Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guldsmedskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Guldsmedskonst
472
man vid själva materialets dyrbarhet och prakt,
och åtskilliga tekniska förfaringssätt fulländades,
t.ex. ädelstensinfattningen, niellerings- och
emalj eringskonsten. — Med den kristna kyrkans
genombrott i Västerlandet fick g. ett nytt och rikt
verksamhetsområde, som också i stor
utsträckning utnyttjades. Under medeltiden tillkommo
största delen av de praktfulla kyrkliga kärl
(kalkar, ciborier, monstranser), altare, helgonskrin
och bokomslag, som ännu fylla kyrkornas
skattkamrar. Dessa utfördes kanske huvudsaki. i
klostren, ty först under 1300-talet började
hantverkets organisation att växa till i makt och
styrka, så att den kunde taga upp tävlan med
det kyrkliga konsthantverksarbetet. Äldre
medeltidens g. präglas av de romanska stilformernas
arkitektoniska stränghet och regelbundet
utbildade ornamentik, medan under 1200-talet gotiken
alltmera slog igenom med lösare, lättare och
mera naturalistiska dekorationsmotiv kring en
stomme, som efterbildar byggnadskonstruktioner.
Bland romanska guldsmedsarbeten i svenska
samlingar må jämte åtskilliga smycken nämnas
altarframstycket från Broddetorp i
Västergötland (se bild vid Broddetorp), relikskrin och
krucifix i Statens historiska museum.
Medeltidens guldsmedsverkstäder blevo
mångenstädes, särskilt i Italien, plantskolor för den
högre konsten och den gryende renässansen.
Bland den tidiga renässansens konstnärer voro
flera från början själva guldsmeder, eller också
hade de gått i lära hos sådana. Under
renässansen lösgjorde sig g. från arkitekturens tvång
och upptog en från antiken härstammande
orne-ring av stiliserade växt- och dj urformer, vartill
kom flitig användning av människo figuren som
dekorationsmotiv. Stor omväxling rådde i
materialets behandling, och utom de ädla metallerna
förekommo ädelstenar och halvädelstenar samt
elfenben, snäckor (s. k. Nautiluspokaler),
strutsägg, kokosnötsskal o. dyl. Intresset för färger
uppammade emalj eringskonsten. Den mest
framstående platsen intog till en början Italien, och
bland italienska guldsmeder vann Benvenuto
Cellini världsrykte. — De italienska
guldsmederna utövade i början av 1500-talet ett starkt
inflytande på fransk g. Mot århundradets mitt
gjorde sig dock en självständig uppfattning
gällande i Frankrike, karakteriserad bl. a. genom
användandet av vapenmärken, monogram och
sinnebilder. Av betydelse för g. voro även dess
intima beröring med den samtida skulpturen och
den inverkan den rönte från framstånde
mönstertecknare. Mot slutet av 1500-talet förlorade det
franska guldsmidet sin renässanskaraktär;
formerna blevo tyngre, och de finare arbetssätten
försummades. — I spetsen för de konstnärer,
vilka fruktbärande inverkade på den tyska
konstslöjden. stodo Albrecht Dürer och Hans
Hol-bein d. y. Bland de tyska konstnärerna på
1500-talet ägnade de s. k. småmästarna (”die
Kleinmeister”) som både tecknare och
koppar-stickare synnerlig omsorg åt mönsterkomposition
och inverkade därvid även på g. Särskilt må
nämnas H. Aldegrever, H. S. Beham, P. Flöt-
ner och Virgil Solis. Den främste
representanten för tysk g. under 1500-talet var W.
Jam-nitzer. I synnerhet voro Augsburg och Nürnberg,
berömda för sin g.
Från mitten av 1600-talet efterträddes den
mera stränga tyska renässansornamentiken av
naturalistiska blad- och blomsterornament, vanl.
framställda i drivet arbete. Under senare
hälften av 1600-talet blev Frankrike det
tongivande landet på såväl konstens som
konsthantverkets område. På den pompösa barockstil, som
man brukar kalla Ludvig XIV:s, följde den
nyckfulla rokokon eller Ludvig XV:s stil,
därefter Ludvig XVI:s stil, zopfstilen, med de räta
linjerna, de spensliga girlanderna och den starka
påverkningen av antikens formvärld. Under
äldre tider utgjorde de kyrkliga kärlen och
prydnaderna jämte dryckeskärlen huvudföremålen
för guldsmedens verksamhet. Nu kommo i
stället praktvaser, blomsterskålar, rökelsekar,
kaffe- och tekannor o. dyl. En ganska
anmärkningsvärd grupp bilda slutligen snusdosorna. —
Franska revolutionen åstadkom ett skarpt
avbrott i de gamla traditionerna. Republiken och
kejsardömet upptogo antika romerska mönster.
Under restaurationen (efter 1815) framträdde
den benägenhet för rokokoformer, som åtm. i
Sverige levde kvar ända inemot århundradets
slut i de för vanligt bruk avsedda
guldsmedsarbetena. Den romantiska rörelsen inom litteratur
och konst har på guldsmedsarbetets område sin
motsvarighet i försöken att upptaga gotiska
former. Till förvirringen i form kom även
försämring av den tekniska dugligheten. Först
under 1800-talets senare hälft, framför allt efter
upprättandet av konstindustriella offentliga
samlingar och läroanstalter, har g. åter höjt sig.
Sedan omkr. 1900 har en g. utvecklats, som arbetar
med former, vilka taga större hänsyn till
materialets krav och möjligheter än förut.
I Norden nådde g. en rätt hög utveckling
redan mer än 1000 år f. Kr. Ofta äro guldkärlen
tillverkade av guldbleck och sirade med punsade
ornament. Bronsföremål ornerades ibland med
pålagda guldbleck. Under 1 :a årh. e. Kr. tog g.
i Sverige ett nytt uppsving. Förutom guldet
började även silvret komma i bruk, och genom
beröringen med romersk kultur lärde man sig
konsten att löda metaller. På 200-talet gjorde
man bekantskap med en ny teknik: man började
kläda bronsföremål med tunna förgyllda
silverplåtar, smyckade med insatta färgade glasbitar.
Emalj eringskonsten var här känd redan f. Kr.
Från 400- och 500-talen äger man i Sverige en
stor mängd guldsmedsarbeten. Under
vikingatiden inkommo från utlandet många nya
förebilder för guldsmedsarbeten, särskilt från orienten,
och en del efterbildades här.
I Sverige funnos guldsmedskorporationer på
1400-talet. Vasakonungarna hade i sin tjänst
en mängd guldsmeder, som åt dem utförde
talrika arbeten, t. ex. S:t Eriks skrin i
Uppsala domkyrka (se bild vid Eriks skrin).
Under 1600-talet utvecklades den svenska g.,
närmast under tyskt inflytande. Till de prakt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
