Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Gustav V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
515
Gustav
516
vilket tog sig uttryck såväl vid hans giftermål
som vid hans besök i Petersburg dec. 1800, då
den väpnade neutraliteten avtalades. Mordet på
kejsar Paul medförde en försämring, och 1802
var krigsfaran överhängande, men G. A.
lyckades 1803 genom en personlig hänvändelse till sin
svåger skingra krigsmolnen. 1803—04 gästade
konungafamiljen hovet i Baden. G. A.
invecklades därvid i komplikationerna efter
Enghien-katastrofen på ett sätt, som näppeligen hade skett,
om han varit på längre avstånd från skådeplatsen
för händelserna. Efter återkomsten till Sverige
biträdde G. A. (okt. 1805) den koalition, som
tsar Alexander s. å. ingått med England mot
Napoleon. G. A:s ståndpunktstagande i detta fall
dikterades ingalunda uteslutande av hans inbitna
legitimitetskrav eller hans hat mot Napoleon
utan i viss mån även av handelspolitiska
överväganden samt av hänsyn till Ryssland. Som
ledare av krigsföretagen i n. Tyskland 1805—07
skördade G. A. emellertid ringa ära.
Tilsitallian-sen mellan Napoleon och tsaren (1807) samt
Englands därav föranledda överfall på Danmark
bragte G. A. i en kritisk ställning. Han
framhärdade dock i förbundet med England men
undvek, av fruktan att utmana, försvarsåtgärder i
Finland. Tsarens trolösa överfall bragte honom
ur jämvikten. Kraftiga anstalter att möta det
kombinerade anfallet av ryssar, danskar och
fransmän vidtogos emellertid. Allt syntes dock
gå olyckligt. Klingspors oduglighet och
Cron-stedts förräderi lämnade Finland i ryssarnas
händer. Förhoppningen om medverkan av J.
Moores engelska armé i företag mot Norge och
Själland slog alldeles fel. Fruktlösa blevo också
G. A:s försök att (juli—okt.) genom
landstigningar i s. Finland åstadkomma en ändring i
krigsläget. G. A. ville dock ej underkasta sig utan
beslöt samla landets krafter för att möta det
stora anfall, som 1809 väntades från ö. Under
förberedelserna härtill inträffade den
Anckar-svärd-Adlersparreska militärrevolten, vilken
ledde till G. A:s fängslande 13 mars 1809. Från
sitt fängelse på Gripsholm sökte han genom
frivillig avsägelse rädda tronen åt sin son. Detta
misslyckades, och 10 maj förklarades G. A. och
hans bröstarvingar förlustiga Sveriges krona. I
dec. 1809 fördes han jämte sin familj till
Tyskland.
Missräkningarna och olyckorna följde G. A.
även i landsflykten. I st. f. den idyll han drömt
sig hos herrnhutarna i Christiansfeld eller på ett
slott i Schweiz blev hans öde att irra omkring
hemlös och ensam i främmande land.
Äktenskapliga tvister medförde skilsmässa 1812. Olika
åsikter om sonens uppfostran föranledde senare
fullständig brytning mellan G. A. och hans
familj. Sin efter avsättningen antagna titel greve
av Gottorp och hertig av Holstein-Eutin avlade
han 1816 och kallade sig därefter ”överste G. A.
Gustafsson”. Uppmärksamt iakttog han vad som
publicerades om hans person och grep ganska
ofta till pennan till försvar. — Med sin gemål hade
G. A. två söner, kronprinsen Gustav (”prins av
Vasa”) och Karl Gustav, storfurste av Finland
(d. 1805), samt tre döttrar, Sofia Vilhelmina (g.
m. storhertig Leopold av Baden och farmor till
Gustav V:s gemål Viktoria), Amalia Maria
Charlotta samt Cecilia, g. m. storhertig Paul av
Ol-denburg. — G. A:s stoft vilar sedan 29 maj 1884
i Riddarholmskyrkan.
Litt.: Sina viktigaste skrifter samlade G. A.
i ”Mémorial du colonel Gustafsson” (Leipzig
1829; ”Historiska erinringar af öfverste
Gustafsson” 1829). Dessutom märkes ”La journée du
treize mars” (1835; ”Den trettonde mars” etc.,
1836). — ”Historisk tafla af f. d. konung Gustaf
IV Adolphs sednaste regeringsår” (3 bd, 1810—■
11; av P. A. Granberg, officiös men i hög grad
tendentiös); L. Stavenow, ”Den gustavianska
tiden” (i ”Sveriges historia till våra dagar”, 10,
1925); F. W. Morén, ”Den gustavianska tiden
1792—1818” (i ”Svenska folkets historia”, 5,
1942); S. Clason, ”Vårt hundraårsminne. Krisen
1808—1809” (i Hist. Tidskr., 1909), ”För hundra
år sen”, 1—2 (1909—10; del 1 tills, m. C. af
Petersens), ”Den kunglige fången på Gripsholm”
(1911), ”G. A. och den europeiska krisen under
Napoleon” (1913); ”Sveriges krig åren 1808 och
1809”, 1—9 (utg. av Generalstaben, 1890—1922);
N. Edén, ”1809 års revolution” (1911, 2:a uppl.
1928); E. Carlsson, ”Den ryska giftermålsfrågan
under G. A:s minderårighet och första
regeringstid” (1925); H. Lundh, ”G. A. och Sveriges
utrikespolitik 1801—1804” (1926); A. Grade,
”Sverige och Tilsit-alliansen” (1913); G. Samuelsson,
”Lantvärnet 1808—09” (1944); S. Carlsson, ”G.
A:s fall” (1944), ”G. A. En biografi” (1946).
5) G. V. (Oscar Gustaf Adolf) (1858 16/«—
1950 29/io), äldste son till konung Oskar II och
Sofia av Nassau. G. bar före tronbestigningen
titeln hertig av Värmland och var från 18 sept.
1872 Sveriges (till unionens upplösning 1905 även
Norges) kronprins. G. tog dec. 1876
studentexamen, studerade vid univ. i Uppsala (1877—78)
och Oslo, fick 1875 sin första officersfullmakt.
1881 äktade han prinsessan Viktoria av
Baden, kejsar Vilhelm I:s dotterdotter. Han
avancerade 1884 till generalmajor, 1892 till
generallöjtnant och 1898 till general såväl i
svenska som i norska armén. Han var från 1896
till sin tronbestigning inspektör för de svenska
militärläroverken. I mars 1884 var G.
viceko-nung i Norge och förestod som regent
riksstyrelsen bl. a. en del av våren 1905, då han 5 april
i sammansatt svenskt-norskt statsråd riktade en
resultatlös maning till Sveriges och Norges
statsråd om att upptaga förhandlingar om ny
ordning av alla unionella förhållanden på
grundvalen av full likställighet, gemensamhet i
utri-kesärenden och särskilt norskt konsulatväsen.
Även under unionsupplösningskrisen sommaren
1905 förestod han under sin faders sjukdom
tidtals regeringen.
G. besteg Sveriges tron vid Oskar H:s död
8 dec. 1907 och tog då valspråket ”Med folket
för fosterlandet”. Hans obenägenhet för ståt
och ceremonier tog sig genast uttryck i en
förklaring, att han ej ämnade låta kröna sig, samt
i avsevärd förenkling av ceremonielet vid
riks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
