Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handelspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
843
Handelspolitik
844
Särsk. märkes här den stora export, som gick
från U.S.A. i enlighet med den s. k. låne- och
uthyrningslagen. Kriget hade allvarligt rubbat
Europas ställning inom världshandeln genom att
nedsätta dess exportförmåga, samtidigt som de
transoceana länderna i stor omfattning frigjort
sig från behovet att importera från Europa. För
Europa uppstodo allvarliga svårigheter att betala
sin import. Dessa ha framför allt visat sig i en
stark dollar brist, som blott delvis kunnat
avhjälpas genom Marshallplanen o. a. gåvor samt lån
från U.S.A.. Det blev följaktligen nödvändigt
att införa långt gående import- och
valutarestriktioner, samtidigt som olika länder satte i gång
”exportoffensiver”. Läget har ytterligare
försvårats genom den politiska motsättningen mellan
Väst- och Östeuropa och Tysklands ekonomiska
sammanbrott. I fråga om försöken att ernå en
friare handel se Habanastadgan.
Handelspolitiska åtgärder. Fritt varuutbyte
länderna emellan tenderar till att de olika länderna
främst koncentrera sig på att framställa de
nyt-tigheter, för vilka de ha största naturliga
förutsättningar och som möjliggöra utnyttjandet av
stordriftens fördelar. Med utgångspunkt härifrån
hävdar frihandelsläran, att man bör
lägga så få hinder som möjligt i vägen för den
internationella handeln, då sådana måste medföra
en minskning av den totala världsproduktionen.
Det som är skadligt för världen i dess helhet kan
ej vara till nytta för ett enskilt land. I motsats
härtill framhåller den protektionistiska
åskådningen, att det kan vara erforderligt att
skydda landets näringsliv gentemot övermäktig
internationell konkurrens. Tidigare skedde detta
i regel genom att man lade skyddstullar på
importerade varor. Numera äga andra
handelspolitiska medel minst lika stor betydelse.
Medel att reglera importen, i)
Tullar. Man kan här skilja mellan
skyddstullar, som syfta till att skydda den inhemska
produktionen, och finanstullar, som blott ha
till uppgift att skaffa staten inkomster, ss.
kaffetullen. Den svenska tulltaxan innehåller blott en
tariff för varje vara, gemensam för alla länder.
I många länders tulltaxor finnas däremot såväl
en maximaltariff som en minimaltariff, vilken
gäller länder, som medge det ifrågavarande
landets export särskilda förmåner. En motsv.
uppdelning är en generaltariff och en efter särskild
överenskommelse medgiven konventionaltariff. —
2) Kontingentering el. kvotsystem.
Man medger blott import av en bestämd
varukvantitet, vare sig importörerna få köpa denna,
var de vilja, el kvoten är fastställd genom
överenskommelse med särskilda länder. En orsak till
att detta system nådde sådan omfattning under
1930-talet var, att länderna genom handelsavtal
voro förhindrade att höja tullsatserna. Vill
staten ej själv importera den medgivna
kontingenten, får den genom ett licenssystem fördela denna
på de olika importörerna. Detta kan genomföras
på så sätt, att man inför ett generellt
importförbud, varifrån undantag efter behov medges. —
3) Även en valutareglering kan
använ
das till att reglera importen. — Längst går
importens reglering, om den ger upphov till ett
statligt importmonopol.
Medel att främja exporten. 1)
Exportpremier el. exportsubvention,
d. v. s. direkta understöd till exportörerna från
statens sida. Användandet av så uppenbara
medel är dock sällsynt, bl. a. emedan exportländerna
betrakta detta som en form av dumping.
Främjandet av exporten plägar därför ske i något mer
diskreta former än reglerandet av importen. Ett
sådant medel är statlig
exportkreditförsäkring. Export på kredit kan innebära
risker, som den enskilde exportören ej vågar bära,
i varje fall ej ensam. Staten kan vidare lämna
exportkredit. Förutsättningen för att ett
land genom ett handelsavtal skall få rätt till viss
export till ett annat kan vara, att denna delvis
skall ske på kredit. — 2)
Kompensations-avtal. Sådana kunna slutas av enskilda
företag, vilka för att få rätt att sälja till ett annat
land förbinda sig att där i gengäld köpa vissa
varor. Då de företag, som önska exportera, ej
alltid ha användning för någon import från
landet i fråga, kan man etablera samarbete mellan
exportörer och importörer. Även staten kan sluta
sådana avtal. Ofta sker kompensation på så sätt,
att ett land medger ett annat förmåner i fråga
om tullar, kontingenter etc. mot att detta i sin
tur erhåller förmåner i fråga om sin export. Man
utnyttjar alltså möjligheten att dirigera exporten
till olika länder som ett medel att främja
importen. — 3) Den mest effektiva metoden att
gynna exporten ärenvalutadepreciering.
Genom att höja de utländska valutakurserna ger
man exportörerna större inkomst, när de växla
sin valuta i inhemsk valuta. Anser man det ej
nödvändigt att på detta sätt gynna all export,
kan man arbeta med differentierade valutor, så
att den export, som skall gynnas, får sälja den
utländska valutan till mera fördelaktig kurs. —
Det är dock ej alltid man har intresse av att
uppmuntra exporten. Äger en internationell
prisstegring rum, vars spridning till hemmamarknaden
icke är önskvärd, kan man i stället pålägga
exporten en avgift, exportavgift, stundom
benämnd exporttull, vilken gör denna
mindre lönande och därigenom minskar dess
prissteg-rande effekt. Vill man ytterligare förhindra
prisstegring, kunna de av exportavgifterna erhållna
inkomsterna användas till att subventionera
importen. Åtgärder av detta slag ha varit vanliga
under och efter 2:a världskriget.
Handelsavtal el. handelsfördrag
utgöra överenskommelser mellan två el. flera
länder om villkoren för handeln dem emellan. Före
1914 berörde de i huvudsak blott tullsatserna, men
så komplicerad som h. nu blivit, behandla de
främst växelkurser, kontingenter och krediter.
Under och efter 2:a världskriget har varje land
genom bytesavtal sökt skaffa sig största möjliga
import av nödvändighetsvaror. Under mera
normala förhållanden syfta handelsavtalen främst till
att främja exporten utan att man binder sig i
fråga om importen. Före kriget sökte Sverige så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
