträckning i enmansgravar under slät mark, stundom
med en enkel läggning av stenar kring den döde,
i äldsta tid på boplatsen. Från neolitisk tid,
fortsättande in i bronsåldern, må framhållas såväl
naturliga gravgrottor (bl. a. på Kreta) som
konstgjorda (t. ex. de med primitiva reliefer
försedda grottorna i dep. Marne och Champagne).
Till denna tid höra huvudsaki. de stora
megalitgravarna, dösar och gånggrifter, gemensamt
kallade dolmens, samt hällkistor. Dolmens ha,
särskilt på utomnordiskt område, varit i bruk in i
bronsåldern. Ur gånggriften utvecklas sannolikt
kupolgraven, vars förekomst vid sidan om
schaktgraven är typisk för den egeiska kulturkretsen.
För bronsålderns g. må erinras om de stora
jordhögarna, särsk. i Skandinavien. Anmärkningsvärd
är den med eldbegängelsens genombrott
uppkommande h u s u r n a n, ett ler- el. stenkärl i
husform, vilket vanl. varit förvaringsplats för askan
men på vissa områden blott haft en sakral
uppgift. Husurnan var i bruk under bronsålderns
slut och äldre järnåldern på skilda områden från
Skandinavien till Egypten, från Holland till
Japan. Järnålderns begynnelse, Hallstattiden, har
såväl flatmarks- som stora jordgravar, brand- och
skelettgravar, ofta sida vid sida. Under La
Tè-netiden härska på keltiskt område skelettgravar
under slät mark, ofta i kistor av stenhällar; ofta
finnes bland gravgodset en vagn (vagngrav). På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
