Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grisslor - Groa - Grobarhet - Grobian - Grobin - Groblad - Grobladsväxter - Grock - Groda - Grodd - Groddblad - Groddblåsa - Groddbrand - Groddfläck - Groddjur el. amfibier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
Groa— Groddjur
328
utan bale. Dräkten är helsvart med vit
vingspegel; näbb och fötter äro korallröda. Om vintern
är fjäderdräkten ovan vitfläckig, under vit.
Flykten är snabb. Liksom alla g. dyker också
tobis-grisslan utomordentligt väl. Sillgrisslan
(Uria troille), ovan brunsvart, under vit, häckar
i Sverige blott på Karlsöarna men uppträder om
vintern i mängd vid västkusten.
Groa, se Grogalder.
Grobarhet, fröets förmåga att gro. Somliga
frön mista sin g. redan efter en el. annan månad,
t. ex. pil och asp, andra bibehålla den under flera
år, t. ex. baljväxter. Vid fröanalyser avser g.
procenten grobara frön. Undersökning av g.
sker för varje växtslag på bestämt sätt.
Stråsäd inlägges sålunda till groning i fuktig sand,
betfrö i filtrerpapper och flertalet andra
växtslag i en speciell groningsapparat, s. k.
Jacobsens apparat. Jfr Frökontroll. — Med
olika groningskraft el. groningsenergi förstår
man den olika hastighet, varmed frön gro.
Groningstiden är t. ex. för rova 8, korn, råg,
vete, ärt, klöver och kålrot lo, havre, timotej
och beta 12, hundäxing 18 samt för spenat 21
dagar.
Grobiän (av ty. grob, grov), grov människa,
grovhuggare.
Grobin [grå’-], lett. Grobina, stad i Lettland,
strax ö. om Libau; i,ioo inv. Vid arkeologiska
undersökningar 1929—30 under ledning av prof.
B. Nerman påträffades kulturlager av den
forntida bebyggelsen i närheten av en fornborg. Av
tre gravfält, som i en halvcirkel omge
stadsan-läggningen, visade sig ett vara brukat av
gotlänningar omkr. 650—850 e. Kr., de två övriga
av svear omkr. 650—800 e. Kr.; gotlänningar och
svear ha tydligen under dessa tider trol. som
handelsmän bott i G. — Litt.: B. Nerman, ”När
Seeburg upptäcktes” (i ”Jorden ger”, 1931).
Groblad, Plantägo, släkte av fam. g r
o-bladsväxter, utmärkt genom 2- till
fler-tvåkönade blommor
i ax el. huvud. Över
200 arter äro kända
i tempererade
länder. I Sverige finnas
6. Mest bekant är
vanligt
groblad (Plantago
major), som har
långskaftade, breda,
nästan glatta blad,
långt, smalt ax och
flerfröiga fröhus.
Dess frön spela stor
roll som föda åt
småfåglar. S u 11
(P. maritima) har jämnbreda, vanl. rännformiga,
köttiga blad. Den är en av strandängarnas bästa
betesväxter. — De slemrika fröna av P. psyllium
och P. ramosa (i Medelhavsländerna), ”loppfrön”,
användas till appretering av vävnader.
Grobladsväxter, Plantaginäceae, fam. bland
sympetalerna. Dess strålformiga, 4-taliga
blommor ha inomsittande, vanl. 2-rummigt fruktämne
fröig lockkapsel och 1
Vanligt groblad (t. v.) och
sutt.
och 4 ståndare. Tre släkten; i Sverige Plantago
(se Groblad) och Litorella.
Grock, artistnamn för Charles A dr i en We
t-tach, schweizisk clown (f. 1880). G. har blivit
berömd för sin med betydande musikalisk talang
förenade älskvärda och uppfinningsrika humor.
Groda, dumt el. felaktigt yttrande.
Grodd, bot., dets. som embryo (se d. o.). I
dagligt tal betecknas som g. det vid fröets
groning utskjutande rotämnet.
Groddblad, se Embryologi.
Groddblåsa, dets. som b 1 a s t u 1 a (se d. o.
och Embryologi). Med namnet g. betecknades
förr också kärnan i en mogen äggcell (se
Könsceller).
Groddbrand, sjukdom hos groddplantor av en
mängd växter, vilka omkring rothalsen
brunfärgas och ruttna. G. förorsakas av en algsvamp,
Pythium Baryanum, och bekämpas genom
kalk-ning av jorden till alkalisk reaktion. Jfr
Betsjuk-domar (betbrand).
Groddfläck, kärnkroppen i en mogen äggcells
kärna (jfr Groddblåsa).
Groddjur el. a m f i b i e r (av grek, amfi’, på
två sätt, och bi’os, liv), den äldsta och
ursprungligaste klassen av landryggradsdjuren. Med
avseende på såväl utveckling och kroppsbyggnad
som levnadssätt intaga g. en mellanställning
mellan fiskarna och de egentliga landdjuren. De
flesta genomgå sin fosterutveckling i vatten och
genomlöpa ett ungdomsstadium med gälar. Många
g. förbli under hela livet vattendjur, som
andas med gälar (se Stjärtgroddjur). — Huden är
tunn, rik på blodkärl och saknar fjäll. Den är
rikligt försedd med körtlar, vilkas sekret dels
håller den fuktig, dels också på grund av sin
giftighet tjänstgör som skyddsmedel mot fiender.
Skelettet är i stor utsträckning oförbenat. En
enda korskota finnes; revbenen äro korta och nå
ej fram till bröstbenet. I extremitetskelettet
finnas samma element som hos de högre
ryggradsdjuren. Andningsorganen äro dels gälar, dels
lungor. De förra äro till antalet tre par och
belägna på gälbågar. Lungorna äro enkla, säcklika
bddningar. Hjärtat är på larvstadiet tvårummigt
liksom hos fiskarna, men då lungor utvecklas,
tillkommer ytterligare ett förmak. Lungpulsådern
sänder en stor gren också till huden, som hos
alla g. spelar en viktig roll i respirationens tjänst.
LIjärnan är enklare byggd än hos övriga
landryggradsdjur. Trumhåla, innehållande ett
hörselben, finnes endast hos de stjärtlösa g. — De
flesta g. äro i rörelse i skymningen och vistas
helst på fuktiga, skuggiga platser. Alla leva av
insekter o. a. smärre djur. De äga, särskilt som
larver, väl utvecklad förmåga att genom
regeneration (se d. o.) ersätta förlorade kroppsdelar.
Medan å ena sidan stjärtgroddjuren synas stå
lungfiskarna synnerligen nära, med stora likheter
i bl. a. tungbensbågens och extremiteternas
utveckling, kunna å andra sidan de nutida
stjärtlösa g. osökt härledas från vissa grupper av
ste-gocefaler (se d. o.) och anknyta därigenom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
