Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans (svensk-dansk-norsk unionskonung) - Hans d. ä. (dansk prins) - Hans d. y. (dansk prins) - Hansa, Försäkrings-ab. - Hansa, Hanseförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
869
Hans—Hansa
870
rige, men Sten Sture d. ä. hindrade i 14 år hans
tronbestigning. Först 1497 satte sig H. med
vapenmakt i besittning av detta rike och kröntes i
Stockholm. Tills, m. sin bror Fredrik
(sedermera konung Fredrik I), med vilken han 1490
hade delat hertigdömena Slesvig och Holstein,
företog H. 1500 ett erövringståg till
Dithmar-schen men led ett stort nederlag, vilket indirekt
ledde till att Sverige 1501 gjorde sig fritt. H.
förde nu krig mot svenskarna, vilka understöddes
av hansestäderna, tills fred ingicks i Malmö 1512;
han kom dock ej i besittning av landet. — H.
var en klok och målmedveten regent, som med
kraft hävdade Danmarks rätt mot hansan och
lade grund till en dansk örlogs flotta. Hans
regering fläckas av enstaka våldshandlingar, t. ex.
dråpet på rikshovmästaren Povl Laxmand 1502.
H. sökte vidga konungamakten på rådets
bekostnad.
Hans, danska prinsar.
1) H. d. ä., hertig av Slesvig och Holstein
(1521—80), son till Fredrik I. Han var av
danska riksrådet 1533 utsedd till faderns
efterträdare men måste vika för sin äldre bror Kristian
(III). Vid hertigdömenas delning 1544 fick H.
Nordslesvig och delar av Holstein med Haderslev
som residens. — 2) H. d. y., hertig av Slesvig
och Holstein (1545—1622), son till Kristian III.
Han fick 1564 av sin bror konung Fredrik II
Als, Ærö, Sundeved och Plön. H. uppförde 1582
—87 slottet Glücksburg. Från honom härstamma
den augustenborgska hertigliga linjen och det nuv.
danska kungahuset.
Hansa, F ö r s ä k r i n g s-a b., se
Försäkrings-ab. Hansa.
Hansa (ty. Hansa el. Hanse),
Hanseför-bundet, ett omfattande förbund mellan
mestadels nordtyska städer. Ordet h. är av mycket
omstritt ursprung, tidigast förekommer det i
betydelsen köpmannagille i England. Från att från
början ha avsett blott enskilda
köpmannasammanslutningar fick ordet h. sedan 1300-talets mitt sin
världshistoriska betydelse såsom namn på en
sammanslutning av tyska städer, vilka behärskade
Nordeuropas handel och sjöfart. Detta
stadsförbund har en lång, i vissa delar ganska dunkel
uppkomsthistoria, vilken intimt sammanhänger
med den tyska utrikeshandelns starka expansion
sedan noo-talets början. För att tillvarataga sina
gemensamma intressen och skydda liv och
egendom hade de köpmän, som vistades i el. reste
till främmande länder, sammanslutit sig i gillen.
Det äldsta kända tyska köpmansgillet var
Köln-köpmännens i London, känt sedan 1100-talets
början. Detta gille, som kallades hansa,
utvidgades efter hand genom att köpmän från andra
tyska städer, särskilt de i Westfalen, mot en
avgift kunde vinna inträde däri. Sedan även
köpmän från Hamburg (1266) och Lybeck (1267)
fått rätt att bilda liknande ”hansor” i London,
bildade tyskarna där 1282 en gemensam dylik,
över vilken Köln fick kontrollen. Den hade eget
faktori, Stalhof (eng. Steelyard), i London samt
förvärvade av de engelska konungarna värdefulla
handelsprivilegier. En annan tysk
köpmannaorganisation, ”Gotlandsfarargillefj uppstod på
1100-talet i Visby, som då hade utvecklats till ett
internationellt handelscentrum. Gillet deltog i
Ryss-landshandeln och hade vid 11 oo-talets slut eget
faktori (”Peterhof”) i Novgorod.
”Gotlandsfarar-gillet” blev snart en mäktig sammanslutning
mellan ett trettiotal städer, som idkade östersjö- och
Rysslandshandel. Visby blev ledare för detta
förbund men fick snart en farlig medtävlare i
Lybeck. I s. Nederländerna, som då särskilt genom
sin omfattande textilindustri voro ett annat
centrum för världshandeln, hade västtyska köpmän
sedan 1100-talet drivit livlig handel. 1252
förvärvade representanter för ”köpmännen i romerska
riket” ( = Tyskland) handelsprivilegier i
Flandern. I Brygge organiserades ett tyskt faktori
(”Komtor”). Ytterligare ett kontor (den senare
”Tyskebryggen”) upprättades på 1340-talet i
Bergen, då centrum för den omfattande norska
fiskhandeln. Även här lyckades tyskarna dominera
utrikeshandeln, och deras ställning befästes genom
vittgående privilegier. — Småningom utbildades
olika huvudgrupper av städer, som uppburo den
tyska handeln vid Nord- och Östersjön. Detta
framträder bl. a. vid traktatunderhandlingarna i
Flandern 1252, där underhandlarna
representerade dels ”Gotlands farargillet” under Visbys
ledning, dels städerna från Rhenlandet och
Westfalen (Köln, Soest, Münster, Dortmund m. fl.)
samt Lybeck. Redan 1241 hade Lybeck, som då
blivit tyska östersjökustens dominerande
handelscentrum, slutit förbund med Hamburg. 1285
ingick Lybeck med Rostock och Wismar ett
förbund, till vilket senare Stralsund och Greifswald
m. fl. ”vendiska” städer anslöto sig. Till Lybeck
närmade sig även senare de ”sachsiska” städerna
(bl. a. Bremen, Magdeburg och Braunschweig),
medan de i n. Nederländerna (Utrecht, Kampen,
Zwolle, Harderwijk m. fl.) sökte anknytning till
de westfaliska, som stodo under Kölns ledning.
Gemensamma handelsintressen vidgade Kölns
intressesfär även till de preussiska städerna
(Danzig, Elbing, Thorn, Königsberg m. fl.). Till
Visby åter hade de est- och livländska städerna
(bl. a. Reval, Pernau, Dorpat och Riga) sökt
anknytning.
Av dessa stadsgrupper, som avhandlade sina
gemensamma angelägenheter på särskilda möten
(Tage), ådagalade den ”vendiska” den största
ex-pansionsdriften. Dess ledare Lybeck bemäktigade
sig ledningen i ”Gotlandsfarargillet” och
därigenom kontrollen över Novgorodkontoret. Även
över ledningen av kontoren i London och Brygge
fick det större inflytande. Det bevakade skickligt
sina stora handelsintressen i Norden, framför allt
i Skåne, på vars sillfångstplatser och marknader
(främst Skanör) de tyska köpmännen länge
dominerat. — Utrikespolitiska konflikter i Flandern
och Skandinavien åvägabragte vid 1300-talets mitt
ett samgående mellan dessa olika stadsgrupper.
Av avgörande betydelse för h:s konsolidering
blev Valdemar Atterdags erövring (1361) av
hansestaden Visby. I förening med Sverige och
Norge bildade s. å. de vendiska och preussiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
