Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Konst - Litt. - Greklands sju vise - Gren (Green), 1. Magnus - Gren (Green), 2. Ivar - Gren (Green), 3. Magnus - Grenaa - Grenada - Grenadin - Grenadinerna - Grenadjär (Grenadör)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
Greklands sju vise—Grenadjär
290
Hansen; den förre var också en för sin tid
utmärkt restaurator av gammalgrekiska monument,
den senare skapade i vetenskapsakad:s hus, med
de berömda joniska hallarna, en av 1800-talets
förnämsta praktbyggnader. — Nationalmuseum i
Aten, med de antika samlingarna, är ett av de
förnämsta i världen.
Litt.-. N. Philippson, ”Beiträge zur Morphologie
Griechenlands” (1930); ”Griechenland mit
Rhodos und Zypern. Landschaft, Baukunst,
Volks-leben”, utg. av M. Hürlimann (1938); N.
Valmin, ”Det underbara Grekland” (1939); K.
Gib-berd, ”Greece” (i ”British Society for
International Understanding. British survey handbooks”, 3,
1944). — E. Meyer, ”Geschichte des Altertums”,
2—5 (1893—1902, nya uppl. 1907—39); ”The
Cambridge medieval history”, 1—4 (1911—23 och
senare); J. Beloch, ”Griechische Geschichte” (2:a
uppl., 4 bd, 1912—27); M. P:n Nilsson,
”Hellas och de hellenistiska rikena” (i Norstedts
”Världshistoria”, 2, 1928), ”Rom och det
romerska riket” (därst, 3, 1929), ”Forntidens
historia” (2:a uppl. 1937), ”De grekiska
tyrannerna” (1941), ”Det grekiska världsherraväldet och
dess upplösning” (1943); S. Lindstam, ”östrom”
(i Norstedts ”Världshistoria”, 4, 1928),
”Bysantinska riket” (därst., 5, 1936); A. Boèthius i
Lindblads ”Världshistorien”, 2:1—2 (1931). —
E. S. Forster, ”A short history of modern Greece
1821—1940” (1941). — A. Lundkvist, ”Europas
litteraturhistoria 1918—1939” (1946).
Greklands sju vise, representanter för
grekisk levnadsvishet under tiden före perserkrigen.
Som de sju vise nämnas vanl. Bias från Priene,
Chilon från Sparta, Kleobulos från Lindos,
Pe-riandros från Korint, Pittakos från Mytilene,
Solon från Aten och Thales från Miletos.
Tha-les var filosof, de övriga statsmän.
Gren (Green). 1) Magnus G., riksråd (d.
1473), den förste, som bar namnet G. Medlem
av rådet 1434, slöt sig G. till unionspartiet, sedan
han 1436 fått befälet på Borgholm och den
starka nationella stormen bedarrat. Han var
fiende till Karl Knutsson, fick av Kristofer
Stockholms slott i län och blev 1442 led. av
interims-regeringen. Då Karl Knutsson blivit konung, lät
han G. och Birger Trolle med en här söka rycka
Gotland ur konung Eriks händer. Bl. a. genom
G:s förräderi gick dock ön förlorad för
Sverige. Vid unionsmötet i Halmstad 1450 ivrade
G. för att stäcka Karl Knutssons av rådet
obundna makt över förläningarna. Vägrade Karl
bifall, skulle svenska kronan erbjudas konung
Kristian. Då anslaget röjdes, lämnade G. riket och
gick i Kristians tjänst. Han härjade jultiden
1451 på svenska östkusten och sökte 1452
be-mäktiga sig Stockholm. G. dömdes sept. 1453
av svenska rådet för förräderi att mista liv,
ära och egendom. Åt Kristian erövrade han
1456 Öland, som han sedan med Borgholms slott
fick i förläning.
2) Ivar G., den föreg:s son, riksråd
(dödsår okänt). Han deltog 1464 i Kettil Karlssons
resning och Karl Knutssons återinkallande men
uppträdde före årets slut fientligt mot konung
NF IX — 10
Karl. Då Karl för tredje gången kom till
makten, hyllade G. honom åter men flydde 1468 från
Axevalla slott, som han innehaft sedan 1465, till
Danmark. Han blev 1470 befälhavare på
Älvsborg, som dock erövrades av Sten Stures folk
1471, medan G. själv deltog i Kristians tåg till
Stockholm och i slaget på Brunkeberg. Efter
freden 1472 vistades G. i Sverige. Han deltog
från 1477 till 1495 flitigt i rådsmötena.
3) Magnus G., till Tidö, den föreg:s son,
riksråd (d. 1520). Han var riksråd sedan 1512
och en av Sturepartiets trognaste anhängare. Han
deltog redan under Svante Nilssons tid (från
1507) verksamt i kriget mot danskarna. G. var
Sten Sture d. y:s hövitsman i Nyköpings
slotts-län 1516—20 och deltog därefter som Kristina
Gyllenstiernas närmaste man vid försvaret av
Stockholm 1520 samt avrättades nov. s. å.
Grenaa [-nå], se Grenå.
Grenada [eng. utt. grenéVda], britt, ö i
Västindien, den sydligaste av Windward Islands; 344
km2 (tills, m. en del av Grenadinerna), 75,000
inv., mest negrer, ön är vulkanisk, har 838 m
höga andesitkäglor, kratersjöar och varma
källor. Huvudprodukter kakao, muskot och bananer.
Huvudstad är S:t George, på s. v. kusten (omkr.
5,600 inv.). G. upptäcktes av Columbus 1498;
fransk koloni 1650—1763.
Grenadin, ett gasaktigt siden- el. halvsidentyg
med tätare ränder el. mönster, ibland broscherat;
brukades till klänningstyg under 1800-talet. Ett
särskilt slags g. användes som foder i
herrkonfektionen.
Grenadinerna, eng. Grenadines [grenadi’nz],
britt, ögrupp, belägen mellan Grenada och S:t
Vincent och administrativt delad mellan dessa öar.
Största ön är Carriacou (28 km2, c:a 7,000
inv.).
Grenadjär (förr även Gr ana dör), urspr.
soldat, vars åliggande var att kasta handgranater
(fr. grenades). Ludvig XIV gav 1667 varje
kompani 4 g., men dessa förenades 1670
regements-vis och senare bataljonsvis till ett kompani. Då
handgranaterna på grund av eldvapnens
förbättring ej längre användes, blevo g., som uttogos
bland det starkaste och bästa folket, en
elittrupp. De infördes småningom i de flesta andra
arméer. I senare delen av 1700-talet hade
skillnaden mellan g. och annat infanteri i
huvudsak försvunnit, men ännu under Napoleon I
be-stodo g.-reg:tena av utvalt manskap. Under
2:a världskriget har benämningen g. använts
för att beteckna elitförband (tyska pansar-g.).
Numera förekommande g.-reg:ten äro likställda
med övrigt infanteri. — I Sverige förekommo
g. redan under Karl XI :s tid. I Karl XII:s
armé funnos t. ex. 12 g. per kompani. G. under
1700-talet skulle vara minst 3 alnar långa och
ståtliga. De buro höga, spetsiga
grenadjär-mössor av styvt läder, framtill försedda med
en stor mässingsplåt. Av g.-förband, urspr.
avsedda att utgöra elitförband, ha i Sverige
funnits: Liv-g.-brigaden (-reg.) 1791—1816, Livreg.
brig:s g.-kår, sedermera Livreg :s g.-kår 1808—
1893, Livreg:s g. från 1904, Liv-g.-reg. från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
