Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
Grekland
278
byggnadsarbete till godo. Men G. släppte därför
icke kontakten med västdemokratierna. G. hade
traditionellt sökt stöd hos England, och den
brittiska politiken mötte den tyska i G. genom att
i sin tur bevilja betydande lån. Därtill kom den
osäkerhet betr. Mussolinis planer på Balkan, som
besättandet av Albanien 1939 gav anledning till.
Metaxas’ politik kom under dessa omständigheter
att gå ut på att söka bevara neutraliteten. Vid
krigsutbrottet 1939 garanterade England G:s
oberoende. Vänskapstraktaten med Italien av
1929 skulle å andra sidan skydda landet för
angrepp från axelmakterna. Efter det militära
sammanbrottet i Frankrike och Italiens inträde
i kriget 1940 började emellertid i italiensk press
våldsamma beskyllningar mot G. Grekerna
beskylldes för att understödja och framprovocera
oroligheter i Albanien. 28 okt. ställdes ett
ultimatum till G. med innehåll, att italienska
trupper fritt skulle få passera in i landet för att
besätta ett antal icke specificerade strategiska
punkter. Grekerna anklagades för att ha brutit
neutraliteten genom att bevilja engelsmännen
flott- och flygbaser. Utan att invänta svar på
sitt ultimatum sände Mussolini trupper över
gränsen mellan Albanien och G. Det italienska
anfallet träffade icke Metaxas helt oförberett.
Att det motstånd, som G. kunde bjuda, blev så
starkt, som det blev, berodde bl. a. på den
nyorganisation av hären, som Metaxas företagit
under sina år som diktator. Kriget inleddes med
en rad framgångar för grekerna. I nov. 1940
voro italienarna stadda på full reträtt. Den
grekiska armén kunde besätta stora delar av
Albanien. Några förändringar i läget inträffade icke
med Metaxas’ plötsliga död i jan. 1941. Han
efterträddes av Alexander Korizis. Engelska
trupper biträdde med organiserandet av försvaret
gentemot Italien. Först med det stort upplagda
tyska anfallet mot Balkan på våren 1941 blev
läget kritiskt och hopplöst. De grekiska och
brittiska trupperna nedkämpades el. fördrevos.
Konungen och regeringen flydde först till Kreta
och därifrån till Egypten. Motståndsrörelser
mot tyskarna organiserades snabbt i G. De
kunde uppnå betydande resultat.
Motståndsrörelsernas medl. {andarter) inlemmades i olika
organisationer, av vilka ett par blevo av stor
betydelse för den inrikespolitiska utvecklingen efter
landets befrielse från tyskarna. På
Peloponne-sos och i mell. G. dominerade EAM (Grekiska
befrielsefronten). Efter hand fick EAM med
sin militära organisation ELAS och
underorganisation EPON en mycket radikal karaktär, som
gjorde, att den helt samarbetade med
kommunisterna utan att officiellt ansluta sig till dessa.
I Epirus och på en del öar spelade en annan
organisation, EDES (Grekiska
demokratiskt-na-tionella armén), den främsta rollen. Till sin
allmänna politiska inställning var den moderatare
än EAM. När tyskarna på hösten 1944 sågo
sig nödsakade att utrymma G., tillfogades de
kännbara förluster både av EAM och EDES.
Men redan innan landet var rensat från
ockupa-tionsarméerna, hade den tidigare märkbara
mot
sättningen mellan de båda främsta
motståndsorga-nisationerna öppet trätt i dagen. EAM vägrade
att erkänna EDES. När exilregeringen anlände
till Aten 18 okt., befann den sig försatt i en
mycket svår situation mellan
motståndsorganisa-tionerna. ELAS-trupper besatte bergen runt
huvudstaden och vägrade att åtlyda befallningen
om upplösning. Konsekvensen var, att även
EDES kvarstod som militär organisation. Vid en
konferens med ledarna för de båda
organisationerna i nov. efterkom EDES
upplösningsdekre-tet, medan EAM fortfarande vägrade. När
regeringen under ledning av socialdemokraten
Pa-pandreou höll fast vid att befallningen skulle
åtlydas, var inbördeskriget i gång, ödesdigert
för detta blev EAM:s kommunistiska orientering.
En konsekvens av denna var nämligen, att dess
medl. voro proryskt (och probulgariskt) inställda,
medan EDES o. a. motståndsorganisationer varit
proengelskt inställda. Från och med utbrottet
av inbördeskriget betecknade sig EAM också
själv som ett kommunistiskt parti. Upproret hölls
nere under ständiga förhandlingar och
ministerskiften under 1945. Efter Tysklands
sammanbrott blev motsättningen mellan stormakternas
skilda intressen i G. fullt uppenbar, och därmed
framträdde också dessas inställning till de
stridande partierna. Ryssland avböjde i aug. 1945
att deltaga i kontroll av allmänna val i G. och
yrkade i gengäld, att de brittiska trupperna
skulle dragas bort från landet omedelbart.
Införandet av totalitära kommunistiska regimer
i övriga balkanstater kom ytterligare att
tillspetsa den grekiska frågan från både
inrikespolitisk och utrikespolitisk synpunkt. Samtidigt
försvagades motståndet mot kommunisterna i G.
genom splittringen mellan det rojalistiska
folkpartiet (populisterna) och republikanerna. När
det förra partiet vid valen i mars 1946 segrade,
bojkottades det av den republikanska vänstern.
Rojalisterna förblevo emellertid vid makten och
genomdrevo en folkomröstning i sept., vilken
resulterade i att monarkien segrade med 1,135,000
röster mot 521,000 för republiken. Konung
Georg, som vistades i landsflykt i England, tog
omedelbart därefter för tredje gången tronen i
besittning. Han avled 1 april 1947 och
efterträddes av brodern Paul I. Monarkiens
återinförande blev emellertid den tändande gnistan
för det inbördeskrig, som nödtorftigt hållits nere
under de närmast föregående åren. I slutet av
1946 började kommunisterna under ledning av
general Markos operationer på skilda platser.
Läget blev kritiskt, när engelsmännen samtidigt
meddelade, att de icke kunde fortsätta att
lämna G. ekonomisk hjälp på gr. av det finansiella
läget. Ställningen förbättrades icke av att
fredsfördrag i febr. 1947 undertecknades i Paris
mellan G. och dess motståndare från 2:a världskriget
utom Tyskland, varvid Tolvöarna avträddes av
Italien. Den inre krisen framtvingade ett
tillfälligt biläggande av den gamla motsättningen
mellan republikanerna (liberaler) och roj alisterna
(populister). Republikanen Sofolis bildade i sept.
en samlingsregering tills, m. den rojalistiske
le
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
