Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska språket - Grekiska viner - Grekisk eld - Grekisk-katolska kyrkan - Grekisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Grekiska viner—Grekisk konst
252
der den stores tid, då grekiskt språk och grekisk
kultur utbreddes över orienten samt greker av
olika stammar blandades om varandra, uppstod
ett ”allmänt språk” (koine) på grundval av den
attiska dialekten, vilken makedonerna antagit som
förvaltningsspråk. Av betydelse var, att g.
numera i stor utsträckning inlärdes i skolorna.
Skriftspråket var ett glanslöst och färglöst
pap-persspråk; det talade språket blev vulgärt.
Denna språkform föreligger i N. T. och i egyptiska
papyrer. Ljudsystemet förändrades,
formrikedomen minskades (t. ex. försvinnandet av
optati-ven), syntaxen förenklades, och de finare
nyanserna bortföllo. Redan före Kr. f. inträdde en
reaktion, som* segrade i slutet av i :a årh. e. Kr.,
men denna återinförde den klassiska tidens
språkform. Det ledande språket gick sin väg bredvid
denna litterära rörelse, och köiné’ segrade så
fullständigt, att alla moderna grekiska dialekter
härstamma från denna med endast ett undantag
(tzakoniskan på Peloponnesos’ ö. kust; den är
en avläggare av den gamla lakoniska dialekten).
— G. utmärker sig för stor formrikedom,
bildbar-het och rika uttrycksmöjligheter. Det senare
gäller såväl tankens och känslans finaste nyanser
som logisk begreppsdistinktion och syntes.
Lånorden äro få och framför allt icke av lärt
ursprung; g. har med eget språkmaterial uppbyggt
en vetenskaplig terminologi, som ännu är
härskande.
I v. Europa var under medeltiden kunskapen
om det grekiska språket och litteraturen så gott
som utdöd men väcktes åter mot slutet av sagda
tidevarv till liv genom bysantinska lärda, som
kommo till Italien, i synnerhet efter
Konstanti-nopels intagande (1453). Av de italienska,
franska, tyska och holländska humanisterna
omfattades nu detta studium med livligaste intresse och
har sedan alltjämt med iver och framgång
bedrivits inom alla kulturländer.
Den grekiska bokstavsskriften, vars
två första bokstäver, alfa och beta, givit
bok-stavsraden dess namn, alfabet, är av
feni-ciskt ursprung, varom redan bokstävernas namn
och äldsta former tydligt bära vittne. Grekerna
anpassade alfabetet för sitt språks ljudbestånd,
varvid den viktigaste förändringen var
uppkomsten av vokaltecken, vilka saknas i de semitiska
alfabeten. Småningom utvidgades alfabetet
genom skapandet av nya tecken, medan obehövliga
bortföllo (jfr skrifttavlan till art. Alfabet). Det
först tillkomna tecknet, som finnes i alla alfabet,
är Y. De grekiska alfabeten visa stora olikheter,
då nästan varje stad i äldre tider hade sina
egenheter, men delas i två stora grupper, en
östlig, till vilken det vanliga grekiska, s. k.
jo-niska, alfabetet hör, och en västlig. Det latinska
alfabetet är övertaget från den v. gruppen. I
början skrevo grekerna liksom semiterna från
höger till vänster, sedermera varannan rad från
vänster, varannan från höger, men övergingo
tidigt att uteslutande skriva från vänster.
Bland lärda, som haft stor betydelse för
studiet av grekiskan under nyare tiden, må nämnas
humanisten Erasmus av Rotterdam, reformatorn
Filip Melanchthon, lexikografen Henri Étienne
(oftast betecknad med den latinska namnformen
Stephanus), filologerna Gottfried Hermann och
Heinrich Ludolf Ahrens, språkforskarna Georg
Curtius, Karl Brugmann och Jacob
Wackerna-gel. — Litt.: Allmän karakteristik: P..
Kretschmer, ”Sprache” (i A. Gercke & E.
Norden, ”Einleitung in die Altertumswissenschaft”,.
1:6, 1923). Grammatik: K. Brugmann &
A. Thumb, ”Griechische Grammatik” (i
”Hand-buch der klassischen Altertumswissenschaft”, 2:1,
1912; denna grammatik håller nu på att ersättas
med en ny av E. Schwyzer, varav bd 1—2
utkommit 1934—50); E. Kieckers, ”Historische
griechische Grammatik” (1925—26); R. Kühner,
”Ausführliche Grammatik der griechischen
Sprache. 2. Satzlehre” (3:e uppl. av B. Gerth, 1898
—1904); ko i ne: F. Blass, ”Grammatik des
neutestamentlichen Griechisch” (7 te uppl. 1943);
sv. skolgrammatik: E. Löfstedt & J. af
Sillén, ”Grekisk grammatik” 5 :e uppl. av J. Lind,
1930); S. Solders, ”Grekisk skolgrammatik”
(1935)- Dialekter: C. D. Buck,
”Introduc-tion to the study of the Greek dialects” (2:a
uppl. 1928). Språkhistoria: A. Meillet,
”Aperqu dune historie de la langue grecque” (2:a
uppl. 1920). Lexika: ett modernt
grekiskt-svenskt lexikon saknas, av utländska
rekommenderas H. Menges grekisk-tyska, litet skollexikon,
mycket användbart till de mest lästa förf., samt
H. G. Liddell & R. Scotts grekisk-engelska (ny
bearb. 1925—40); etymologiskt lexikon:
E. Boisacq, ”Dictionnaire étymologique de la
langue grecque” (3:e uppl. 1938).
Grekiska viner, vita och röda viner från
bl. a. Lemnos, Lesbos, Naxos, Chios, Samos och
Kreta. Vinberedningskonsten stod under antiken
mycket högt i Grekland. De dåtida vinodlarna
försatte den jästa, tjockflytande druvsaften med
smaktillsatser av kryddor m. m. Vinerna druckos
i allm. utspädda med vatten. De nutida
grekiska vinerna förekomma både som tjocka, söta
dessertviner (av på stjälken halvtorkade russin)
och som tunna viner av fransk och spansk typ.
De bästa vinerna komma från öarna (Santorin,
Samos).
Grekisk eld, ett särsk. i sjökriget under
medeltiden använt brandämne, varmed fiendens
skepp m. m. sattes i brand. Den torde ha
bestått av svavel, beck, harts, nafta, sannolikt även
kalk och salpeter, och bibehöll även i vatten sin
tändande förmåga. G. lär ha använts av
sara-cenerna under korstågen.
Grekisk-katolska kyrkan, off. beteckning för
a) de med Rom unierade ortodoxa i
gränsländerna mellan Ryssland, Rumänien och
Tjeckoslovakien samt för b) den självständiga ortodoxa
kyrkan i Finland. Namnet har även i äldre litt.
använts som beteckning för den efter schismen
1054 uppkomna österländska kyrkan, numera
vanl. kallad ortodoxa kyrkan.
Grekisk konst. Ang. den förhistoriska tiden
se Egeisk kultur. Den konststil, som uppträdde,
då kulturen vid början till den historiska tiden
åter begynte höja sig, den geometriska, är helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
