Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
505
Gustav
506
som under striderna mellan Sigismund och Karl
kommit i fientligt förhållande till den yngsta
Vasagrenen. G. A. erhöll den omsorgsfullaste
uppfostran. Sällsynt grundlig och väl avpassad
för den blivande statsmannen var den
teoretiska bildning, som han under Johan Skyttes
ledning tillägnade sig. För militära spörsmål visade
han tidigt ett vaket intresse; som sin
läromästare i krigskonsten betraktade han själv Moritz
av Oranien. Under faderns sista levnadsår
gjorde G. A. på egen hand sina första lärospån i
fält (Kalmarkriget).
I dec. 1611 besteg G. A. Sveriges tron efter
en helt kort förmyndarregering. Rikets tillstånd
var i många hänseenden bekymmersamt. Den
nya dynastiens ställning måste alltjämt anses
osäker; Sigismund av Polen såg i G. A. helt enkelt
en troninkräktare och underlät ej att mot sin
kusins svenska konungatitel framföra energiska
protester. Det ärvda kriget med Polen, vars utgång
måste avgöra fejden inom Vasahuset, var ett
led i en numera tredubbel frontställning.
Sveriges ingripande i de ryska stridigheterna hade
upprullat vittspännande möjligheter, på samma
gång lockande och vanskliga. Men kännbarast
var för ögonblicket det av Danmark mot
Sverige inledda anfallskriget. Det fördes på svensk
mark under former, som i mycket erinrade om
svunna tiders gränsfejder; härunder befästes hos
G. A. en av hans militärpolitiska huvudsatser:
en kraftmätning, som icke stode att undgå,
måste i tid förläggas till fiendens land. Freden
i Knäred (jan. 1613) innebar uppgivandet av
danska erövringsplaner men blev på flera sätt
dyrköpt. Den av Karl IX förfäktade
Finnmarks-politiken måste uppgivas, och Sverige nödgades
genom den dryga Älvsborgs lösen återköpa sina
utfallsportar mot v. Att G. A. lyckades
uppbringa den för landets och tidens villkor
oerhörda summan — 1 mill. rdr specie att erläggas
inom 6 år — är ett vittnesbörd främst om hans
handlingskraft och förmåga att finna utvägar.
— Till stor del under G. Ä:s personliga ledning
(fälttågen 1614 och 1615) fördes därefter kriget
med Ryssland till ett för Sverige lyckosamt slut.
Med uppgivande av tankarna på att trygga ett
svenskt inflytande inom själva Ryssland
tillkämpade sig G. A. målmedvetet en territoriell
uppgörelse, som betydelsefullt avrundade rikets gräns
mot ö. Genom förvärven av Ingermanland och
Keksholms län, avträdda av Ryssland i Stolbova
1617, menade han sig stänga den mäktige
grannen ute från Östersjön.
I förhållande till Polen sökte G. A. oavbrutet
behålla det militära initiativet i sin egen hand.
Sigismunds upprepade försök att på smygvägar
vinna känning med opinionen i sitt stamland,
efter hand också utvecklingen av hela den
europeiska politiken, allt detta skärpte G. A:s
vaksamhet och stegrade hans aktivitet. Det
framstod för honom som en ofrånkomlig politisk
nödvändighet att framtvinga klarhet i rikets
ställning till Polen och dess konung. Därvid
framväxte ett praktiskt handlingsprogram:
Sveriges utveckling till ledande Öster sjömakt genom
besittningen av de baltiska ”sjökanterna”. Och
slutligen har uppgörelsen med Polen för G. A.
tidigt tett sig som ett led i kraftmätningen
mellan protestantismen och den katolska reaktionen,
förkroppsligad i den habsburgska
kejsarmonar-kien. Samhörigheten mellan Europa*
protestanter ägde från början i honom en tveklös
målsman. Både hans ideella utgångspunkter och de
politiska problem, varmed han som svensk
konung brottades, medförde otvivelaktigt på samma
gång en förenkling och en skärpning av sättet
att uppfatta händelseutvecklingen, vartill i det
dåv. Europa knappast fanns något fullt
motstycke på protestantisk sida. Kriget med Polen
upptogs på allvar 1621, då G. A. efter ett lysande
fälttåg bragte Riga under Sverige. Det
fördes under de närmaste åren lamare men ledde
efter ett nytt framgångsrikt fälttåg 1625 till
Livlands faktiska erövring (segern vid Wallhof jan.
1626). Nästa steg var det överraskande
angreppet på Weichselområdet genom den svenska
landstigningen i Preussen sommaren 1626.
Resultatet av detta års fälttåg blev besittningen av
en rad städer i kustbältet med angränsande
landsbygd. Tre följ, fälttåg (1627—29) fingo i
huvudsak karaktären av ställningskrig. Den
diversion med Preussen som bas, för vilken G. A.
sökte intressera Habsburgs motståndare, väckte
hos dessa alls ingen genklang. Det återstod att
förmå Polen till en uppgörelse, som åtm. för ett
antal år gav G. A. fria händer. Genom
stille-ståndet i Altmark 1629 vanns detta mål under
för Sverige förmånliga former. De föregående
årens händelser hade allt tydligare ådagalagt det
svensk-polska krigets nära samband med det
stora tyska. G. A. var beredd att med en svensk
armé landstiga i Nordtyskland, dock endast
under förutsättning av erforderligt understöd av de
antihabsburgska makterna. Då säkerhet härför ej
stod att vinna, förföll hela planen. Kristian IV
av Danmark förmåddes i stället att inskrida för
att söka giva kriget en annan vändning. Med
spänd uppmärksamhet följde G. A. de händelser
på den tyska krigsskådeplatsen, som alltmera
artade sig till en alla hans farhågor överträffande
triumf för kejserliga och utpräglat katolska
intressen. Rivaliteten mellan de nordiska rikena
återuppblossade starkt 1629, då Kristian IV
genom freden i Lybeck skilde sig ur striden,
otillgänglig för G. A:s energiska vädjanden (mötet i
Ulvsbäck). Den kejserliga statskonstens fientliga
avsikter stodo för G. A. höjda över varje tvivel.
Därom vittnade utsändandet av två kejserliga
hjälpkårer till Preussen (1627 och 1629) samt
avvisandet av en svensk förhandlare från
fredsunderhandlingarna i Lybeck. Å andra sidan hade
Sveriges aktion 1628 till Stralsunds undsättning
inneburit en manifestation, som ej gärna kunde
missförstås. Principiellt var beslutet om Sveriges
inträde i det tyska kriget fattat i jan. 1629. Vid
det stora företagets begynnelse stod Sverige
utan stödet av förbundstraktater, svarande mot
värvets allvar. De mera betydande tyska
protestantiska riksständerna hyste snarast ovilja mot
tanken på ett svenskt ingripande. En helt annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
