Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk konst - Grekisk kärlek - Grekisk musik - Grekisk-ortodoxa kyrkan - Grekisk religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grekisk kärlek—Grekisk religion
257
Kunst des Altertums” (i6:e uppl. av E. Pernice
1924); Fr. Poulsen, ”Den klassiske græske kunst”
(1932).
Grekisk kärlek, se Homosexualitet.
Grekisk musik, se Musik.
Grekisk-ortodoxa kyrkan, en av
kristenhetens tre stora huvudformer, i sma egna off.
lä-roskrifter kallad ”österns ortodoxa katolska och
apostoliska kyrka”, i äldre litt. vanl. benämnd
den grekisk-katolska, numera oftast ortodoxa
kyrkan.
Grekisk religion. Den grekiska religionen
har utan någon ingripande reform utvecklat sig
från en enkel och primitiv naturreligion till ett
högtstående kulturfolks religion. Gudavärlden
består av ett stort antal stora och små gudar, till
vilka komma skaror av naturdemoner, och står
under himmels- och väderleksguden Zeus’
herravälde. Var och en av de stora gudarna
behärskar sin del av naturen eller människolivet. De
ha ofta under utvecklingens lopp utvidgat sina
funktioner; så har t. ex. Apollon först senare
blivit musikens, poesiens och ljusets gud.
Mindre gudar ha antingen ett trängre
verksamhetsområde eller äro lokalgudar, vilkas dyrkan är
begränsad till en plats. Gudar eller
naturdemoner finnas överallt i naturen, i havet, i floder,
källor, berg, träd o. s. v. De små gudarnas kult
har sammanblandats med heroernas kult. Dessa
äro i egentlig mening döda människor, som bli
föremål för kult vid sin grav och verka ur
denna. Eljest dväljas de döda i ett gemensamt
dödsrike, Hades. Gudarnas kult består i offer
o. a. riter; de, som upprepas årl. på en bestämd
dag, äro fester. Det vanliga offret, spisoffret,
torde böra uppfattas som en för gudar och
människor gemensam måltid, som förenar dem med
varandra. Andra offer äro gåvooffer, t. ex. de
måltider, som bringas de döda m. fl., eller
magiska handlingar, t. ex. edoffret, försonings- och
reningsoffer samt den sakramentala måltiden i
Dionysoskulten. Många magiska handlingar, t.
ex. årliga reningar, regnmakeri, åkerbruksriter
o. s. v., ha anslutits till gudarna och deras fester.
Ur besvärjelsen, som är verksam i och för sig,
ha kultsången och bönen utvecklats; ofta
förenades därmed dans. Spår av djurdyrkan finnas
i vissa gudars djurgestalt och attribut, men de
kunna icke tydas totemistiskt. Ett särskilt
prästestånd saknades; däremot funnos siare och
orakelpräster.
G. har uppstått ur en sammansmältning av den
inhemska urbefolkningens och de invandrade
grekernas religioner. Den senare var nära
förbunden med den patriarkaliska
samhällsordningen; en gud ha grekerna säkert fört med sig,
himmels- och väderleksguden Zeus. I de
home-riska dikterna är antropomorfismen utvecklad
med en följdriktighet, som sedan alltjämt ger den
grekiska religionen dess egendomliga prägel.
Gudarna äro mäktigare och odödliga människor,
gudastaten är skapad efter det mänskliga
samhällets förebild; de dödas kult träder starkt
tillbaka, de döda äro medvets- och kraftlösa
skug-NF IX — 9
258
gor, som dväljas i underjorden. I moderlandet
kvarlevde ursprungligare föreställningar, och där
uppstodo under 700—500-talet f. Kr. mäktiga
religiösa strömningar. Den ena av dessa är
lagiskheten, vilken genom uppfyllelse av gudarnas bud
och kultens riter sökte att skapa frid med
gudarna; den anslöt sig till Apollon, och på den
grundade oraklet i Delfi sin makt. Den andra
var mystisk och orgiastisk samt hade till mål
människans förening med och uppgående i
gudomen; den tog sig uttryck i Dionysoskulten.
Hesiodos bragte gudavärlden i ett genealogiskt
system och tillfogade myter om världens
uppkomst. Dessa strömningar utbildades vidare på
ett egendomligt sätt i orficismen. över dem
segrade på grund av den nationella lyftning segern
över perserna medförde den fäderneärvda, vid
staten knutna religionen, som ålade medborgarna
att ära och vörda statens gudar och heroer på
fädernas vis och som antagit den homeriska
mytologiens yttre former. Ehuru gudarna kommit
att övervaka samhällets ordning och sedvänjor,
hindrades de av sitt ursprung och de om dem
berättade myterna från att höja sig till en högre
etisk ståndpunkt. Enl. den vanliga
föreställningen var den svåraste förseelsen hybris, d. v. s.
att människan jämställde sig med gudarna.
Med erövringen av orienten började en ny
epok, den hellenistiska, som
karakteriseras av de orientaliska religionernas inträngande.
Under denna tid har den grekiska religionen
erövrat Rom och undanträngt den fornromerska.
Den gamla religionen hade mestadels övergått
till en tom, officiell form och tillfredsställde ej
längre människornas religiösa behov. Ett
undantag bildade Asklepios, vilken varmt dyrkades som
hjälpare i sjukdom och nöd. I stort sett
förhärskande voro de orientaliska religionerna, som
alla överensstämde däri, att de voro
mysteriere-ligioner. Från Egypten kommo Isis och
Sera-pis, från Mindre Asien Den Stora Modern och
Attis, från Persien Mithrasläran och från
Syrien solkulten, som blev det romerska rikets sista
hedniska statsreligion. Därjämte tilltogo
vidskepelse och magi. Redan i 3:e årh. f. Kr. hade
den stoiska filosofien gjort eftergifter åt
folkreligionen och lämnade snart en filosofisk
förklaring t. o. m. för magi och siarkonst.
Antikens sista stora filosofiska system, nyplatonismen,
utbildade en hednisk teologi och övergick alltmer
till teurgi och vidskepelse. På senantikens
hedendom har kampen med kristendomen utövat
stort inflytande. — Litt.: M. P:son Nilsson,
”Olympen” (1918—19), ”Den grekiska
religionens historia” (1921), ”Greek populär religion”
(1940), ”Geschichte der griechischen Religion”, 1
—2 (1941—50), ”Grekisk religiositet” (1946); E.
Rohde, ”Psyche” (io:e uppl. 1925); O. Kern,
”Die Religion der Griechen” (3 bd, 1926—38); C.
Lindskog, ”Grekiska myter och sagor” (1926);
W. Nestle, ”Griechische Religiosität” (3 bd, 1930
—34); U. v. Wilamowitz-Möllendorff, ”Der
Glau-be der Hellenen” (2 bd, 1931—32); J. E.
Harri-son, ”Prolegomena to the study of Greek
religion” (3 :e uppl. 1932); A. P. Dahl, ”Fra Homer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
