Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundomsättning, basalomsättning, basalmetabolism, standardomsättning - Grundpenningar - Grundregalen - Grundränta el. ränta - Grundsats - Grundskatter - Grundskott - Grundstam - Grundström, Claes - Grundström, Harald - Grundström, Helmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353 Grundpenningar—Grundström 354
intagen föda (före frukost), då hon, vaken,
ligger stilla. Den är ett mått på den energi, som
erfordras för att under vila driva kroppens
organ. G. bestämmes genom att uppmäta den
syr-gasmängd, som en person förbrukar under de
nyss nämnda villkoren.
Grundpenningar, avgift enl. av K. m:t
fastställd taxa (jfr k. f. 31 dec. 1907) för fartyg,
som anlöpa och begagna vissa enskilda tillhöriga
lastageplatser.
Grundregalen (jfr Regale), Kronan fordom
tillkommande höghetsrättigheter. G.
sammanfattas under tre huvudrubriker: skogsregalet,
kronans äganderätt till allmänningarna i riket
samt de stora obygderna i Norrland (och
tidigare i Finland), vattenregalet, kronans
äganderätt till alla större vattendrag och till
skärgårdsfisket, bergsregalet, kronans
äganderätt till malmstrecken.
Grundränta el. ränta, se Grundskatter.
Grundsats, i allm. en sats, ur vilken en
mångfald av andra satser kan härledas, särskilt ett
motiv för människans vilja, för vars skull
andra motiv avsiktligt väljas, enär de stå i
nödvändigt sammanhang med detta som tillämpningar
i enskilda fall el. som medel.
Grundskatter kallades i Sverige från senare
hälften av 1700-talet ränta och tionde,
vilka utgingo av j ord inom riket. Räntan, som
var äldsta statsskatten, inbegrep urgamla
skattebidrag, vilka allmogen åtagit sig till försvaret
m. m. (ledungslama, skeppsvist m. fl.) och vant
sig att årl. utgöra. Årliga laga utskylder omtalas
sålunda i de medeltida landslagarna (och
tidigare) som ständiga och fixa samt vilande på
jorden, medan tillfälliga skattebehov fylldes med
gärder, vilka även de i sin ordning blevo ständiga.
Ränta (arrende) betecknade eg. den avrad (och
städja), som erlades av kronans landbor på
allmänna kronohemman; men beteckningen brukades
redan på 1400-talet och regelmässigt fr. o. m.
Gustav I:s tid även om årliga utskylder av
skattebönder, i enlighet med gällande
feodaluppfattning, att kronan hade överäganderätt till
skatte-jorden och bonden bördsrätt. Sedan Vadstena
herremötes beslut 1524 medfört förtecknande,
härads- och sockenvis, av kronans uppbörd samt
registren sammanförts i jordeböcker, kallades
därvid upptagna årliga avgälder j o r d e b o k
s-ränta, senare även ordinarie ränta. Den
utgjordes fortfarande in natura i allehanda
rän-tepersedlar, spannmål, kött, smör, järn, tjära
o. s. v., olika i skilda landsdelar, med
skyldighet för räntegivaren att leverera till konungens
visthus (slott, kronomagasin), där räntan var
kronan behållen, men eljest till civil el. militär
löntagare, åt vilken ränta var anvisad (och
boställe). Under 1500-talets senare hälft och
därefter tillkomna nya skatter, dels för krigsändamål
(landtågsgärd, boskapspenningar), dels som
ersättning för vissa prestationer (salpeterhjälp,
byggningshj älp, dagsverkspenningar m. fl.), vilka
utgått efter mantal, blevo ävenledes ständiga
och sammanfördes i 1700-talets nya jordeböcker
under namnet mantalsränta. 1855 års
NF IX — 12
ränteförenkling (av persedlarnas antal och
arter) medförde sammanslagning av
jorde-boks- och mantalsränta under det gemensamma
namnet räntan, och 1869 fixerades denna till
en efter vissa grunder beräknad årlig
penningränta. Dittills hade persedlarna kunnat lösas
efter markegång, vilket alltsedan 1600-talet varit
vanligt för kronan behållen ränta, i den mån
denna icke utgjordes i spannmål. T i o n d e n,
näml, kronotionden, förvandlades samtidigt 1869
till en fast avgift av samma karaktär som
räntan. Det blev dock icke länge, som g. utgjordes
med fixa penningbelopp. Efter det att tanken
på deras avlösning uppgivits, yrkade bönderna
energiskt på deras totala avskrivning och fingo
också en utfästelse därom inryckt i den s. k.
kompromissen av 1873. Utfästelsen infriades
till en del genom 1885 års k. f., som nedsatte
g. med 30%. 1892 togs steget fullt ut genom
beslut om de återstående g:s successiva
minskning med 10% vartannat år, intill dess med
1903 g. helt skulle vara bragta ur världen.
Nämnda år voro g. för sista gången synliga
i riksstaten. — En egendomlig g. var
faktorihjälpen, som i form av muskötstockar utgjordes
till gevärsfaktoriet i Söderhamn. I
jordeböc-kerna för Hälsingland förekommer den f. g.
1629. Den förvandlades sedermera till en i
man-talsräntan ingående penningavgift. — Litt.: H.
L. Rydin, ”P. M. ang. det svenska
skatteväsendets utveckling ”(i
Skatteregleringskommit-téns betänkande”, Bilaga, 1882); A. Thomson, ”G.
i den politiska diskussionen 1809—1866”, 1
(1923); F. Lagerroth, ”Indelnings- och
grundskatteväsendets avveckling” (1927).
Grundskott, skott, som träffar fartyg i el.
under .vattenlinjen.
Grundstam, en växt, på vilken inympas el.
okuleras ett skott el. en knopp av en
närbesläktad växt, i regel en sådan, som varken kan
förökas med frösådd el. på naturlig vegetativ
väg. Därför tillhör roten av ett ”ädelt” äppelträd
i regel en från en kärna uppdragen g. Jfr
Oku-lering och Ympning.
Grundström, Claes Axel Amos, arkitekt
(1844—1925). Efter studier i Stockholm och
utlandet var G. 1883—1912 prof, i arkitektur vid
Konstakad. G. väckte först uppmärksamhet
genom sitt 1875 skisserade och 1878 närmare
utarbetade motförslag mot H. Zettervalls projekt
till restaurering av Uppsala domkyrka. Han
lämnade ritningar till landskyrkor, förslag till
restaurering av kyrkor i Vadstena och Sigtuna m. m.
Grundström, Harald, lappforskare (f.
1885 17/ö), komminister i Jokkmokk. G. har
upptecknat en mängd lapska texter av
etnologiskt innehåll och utgivit uppsatser om lapsk
folktro m. m. Han har bl. a. utg. lappen Anton
Piraks minnen och uppteckningar om lapparnas
tro (”Jåhttee saamee viessoom”, 1939; med
”Lapsk-svensk-tysk ordbok” till densamma, s. å.)
samt ”Lulelapsk ordbok” (fasc. I ff., 1946 ff.).
Grundström, Jan Helmer, författare (f.
1904 29/a). G. växte upp på ett dagsverkstorp
i Västerbottens s. lappmark, började tio år
gam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
