Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gymnastik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
555
Gymnastik
556
och den jahnska (Turnén) med sina starkt
prestationsbetonade redskapsövningar
(övervägande för armar och skulderparti). Dessutom uppkom
samtidigt i de angelsaxiska länderna en 3:e, näml,
den helt och hållet idrottsliga och
sportsliga (huvudsaki. ben-g.). Nu torde
man på de flesta håll vara ense om att varje
kroppsövningssystem med fostrande värde måste
bygga på lingska grundprinciper samt att g. bör
kompletteras med lek, idrott m. m. Om man
alltså kommit till samförstånd i vissa
huvudpunkter, har å andra sidan det särsk. efter i :a
världskriget ökade intresset för fysisk
fostran medfört, att talrika s. k. g.-system sett dagen.
Bland reformatorer under 1900-talet på g:s
område må nämnas Elli Björkstén och Hilma
Jal-kanen, Finland, Elin Falk och Maja Carlquist,
Sverige, samt Agnete Bertram, Danmark
(kvin-no- och barn-g.); Niels Bukh, Danmark, och
Georges Hébert, Frankrike (mans-g.), samt
Rudolf Bode, Rudolf v. Laban och Hinrich Medau,
Tyskland (rytmisk g.).
P. H. Ling hade en av idealitet uppburen
fosterländsk inställning; han såg i
kroppsövningarna ett medel att väcka till liv fosterländsk anda
och gammalnordisk kraft till höjandet av landets
värnkraft. Ling önskade uppbygga sin g. på
anatomisk och fysiologisk grund,
d. v. s. göra den intimt förbunden med den
vetenskapliga forskningen på dessa områden. I
anslutning härtill krävde han ett noggrant urval
av rörelser, vilka borde svara mot behovet
hos samt inre skapnaden av den organism, som
skulle utbildas. En 3:e princip var, att varje
rörelses utgångspunkt, bana och slutpunkt skulle
vara till formen bestämda, bl. a.
därför, att rörelseverkan med större säkerhet skulle
kunna beräknas och att kontrollen av en rörelses
riktiga utförande skulle underlättas. Andra
lingska principer, som dock även ingingo i vissa, förut
nämnda g.-system, voro kraven på en 1 i k s i d i g
övning av kroppens båda hälfter jämte en
proportionerlig utbildning av olika
kroppsdelar och -organ, på en gradvis
skeende stegring av rörelsernas
ansträng-ningsgrad samt på ett övningsinnehåll och en
ledning, s@m främjade goda
karaktärsegenskaper. P. H. Ling indelade g. i 4
grenar: 1) pedagogisk el. medborgerlig (frisk-g.),
2) militär (fäktning), 3) medikal (sjuk-g.) och
4) estetisk g. Rörelseförrådet i den pedagogiska
g. indelade han i rörelser (rr.) utan och med
maskineri (redskap); de förra, d. v. s. den
fristående g., i rr. utan och med stöd
(rörelsegivare). Ling var själv medveten om svagheten i
denna indelning lika väl som om svårigheten att,
som han själv önskade, lägga rr:nas förmodade
verkan till grund för rörelseförrådets
sammanställning.
Då Ling aldrig medhann att i detalj utforma
el. beskriva sitt system, har den svenska g. i
viss mån blivit präglad av hans efterföljare,
framför allt sonen Hjalmar Ling och L. G.
Bran-ting; den förre på frisk-g :s, den senare
huvudsaki. på sjuk-g :s område. P. H. Lings ”Regi.
för g.” skrevs för vuxna män (soldater). Hj.
Ling gav närmare anvisningar för skol-g:s
övande. Han ordnade de av fadern uttänkta rr. i r
ö-relsesläkten efter deras huvudsakliga
verkan samt sammanställde rr. från de olika släktena
till gymnastiska dagövningar. I
”Rörelseläran” (1866), ”Tab. i frisk.-g.” (s. å.) och i
”Tillägg till tab. i frisk.-g.” (1869) har han
nedlagt resultatet av sitt arbete. ”Flottans
g.-reg-lemente” (1878) av L. M. Törngren, ”Handbok
i g. för armén och flottan” (1902), ”Lärobok
i g. för folkskoleseminarier” (1905) av Törngren
samt ”G.- och idrottsinstruktion för armén och
marinen” (1912) upptaga alla samma
rörelsesläkten som Hj. Lings tabeller; även dagövningarna
äro i huvudsak uppställda i enlighet med dessa.
1925 fastställdes en ny g.-instruktion för armén
och marinen (GI), där rörelseförrådet
mera logiskt indelas efter avsikten med rr:s
utförande. ”Lärobok i g. för G.C.I. och
seminarier” (1932) har samma indelningsgrund.
Moderna gymnastiska förf., ss. J. Lindhard, J. G.
Thulin och Elin Falk, taga likaledes avstånd från
en indelning av rörelseförrådet efter fysiologiska
verkningar men uppvisa sinsemellan vissa
olikheter såväl vid rörelseförrådets indelning som
vid dagövningens sammanställande.
Under 1900-talet ha i Sverige införts nya
gymnastiska begrepp, ss. elit-, motions-, idrotts- och
industri-g. Särsk. motions-g. har med sina mera
upplivande men mindre formbestämda rr. under
de senaste årtiondena vunnit terräng, vilket
medfört, att anslutningen till den frivilliga g. tagit
oerhört uppsving. Vissa inflytanden från utlandet,
framför allt i form av omåttliga
tänjningsrörel-ser, samt en omotiverad nydaningsiver från den
enskilde g.-ledarens sida hota dock att leda den
lingska g. in på avvägar och verka nedbrytande
på det centrala i P. H. Lings gymnastiska
skapelse. En av dessa nymodigheter i Sverige är
införandet av den s. k. tävlings- (fri-)g.,
varmed förstås bl. a. övningar och rr. på räck
och barr och i ringar samt handstående och
volter av olika slag.
överallt, främst måhända i Frankrike, arbeta
f. n. läkare och gymnaster på att komma till
enighet om utformandet av g.-system, som bäst
lämpa sig för de olika ländernas kynne och
traditioner. Sverige har härvid den stora fördelen
att bygga på en hållfast, länge prövad grund.
Då nu lek och idrott allmänt användas som
komplement i skol-g., då vidare den dynamiska
arbetsprincipen mera kommit till heders, då
övningar på kommando omväxla med kortare
moment av fri övning för att stimulera
självverksamheten hos de g.-utövande, då barngymnastiken
modifierats samt nya impulser och ett rytmiskt
utförande gjort sig gällande i kvinno-g., har den
svenska g. blivit mera rörelse- och nöj esbetonad,
vilket otvivelaktigt är en stor fördel, för så vitt
ej de formgivande och formbestämda
momenten, d. v. s. det i lingska systemet bärande
och sant fostrande, samtidigt gå förlorade. —
Litt.: (förutom ovan i art. angiven): P. H. Ling,
”G:s allmänna grunder” (1834—40, omtr. i Lings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
