Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf - Gustav III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
509
Gustav
510
G. A:s varma ungdomstycke för Ebba Brahe
korsades av politiska hänsyn. Hans 1620
ingångna äktenskap med Maria Eleonora av
Branden-burg, som skänkte honom dottern Kristina,
förverkligade varken de politiska eller personliga
förhoppningar, som knutits därtill. I en tidigare,
kortvarig förbindelse med holländskan Margareta
Slots hade G. A. utom äktenskapet sonen Gustaf
Gustafsson, greve av Vasaborg. G. A. begrovs
1634 i Riddarholmskyrkan.
G. A:s skrifter äro samlade i flera uppl.:
”Konung Gustaf II Adolfs skrifter” utgåvos av
C. G. Styffe (1861), ”Tal och skrifter af konung
Gustaf II Adolf” av Carl Hallendorff (1915)
m. fl. Hans brev och instruktioner till A.
Oxenstierna ingå i ”Rikskansleren Axel Oxenstiernas
skrifter och brefvexling”, 2, 1 (1888). — Litt.
om G. A. är ytterst omfattande. Ett
grundläggande arbete, särskilt av vikt för den inre
historien, är J. Hallenbergs ofullbordade ”Svea
rikes historia under konung Gustaf Adolf den
stores regering” (5 bd, 1790—96; går till 1626).
Innehållsrik men svåröverskådlig är A.
Cron-holms ”Sveriges historia under Gustaf II Adolphs
regering” (6 bd, 1857—72). Utpräglat
tysknationella synpunkter anläggas av G. Droysen i
”Gustaf Adolf” (2 bd, 1869—70; sv. övers. 1869).
Monografiska framställningar ha f. ö. givits av
E. G. Geijer, med starkt betonande av G. A:s
ideella världshistoriska roll och konkret
karaktärsteckning, av H. Hjärne (”G.,
protestantismens förkämpe”, 1901, omtryckt i ”G. och andra
svenska minnen”, 1932) och N. Ahnlund ”G. den
store” (1932). Från krigshistorisk sida
behandlas konungen i Svenska generalstabens stora verk
”Sveriges krig 1611—1632” (1936—39) och dess
sammanfattande arbete ”G II A.” (1932). En
energiskt genomförd sammanfattande skildring
av Sveriges historia under G. A. har gjorts av
G. Wittrock i ”Sveriges historia till våra
dagar”, 6 (1927; i ty. bearb. 1930); om Sveriges
ekonomiska historia under G. A. se E.
Heck-scher, ”Sveriges ekonomiska historia från Gustav
Vasa”, 1:2 (1936). — Se även bild 30 å pl. vid
Dräkt.
3) G. III (1746 24/i—92 29/s), son till konung
Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika. G.
visade sig tidigt vara väl utrustad med
löftesrika egenskaper: genomträngande förstånd, snabb
uppfattningsförmåga, livlig fantasi och gott
minne, men hans uppfostran och barndomsintryck
blevo ej de bästa. Hans förste guvernör, C. G.
Tessin, 1750—56, förstod ej att väcka hans håg
för allvarligt arbete eller motverka hans smak
för teatralisk ståt. Den bildning, som kom G.
till del, var täml. ensidigt estetisk och litterär.
Fransk och svensk vitterhet och historia voro
de ämnen, som företrädesvis fängslade hans
intresse. Ofördelaktigt verkade på G:s utveckling
söndringen mellan hans föräldrar och lärare samt
riksdagens inblandning i hans uppfostran. Mot
den nya omgivning, som ständerna 1756 gåvo
honom (C. F. Scheffer blev hans guvernör),
visade konungaparet öppet sitt missnöje. Utsatt
för motsatta inflytelser, vande sig G. från
barn
domen att taga sin tillflykt till förställning och
intriger. Redan som kronprins deltog G. i
hovpartiets ledning och framträdde efter hand mer
och mer som det konstitutionellt och nationellt
sinnade Sveriges hopp. Han tog livligt del i de
underhandlingar mellan hovet, hattarna och
franske ambassadören, som föregingo 1769 års
riksdag, och bidrog i väsentlig mån till att förmå
Adolf Fredrik att i dec. 1768 avsäga sig kronan
för att framtvinga urtima riksdag och
statsskickets förbättring. Efter riksdagens slut fick
G. göra en resa till Paris, där han knöt
betydelsefulla personliga förbindelser. Där emottog han
budskapet om faderns plötsliga död 12 febr. 1771.
Före sin avresa fick han franska regeringens
löfte om bistånd vid stundande riksdag.
Partiernas försoning blev G:s första program som
konung. Men då hans bemödanden upptogos med
misstro och det mot konungen fientliga,
ryssvänliga mösspartiet våren 1772 fick överhand,
mognade hos G. tanken på en statsvälvning. I J. M.
Sprengtporten och J. Ch. Toll fann han nitiska
medhjälpare, vilka åtogo sig att bringa Finland
och Skåne till resning. Då den skånska resningen
utbröt i förtid och mösspartiet fick kännedom
därom, vågade G. ej invänta Sprengtportens
ankomst från Finland utan genomförde på egen
hand statsvälvningen i huvudstaden. Med
garnisonens bistånd lät han 19 aug. 1772 arrestera
rikets råd och de förnämsta riksdagsmännen av
mösspartiet, och två dagar därefter fingo
ständerna avlägga ed på en av konungen utarbetad
ny regeringsform. Denna avsåg att återställa
jämvikten mellan statsmakterna men gav dock
ett täml. vidsträckt utrymme åt konungens
personliga verksamhet. Det sätt, varpå G. under de
första åren använde sin nyvunna makt,
förvärvade åt honom i rikt mått folkets kärlek. Med
stöd av framstående män, ss. bröderna C. F.
och U. Scheffer, J. Liljencrants, C. Sparre m. fl.,
vidtog han på nästan alla samhällslivets områden
en mängd förbättringar: förvaltningen rensades
från missbruk, spannmålshandeln frigavs, armén
sattes i förbättrat skick, flera humana reformer
vidtogos, och en skickligt genomförd
myntrealisation bragte reda i rikets penningväsen. Endast
kronobränneriernas inrättande kastade redan
under första skedet av G:s regering en skugga
över den ljusa tavlan. När ständerna hösten 1778
sammanträdde, kunde G. påvisa ett storartat
reformarbete, inre lugn samt trygghet och fred
utåt; ständerna betygade också sin tacksamhet,
bekräftade realisationen och antogo alla
konungens förslag.
Ännu en tid fortgick reformarbetet, om ock
med mindre kraft; särskilt vidtog på 1780-talet
en betydelsefull omdaning av flottan. Emellertid
började nu den inre friden att rubbas. G:s
växande böjelse för allenastyrande väckte oro,
misstaget med kronobrännerierna minskade
tillfredsställelsen över de föregående reformerna,
och en sällsynt långvarig missväxt bidrog att
fördystra stämningen. G:s intresse blev allt mindre
för det inre reformarbetet och riktades i stället
mot nya uppgifter utåt. Efter den försiktige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
