Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Grekland
270
skärptes däremot skillnaden mellan folkklasserna.
Heloterna voro statens livegna, som underhöllo
spartiaterna, vilka bildade en stående här och
ledde staten. Makten låg i händerna på de
gamles råd och de fem eforerna. Perioikerna
saknade politiska rättigheter men voro fria och
ägnade sig åt näringar. I andra hälften av
700-talet erövrade spartanerna Messenien och
hävdade dess besittning i det andra messenska kriget
(mitten av 600-talet). Därefter vände de sig mot
Arkadien men mötte så kraftigt motstånd, att
de i stället övergingo till förbundspolitik. Till
det av Sparta grundade Peloponnesiska
förbundet slöto sig de flesta stater på halvön utom
dess traditionelle fiende Argos. Sparta blev så
G:s mäktigaste och mest ansedda stat.
Den klassiska tiden (500—338 f. Kr.).
Efter Lydiens erövring hade även de grekiska
städerna i Mindre Asien blivit Persiens
undersåtar. Det politiska missnöjet bröt ut i uppror,
som fann understöd i Aten. Sedan Dareios
besegrat jonerna 494, blev den naturliga följden
en vidräkning med de fria grekerna. Themistokles
bedrev flottans utveckling som det säkraste
värnet mot fienden men trängdes tillbaka av
Mil-tiades, en förnäm atenare. Då 490 en persisk här
landade i ö. Ättika, lyckades atenarna slå den
vid Marathon under Miltiades’ anförande.
Persernas nya anfall uppsköts på grund av
mellan-kommande omständigheter tio år. Themistokles
genomdrev under tiden byggandet av en
betydande flotta. Den persiska hären under konung
Xerxes’ befäl tog vägen n. om Egeiska havet;
några av de grekiska staterna slöto sig till
perserna, de övriga sammanslöto sig till ett förbund
under Spartas ledning. Sedan Xerxes lyckats
kringgå och intaga ställningen vid Thermopyle,
intog han Centralgrekland och förstörde Aten.
Emellertid lyckades grekerna slå den persiska
flottan vid Salamis (28 sept. 480), varpå Xerxes
med en stor del av hären återvände. En
kvar-lämnad utvald styrka under Mardonios
besegrades vid Plataiai 479 av den grekiska
förbunds-hären under Pausanias. Kriget måste fortsättas
till sjöss, för vilket Sparta icke var ägnat.
Resultatet blev, att jonerna avslöto ett förbund med
Aten och överlämnade överbefälet åt denna stad.
Detta s. k. Deliska förbund blev
grundvalen för Atens makt. Kriget med Persien
fortgick men trädde tillbaka för Atens strävan att
utbygga sitt välde. Sparta betraktade med avund
Atens stigande makt. Miltiades’ son Kimon, som
sökte upprätthålla vänskapen med Sparta,
störtades av den demokratiska oppositionen, som
började en energisk, mot Sparta riktad
utrikespolitik. Megara slöt sig till Aten. Sparta ingrep
och tillfogade atenarna 457 vid Tanagra ett
nederlag. Sedan perserna besegrats vid Salamis på
Cypern, slöts fred med dem (448). Då Beotien
gjorde uppror och tillfogade atenarna ett
nederlag vid Koroneia (447) samt året därpå Megara
och Eubea avföllo och en spartansk här ryckte
in i Ättika, föll Atens välde till lands sönder.
Perikles, som nu var den ledande i Aten,
inriktade sig på att stärka dess krafter för den
av
görande strid, som kunde förutses. Deliska
förbundet övergick till ett atenskt rike, som
omfattade öarna i och kuststäderna vid Egeiska havet.
Aten blev Medelhavets viktigaste handelscentrum.
Utom Sparta var Atens huvudmotståndare dess
handelsrival Korint. Tvister med denna stad
gå-vo anledning till utbrottet av det peloponnesiska
kriget (431). Atenarna vunno en fördel genom
att tillfångataga ett antal spartiater på ön
Sfak-teria vid Pylos (425), men denna neutraliserades
av deras nederlag vid Delion mot beoterna (424)
och uppträdandet i Trakien av Brasidas, som
bragte deras bundsförvanter där att avfalla. Då
Brasidas samt Kleon, ledaren av Atens politik,
stupat vid Amfipolis (422), banades väg för en
fred med status quo, som bär Nikias’ namn (421).
Misshälligheter uppstodo dock genast och
underblåstes av Alkibiades. Då Segesta på Sicilien
begärde hjälp i Aten, upptogo demokraterna och
Alkibiades planen att erövra Sicilien, vilken ändade
med den förintande katastrofen vid Syrakusa (415
—413). Sparta bragte nu en stor del av Atens
bundsförvanter till avfall; det understöddes av
de persiska satraperna. Olyckorna ledde till att
den demokratiska författningen störtades (411) ;
snart vände sig dock åter bladet. Aten lyckades
ånyo vinna flera segrar, men då Kyros d. y.
blev satrap i Mindre Asien och verksamt stödde
Sparta, var Aten förlorat. Den sista stora
segern vid Arginusiska öarna (406) följdes av
förlusten av hela flottan vid Aigospotamoi (405).
Spartanske överbefälhavaren Lysandros tvang
genom blockad Aten till fred (s. å.). Murarna
nedrevos, och en oligarkisk styrelse insattes, de
s. k. trettio tyrannerna. Dessa störtades efter
ett års våldsregemente, och demokratien
återställdes. Atens bundsförvanter kommo under Sparta,
vars goda förhållande till Persien upphörde med
Kyros’ uppror och död. Sparta måste föra krig
i Mindre Asien, medan en av Persien understödd
koalition mot det bildades i G. Den från Mindre
Asien hemkallade hären slog de förbundna vid
Koroneia i Beotien (394), men samtidigt
besegrade den persiska flottan den spartanska vid
Knidos. 386 slöt Spartas sändebud Antalkidas
med Persien den antalkidiska freden, som
överlämnade grekerna i Mindre Asien åt perserna,
medan alla andra skulle vara autonoma. Mitt
under freden bemäktigade sig Sparta genom
överrumpling borgen i Tebe (382); då den
spartanska besättningen blev utdriven genom en ny
överrumpling (379), började kriget på nytt. Aten
grundade åter ett sjöförbund (378) och blev åter
genom segern vid Naxos (376) herre i Egeiska
havet. Det kom till en fred i Sparta, vilken
endast Tebe icke biträdde. Då spartanerna
därpå anföllo Tebe, ledo de nederlaget vid Leuktra
(371), som med ens gjorde slut på deras makt.
Följ, höst ryckte Epaminondas ned på
Pelopon-nesos, sprängde Peloponnesiska förbundet och
återställde Messeniens frihet. Efter Epaminondas’
död i slaget vid Mantineia (362) visade sig Tebe
sakna kraft att uppbära en ledande ställning.
Atens sjöförbund upplöstes i bundsförvantkriget
(357—346), och det kom i strid om sina
återstå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
